bambi

Nu har ju inte trollen den bästa pappan i världen, men när vi bodde ihop och jag åkte iväg så behövde jag inte lämna instruktioner. Så länge de har kläder på kroppen och mat i magen så överlever de nog utan mig. Om man måste lämna instruktioner till den andra föräldern för att det ska funka att man åker iväg ska man nog ta sig både en och två funderare på de val man gör, om man inte ens kan välja en pappa som kan ta hand om sina barn.

Okej, nu har jag inga barn men...

Jag kan tänka mig att det handlar om ett kontrollbehov. Inte att man inte tror att den andra inte kan utan bara att man inte kan släppa kontrollen. Jag håller med om att vi lever i ett konstigt samhälle där "vi" säger att pappan "passar" sina egna barn men att mamman helt enkelt "tar hand om" sina barn.

Ha en supertrevlig resa! =)

Aldrig att jag skulle skriva listor, barnens pappa är precis lika bra på att ta hand om barnen som jag är. Från första stund har vi delat på allt "arbete" kring barnen så han kan och vet precis lika mycket som mig, om man nu behöver lämna listor och inte litar på att det blir rätt kanske man ska tänka en gång till på hur man har det fördelat i hemmet kan jag känna. Här kör vi varannan blöja, varannan matning, varananna sovmorgon ja du fattar.

Det är trist att det är så. Men samtidigt kan jag känna att det är så himla mycket som vi mammor (för oftast är det ju det) vill klämma in rollen som BRA förälder, medan det för fädernas roll oftast ursäktas just med att "så länge de håller dem vid liv så..." och då hamnar ju ambitionsnivån rätt snett vilket i praktiken kunnat innebära att man som mamma då lika gärna kunnat hyra in en barnvakt från en förmedling. För det är klart att det egentligen inte spelar någon roll hur detaljerna sköts, men att som pappa inte ens ha ambitionen att försöka lära sig sina barns rutiner tycker jag är illa. Så istället för att mammorna släpper kontrollen är det ju papporna som borde shape:a up en del...

Jag har annars ett enormt kontrollbehov (som jag försöker jobba bort) men när det gäller barnen har jag aktivt försökt att inte säga ett pip när maken tar hand om barnen. Han gör det på sitt sätt och jag på mitt och bådas är lika bra!



Vi fick vårt tredje barn för 5 veckor sen och jag är ofta på stan, både ensam och med barnen. Alltid när jag är ensam på stan så frågar nån "är pappa ensam hemma med babyn?" eller "var är babyn nu?" eller nåt liknande. Min man har ALDRIG fått den frågan trots att vår äldsta är snart 9 år! Ja, jag helammar men för den skull sitter inte babyn konstant fast i mina bröst. På dagen går det 2-4 timmar mellan amningarna och på den tiden hinner man galant ta en fika eller lunch på stan. Och skulle det mot förmodan bli panik och babyn blir akut hungrig så ringer min man och jag hoppar i bilen och är hemma på 5 minuter. Enkelt! :)

*Mamman till L & L* Jag förstår vad du menar! Men jag tror att det snarare handlar om att vi mammor sätter extra hög press på oss själva att vara perfekta in i minsta detalj.



Bas-rutinerna tycker jag att man ska kräva att båda föräldrarna ska känna till!

Absolut inte!



Faktum är att pappor ju aldrig "lär sig" basrutinerna om vi mammor inte släpper in dem. Jag struntar i om det inte blir tvättat/diskat osv för tids nog så inser ju även partnern att det måste göras för att kunna rodda projektet familj.



Jag har varit borta långa perioder från familjen då jag är sjuk. Jag har (trots att jag alltså legat på sjukhus!!) också fått liknande kommentarer, att klarar sig verkligen pappan nu då?

Att jag är sjuk är inte lika oroande. ;)



Men att släppa kontrollen och våga "misslyckas" är nyckeln. (Glömmer barnen gympakläder en dag så gör de det oftast inte nästa gång, men om jag finns där och sopar banan så kommer ju partnern aldrig att behöva tänka själv)



Det är tack och lov framför allt äldre personer som har mest bekymmer att min man får vara ensam med sina (!) barn titt som tätt. Utvecklingen går nog åt rätt håll får vi hoppas. ;)



Trevlig resa!

Hej,

verkar spännande att du förutsätter att barnens pappa skulle sätta på dem icke matchande kläder och strumpor..."vad gör det om de inte har matchande strumpor"

Jessica Det var enbart ett exempel...

Jag skulle vilja skriva listor men jag skulle inte göra det! Listorna skulle däremot inte vara så mycket angående barnen, jag vet att de skulle få kläder på kroppen (en ledig dag skulle nog dock pyjamasen sitta på hela dagen men det är väl kläder det med?) och mat i magen och skulle sambon av någon anledning missa maten så skulle barnen säga till!!



Listorna jag skulle vilja skriva skulle mer handla om städningen...Städa KAN han men att GÖRA det är en helt annan sak...

Visst är det fantastiskt (not!) med sådana kommentarer, det är lååångt kvar till en naturlig jämnställdhet. ...och jag tror inte heller det ändra sig över en dag, utan det handlar om att konsekvent fortsätta med de små sakerna, att åka till usa, eller vad det må va. Min man hjälpte den älsta dottern att skicka kort till hennes 5-årskalas här om veckan. Spontant skickade han kort till pappornas adress i de fall familjerna var skiljda. Tycker jag var ganska coolt!

Jag har lämnat barn hemma och åktt hem till familjen som bor i Sverige, och de klarar det bra, de kanske inte gör som jag "ville", men de är glada och sunda när jag kommer hem.. Det känns bra faktiskt.

Jag har lämnat barn hemma och åktt hem till familjen som bor i Sverige, och de klarar det bra, de kanske inte gör som jag "ville", men de är glada och sunda när jag kommer hem.. Det känns bra faktiskt.

Ni har väl hört om det som kallas familjens projektledare? (finns en bok om det). Mammarna (ofta) tar ansvar för familjens organisering för annars gör ingen det (t.ex.: komma ihåg möten, födelsedagar, presenter, packning, läxor, städning, handlingslistor, släktingar, klädbehov etc.)



Det som vissa kallar kontrollbehov (låter så negativt och anklagande mot mamman!) handlar väl mer om att mamman oftast är den som fått ta mest ansvar. Blir lätt så när mamman är hemma mer och/eller mest den första tiden och kanske även vid vabbande och annat, och att det förväntas+man vill göra bra ifrån sig utifrån förväntingarna från andra och sig själv.



Själv har jag varit hemma mest pga ekonomi och varit sjukskriven. Häromdagen gnällde sambon när jag bad honom hänga tvätten jag tvättat. Sade att han inte ville hänga tvätt varje dag. Då insåg jag att han har inte fattat att det behövs tvättas så gott som varje dag trots att jag sagt det för längesedan. Men han har ju inte upplevt det själv. Så det vore nog bra för många familjer om mamman/den som gör mest/har ansvaret åker bort ett tag så att pappan/den som gör minst får lära sig förstå hur allt funkar själv. Och hur tufft det faktiskt är!

När jag vi fick vårt andra barn flyttade vi ca 20 min till en ny stad. Maken hade kvar jobbet "där nere" så länge tills han hittade nytt. Jag var själv på veckorna med två barn, en nyfödd och en treåring och maken kom hem på helgerna. Funkade bra och folk hade inte så mycket åsikter om det. Men när jag ett år senare skulle börja i skolan 35 mil "uppåt" och ligga borta på veckorna så var det helt plötsligt mycke åsikter från alla håll! Dels "Hur klara du att vara borta från barnen hela veckan" (En fråga min make inte fick en enda gång) Dels "Vad duktig han är som klarar barnen hela veckan"(Det var ingen som tyckte jag var duktig när han var borta) Vriden bild det flesta lever i och jag blir fan mörkrädd, och irriterad!

Just en kom ihåg-grej skulle jag vara tvungen att skriva. VATTNA BLOMMORNA! Hehehehe :-) Det glömmer min sambo hela tiden. I övrigt behövs inga listor.

Just i det fallet var ju mamman hemma hela dagarna med barnen och pappan jobbade ju väldigt långa dagar. Så det är inte så konstigt att man skriver listor för en stand in person som ska ta över när man själv är borta. Om båda är hemma lika mycket så tror jag inte det skrivs listor.



Mitt ex behövde inga listor, han hade full koll på allt. Min nuvarande kommer att behöva listor om vi får en bebis. Han kommer att vara clueless.

Aldrig att jag skulle skriva en lista till honom, han fixar det jättebra utan mig och jag fixar det jättebra utan honom.

För mig är det tryggheten att veta att mina barn är väl omhändertagna om det skulle hända mig något.



Sen vet jag att deras kläder inte skulle vara färgmatchade. Det är lite konstigt för han tänker på det när det gäller sig själv men inte barnen. Visserligen är store killen 4,5 år och väljer sina kläder själv (= inte säkert att färgerna finns på samma färgkarta eller ens i samma land), men inte ens när han får välja kläder åt barnen så kommer de att vara färgmatchade.

Jag tror att det till viss del handlar om att mamman vill befästa sin roll som "den som kan allt" i kombination med ett extremt kontrollbehov. Och man gör ingen en tjänst om man håller på sådär. Pappan blir bara förslappad och slutar tänka själv, han är ju van att mamman har koll på det mesta.

Tycker att det är jäkligt förminskande mot partnern att sätta upp komihåglappar, jag har sett allt från "plocka ur tvättmaskinen" till "det här ska ni äta på torsdag". Som sagt var, om man tror att partnern inte klarar av sådana triviala ting borde man kanske tänkt sig för innan man satte barn till världen tillsammans.

Precis som Tant Mango tänker jag ofta på detta med kvinnan som familjens projektledare, kontrollbehov vs ovilja att engagera sig osv.

Att säga att kvinnan har kontrollbehov, så att mannen inte släpps in är så enkelt, men åter igen blir det alltså kvinnan som bär skulden för att mannen inte gör lika mycket, även när han inte anstränger sig att göra saker på en rimlig standardnivå (För höga krav är en sak, men jag håller med den som kommenterade att "om han håller dem vid liv så..." inte en okej nivå.). Jag tror att de flesta strävar efter att göra lite mer för sina barn än se till att de har mat och kläder.

Utöver detta finns det säkert många kvinnor som har svårt att släppa ifrån sig kontrollen, och som gör mer än de borde, men, åter som Tant Mango påpekar, man kanske ska tänka på vad som kan påverka det.



Om ett par glömmer en gemensam väns födelsedag- vem är det som man tänker har glömt att skicka kort?

Tjejer/ kvinnor fostras så extremt mycket mer i social organisering, och döms så mycket hårdare om de missar något. Även här finns ett "boys will be boys" tänk- inte kan man väl kräva att pappan har full koll på kläder/kommer ihåg gympapåsen/ skickar kort/ bakar tårta/ tvättar fintvätt osv. Om det är födelsedag, och det bara finns köpekakor- vem tänker man att det är som inte orkar baka? Eller om födelsedagsbarnet är singel- tänker man samma sak oavsett om hen är man eller kvinna?



Det är lätt att säga att man inte ska bry sig om vad andra tycker, men när både man själv och andra dömer en på ett helt annat sätt än hur en man blir dömd för samma beteende/glömska/miss är det inte så konstigt om en som kvinna har svårare att släppa kontrollen och låta bli att organsiera, då man är den som döms mycket hårdare för eventuella missar.

Nej jag skulle aldrig skriva en lista. Sen har vår lille inte alls lika fina klädmatchningar på sig när min kille har bestämt outfit. Inte heller lika fluffkammad len frisyr.



Men men det överlever både jag och resten av familjen ;-)

Min sambo är mycket bättre på att vara ensam med vår son än vad jag är. Han är avslappnad och hittar på massa roliga saker. Jag går mest och städar när jag är hemma. Skulle aldrig få för mig att skriva lista till honom, undrar han över nåt så får han väl ringa.

Om det var så att något av våra barn behövde äta mediciner varje dag i till tex en speciell ordning eller behövde tvätta sår och bli inlindad så hade jag skrivit lista ja. Detta är inte alls för min sambo på ngt sätt är en idiot eller liknande det är för att han har väldigt dåligt minne av olika anledningar och blir lätt osäker på om han kommer ihåg rätt och då känner han trygghet i att ringa eller fråga mig vilket hade kunnat bli lite jobbigt när man var iväg på en resa :)