Men ibland vill jag faktiskt vara lite privat och skriva av mig. Ibland har jag tankar som jag behöver bearbeta och sätta ord på. Ni som har följt bloggen vet att jag har skrivit rätt så öppenhjärtligt om min mamma i min blogg. Den punkten har jag ändå känt att jag kan dela med mig. Det är också något som jag behöver bearbeta.
Därför har jag fram och tillbaka funderat på om jag ska blogga om det som hände nu under Leahs 2-års kalas eller inte. Jag vet att hon läser bloggen och jag skulle aldrig skriva något som jag inte skulle kunna säga rakt till henne. Jag har aldrig känt mig så sviken av henne som jag gjorde då. Många vänner och även min man och min syster säger att jag borde ha lärt mig hur hon är... men jag hoppas ständigt.
Flera veckor innan Leahs kalas så mailade hon mig och frågade mig vad Leah önskade sig. Jag svarar då vilket datum kalaset är och att Zack har dansuppvisning samma dag. Inget svar på flera veckor. Sen helt plötsligt, på Leahs riktiga födelsedag (inte dagen för kalaset som var några dagar senare) dimper det ner ett paket till Leah från min mamma. Jaha, så hon ska inte komma på uppvisningen och kalaset, förstod jag då. Jag blev jätteledsen att hon bara skickar ett paket och inte ens ringer och säger att dom inte kommer.
Sen, dagen innan kalset och uppvisningen, får jag ett mail från henne där hon skriver att dom tyvärr inte kan komma för att dom ska åka till Turkiet samma dag. Jag orkade inte ens svara på det... och det känns lite som att mitt tålamod är slut. Jag vill inte att hon ska såra barnen och att dom ska hoppas att hon ska komma och så sviker hon dom. Samtidigt så är hon min mamma och jag hoppas ständigt att hon ska ändra sig och vara en närvarande mormor. Jag ser vilken fin relation barnen har med sin farmor och farfar och det är jag SÅ tacksam för. Jag önskar bara att min mamma också kunde ha det med mina barn....
23 kommentar(er)
