bambi

Det där var väl en ganska grov generalisering. Jag är absolut inte mer flygrädd nu än innan jag fick barn. Och skulle jag gå och dö så hoppas jag verkligen hans pappa och alla andra familj/vänner skulle berätta om mig och på så sätt hålla mitt minne levande.



Jag skulle inte skriva sådana brev för det skulle kännas för skumt (och då skrev jag ändå brev till sonen när han låg i magen:-)) men om det får dig att känna dig lugnare så är det väl ett bra tips.

Fröken Gredelin Ja, jag har ju bara talat med mina vänner så jag vet inte riktigt hur vanligt det är. Men alla som jag har talat med har känt likadant, så därför tog jag upp det här i bloggen för att se om ni läsare också känner igen er.

Jag känner definitivt igen mig. Jag har blivit enormt flygrädd och känner (tyvärr) att det faktiskt begränsar mig ganska mycket då jag gärna skulle vilja resa mer men samtidigt är rädd för att något skulle hända. Vi ska dck trotsa rädslan och resa iväg hela familjen i sommar men det försöker jag att inte tänka alltför mycket på :-)

Bambi: Jo jag förstår att du inte direkt gjort en vetenskaplig undersökning utan utgår från det du känner men när du uttryckte det som



"men tydligen kommer det med att man får barn"



så låter det som om det var något helt givet. Det var det jag vände mig emot. Själv tror jag inte att det är fler som känner så än vad det är som inte känner så, men det är ju bara min erfarenhet.

Jag flyger i stort sett alltid med familjen, har väl hänt 2-3ggr att jag flugit med jobbet till Oslo/Köpenhamn. Det går såpass fort att jag inte haft så mycket ångest över resan.



Däremot när jag skulle operera mig (gastric by pass) så skrev jag in massa information på "vita kuvertet", hur jag ville ha det om jag skulle dö. Nicke har lösenordet dit ifall något skulle hända. Sjukt egentligen att man tänker på sånt men det har säkert att göra med att man blir lite mer nojjig när man får barn.

Jag flög från Oslo till Stockholm och tillbaka och trodde jag skulle dö av ångest. Har flugit förut, men inte efter att jag fick barn. Så det är något med att man får barn alltså. Har inga tips, men om det blir för jobbigt så kan man få piller för ångesten. Skal flyga hem från Stockholm på söndag med en som käkar såna, ska bli spännande och se hur ångestladdad jag är då.

Jag känner definitivt igen mig! Jag har också blivit mera nojjig sen jag fick barn och är överdrivet rädd för att dö. MEN jag känner också igen mig i din väns uttalande om att det blir bättre med tiden. Min äldsta dotter blir 9 i sommar så jag har faktiskt blivit lugnare med åren. ;) Värst var det nog när hon var liten. Nu när jag precis fått mitt tredje barn känner jag tack och lov inte alls samma ångest som när första barnet var litet. Skönt att det blir bättre!

Jag har inga barn men blev plötsligt flygrädd vid kanske 20 års ålder. Tror det blev så efter en resa då jag tänkte "skönt att vara hemma och att inget hände på flygresorna" och sen blev det bara värre trots många flygningar. Nu har jag inte rest på många år...

Men med tanke på brevet, i egenskap av att vara barn som förlorat en förälder: Jag förlorade min pappa till cancer när jag var 10 år och det hade varit trevligt med ett brev, samtidigt förstår jag att han inte klarade av att skriva sådana. Dock hade det känns väldigt ängsligt och överdrivet om jag nu som vuxen fått veta att mina föräldrar skrivit farvälbrev till oss så fort de skulle göra nått potentiellt farligt. Det viktigaste är att barnen vet att man älskar dem genom att man visar det i vardagen, och det vet vi!

Jag hade fruktansvärd flygrädsla som kom smygande (jag har inga barn) och varade i flera år. Panikångest varje gång jag flög och var övertygad om att jag skulle dö. Mådde dåligt flera månader innan jag skulle flyga. Hursomhelst så sökte jag hjälp och kan VERKLIGEN rekommendera det till alla flygrädda. Det är så onödigt att vara rädd. Nu har jag flugit ett tiotal gånger sen dess och jag kan säga att rödslan till 80 % varit borta. Helt fantastiskt! Tom Johansson var det som hjälpte mig: http://www.flygfobi.se/presentation.html

För ett tag sedan så läste jag boken "PS. Jag älskar dig" i boken så dör huvudkataktärens man och det visar sej att han har skrivit 12 brev till henne. Hon ska öppna ett varje månad. Nu var han sjuk och visste att han skulle dö men jag gillar verkligen tanken.



Efter att ha läst boken så har jag tänkt tanken själv på att skriva brev till både barnen och sambon. Självklart skulle sambon berätta om mej för barnen om något skulle hända mej men jag kan tänka mej att ett brev skulle bli ett fint minne där barnen själva får läsa om hur mycket jag älskar dem. Detta kan jag alltså tänka mej att göra även fast jag inte ska ut och flyga eller är sjuk.