Jag var ju lite arg på vår granne efter gårdagen, speciellt när jag upptäckte punkteringen på vår vagn. Jag kollade bakåt i bloggen och såg att sist det var punktering på den var dagen efter grannen klagade sist. Annars så har vi inte haft punktering under dom två åren vi har haft vagnen. Så, det kändes rätt så uppenbart att hon hade gjort det och jag var riktigt arg och kände att vi behövde markera att vi inte accepterar att någon har sönder vår egendom.
Så, jag ringde på där runt kl. 14 men ingen öppnade. Vi gick ut till parken och åt middag ute och när vi kom hem, runt 18.30 så ringde jag på igen. Men ingen öppnade då heller. Jag såg då att deras köksfönster var öppet och det var tänt i köket.
Jag nattade barnen och maken skrev ihop en lapp som vi tänkte sätta upp i trappuppgången (och lägga en i deras brevlåda så att dom verkligen inte skulle missa lappen) eftersom det gick inte att prata med dom face-to-face. Så, efter nattningen så tog jag med två lappar och ringde på dörren igen. Ingen öppnade, så jag la ner en lapp i deras brevlåda och gick ner och satte upp en lapp i trappuppgången. Jag såg då också att deras köksfönster var nu stängd och det var släckt i köket. Så, dom hade alltså varit hemma nån av gångerna (om inte alla) då jag ringde på.
Vi tyckte att det var tråkigt att det inte gick att prata med dom och att dom inte ens vågade öppna dörren när jag ringde på. Kändes nästan som att det förstärkte mina misstankar om fifflandet med barnvagnen, att dom inte vågade möta oss efter att dom hade gjort punktering för andra gången (det hade inte jag vågat!).
Så, jag och maken satt vid våra datorer på kvällskvisten (datanördar som vi är) när det kom en försiktig knackning på dörren. Jag förstod nästan direkt att det var grannen - och det var det! Hon sa att hon hade hittat vår lapp och att hon tyckte det var bäst att prata med oss. Hon intygade att dom absolut inte hade gjort något med vår vagn och att det skulle dom absolut inte göra!
Vi la inte så mycket vikt vid barnvagnen för om hon nekade så var det inte så mycket att göra, skulle bara bli ord mot ord. Så, istället fokuserade vi på att förklara att vi inte kunde hålla barnen tysta HELA förmiddagen. Vi berättade att vi försöker oftast gå ut på morgonen men att man inte alltid orkar det direkt på helgmorgonen. Våra barn är ändå väldigt väldigt lugna och sitter ofta och tittar på tv eller film på morgonen. Vi får ständigt höra från våra vänner och bekanta att barnen är sååååå lugna så hela den här karusellen känns så främmande!!
Men vi frågade henne vad hon tycker att vi ska göra åt saken? Hon funderade lite och sa att det kanske inte fanns så mycket att göra och hon har ju också varit barn en gång i tiden och vet att man vill springa runt lite. Så, nu kanske hon inser att vi inte kan göra så mycket? Vi försöker hålla dom lugna (men dom ÄR lugna) så länge vi kan på morgonen, i allafall fram till 8-9. Dom brukar vakna runt kl. 6 och vi kan inte begära att dom ska sitta still hur många timmar som helst. Men självklart så ska vi försöka gå ut på morgonen också (det är ju bra för barnen också).
Jag tycker att det är jättebra att hon kom över och pratade med oss, även om det var liiiite konstigt att hon inte öppnade någon av gångerna när jag ringde på och det var rätt uppenbart att hon var hemma. Kändes som att hon kanske behövde en stund att tänka igenom vad hon skulle säga? Kanske öva på att låta övertygande att hon inte hade rört vår vagn? ;) Nej, vi vet förstås inte helt säkert om det var hon eller inte. Vi vill bara att det inte ska hända igen och nu hoppas vi att detta var slutet på denna historia.
16 kommentar(er)
