Psykologiprofessorn Judith Rich Harris berättar i boken "Myten om föräldrars makt" historien om familjen Kellogg. Familjen tog emot en 7 ½ månader gammal schimpansflicka som hette Gua. Familjen hade själv en son som var 10 månader gammal som hette Donald. Schimpansen skulle uppfostras tillsammans med deras son och skulle behandlas precis likadant för att se om hon skulle utveckla mänskliga färdigheter.
Gua satt inte i bur, och måste precis som Donald passades hela tiden. Gua lärde sig att gå på pottan, hon fick tänderna borstade, hon åt samma mat som Donald och hade samma mat- och sovtider. Hon och Donald trivdes ihop, lekte och busade. Båda gillade vilda lekar och dom tröstade varandra med klappar när den andra blev ledsen.
Gua visade mer tillgivenhet för föräldrarna än Donald, hon kramade och pussade dom mycket. Många saker lärde hon sig snabbare än Donald, som att följa uppmaningar och att äta med sked. Men Donald var bättre på att härmas. Gua tog oftast initiativet till nya lekar, Donald följde henne. Han lärde sig lite schimpansspråk, som hur man låter när man vill ha mat, och han lärde sig att gnaga på tapeterna.
När Donald var 19 månader kunde han bara säga tre engelska ord. Då avbröts experimentet och Gua skickades tillbaka till djurparken.
Så istället för att familjen lyckades träna en apa att bli som en människa hade en apa tränat en människa att bli som en apa. Judith Rich Harris drog slutsatsen från denna studie att föräldrars inflytande hos sina barn är av mindre vikt än deras jämnåriga kamrater och syskon.
Judith Rich Harris menar att det är inte föräldrarna som socialiserar sina barn. Barn pratar t.ex. inte som sina föräldrar, dom pratar som den kulturella omgivningen och framför allt barnen där. Det märks snabbt i invandrarfamiljer och i familjer som flyttar mellan olika dialektområden över hela världen.
Även adoptions- och tvillingstudier stödjer Judith Rich Harris teori om att föräldrarna inte har så stort inflytande på sina barn som man gärna vill tro. Ungefär 50 procent av variationen för dom flesta egenskaper hos personligheten, som impulsivitet, försiktighet, social smidighet, konfliktbenägenhet och så vidare, förklaras av generna. Forskningen visar också att den gemensamma uppväxtmiljön betyder väldigt lite. Syskon som växt upp i samma hem med samma föräldrar har inte speciellt lika personligheter.
Alltså ligger det mesta av våra barns personligheter redan i generna och vi kan inte påverka så mycket som vi kanske tror.
Ett av de misstag socialisationsforskningen gjort är att utgå från att kärnfamiljen, med mamma, pappa, barn är den "naturliga" miljön, säger Judith Rich Harris. Men historiskt sett är det något nytt. I miljontals år levde våra förfäder i kollektiv.
"Det var gruppen som gjorde att dessa sårbara varelser, som varken hade huggtänder eller klor, kunde överleva i en omgivning där det fanns gott om huggtänder och klor. Men rovdjuren var inte det största hotet: de farligaste varelserna i deras värld var de som tillhörde andra mänskliga kollektiv. Så är det än i dag."
9 kommentar(er)
