Levaxin-status

Häromdagen så ringde min läkare från Radiumhemmet. Det är alltid jobbigt när hon ringer. Alltid jobbigt att höra namnet Radiumhemmet och påminnas om att man har cancer (jag är inte friskförklarad ännu så jag vet inte om jag ska säga att jag har eller har haft cancer?).

Hon ringde i allafall för att jag tog nyligen blodprover för att kolla mina sköldkörtelhormon-värden. Konstigt det där, att jag kommer behöva ta blodprover minst en gång om året livet ut för att kolla värden. Och jag kommer nog behöva ställa om min Levaxin-dos ett antal gånger genom livet.

Det känns konstigt för att innan allt det här med cancern så åt jag aldrig medicin, inte ens p-piller, och nu kommer jag att äta medicin resten av livet. Jag vet att det finns många andra som behöver äta medicin resten av livet av andra orsaker, men medicinen är också lite grann en påminnelse om att jag har/har haft cancer.

Jag har fått ställa om min Levaxin-dos några gånger efter operationen. Först hade jag 150 mikrogram, direkt efter operationen, tydligen är det något som typ alla får direkt. Jag märkte direkt att jag inte mådde bra. Jag kände i hela kroppen att det inte var som det skulle och jag var jättetrött hela tiden. Hade noll energi.

Jag sa det till min läkare men hon ville inte ändra min dos utan trodde att jag var trött eftersom jag hade småbarn (då var Leah runt ett halvår gammal). Efter mycket tjat och hot om att jag skulle själv börja dela på tabletter så fick jag till slut testa mig fram med några 25 mikrogram tabletter och lägga till till dom 150 mikrogrammen.

Sen dess har jag ätit 200 mikrogram rätt så länge. På senaste återbesöket så berättade jag för min läkare att jag mår bra men känner mig hungrig rätt så ofta så då fick jag 175 mikrogram utskrivet och nu tar jag varannan dag 200  och varannan dag 175 (för att göra det enkelt att komma ihåg så tar jag 200 jämna dagar och 175 ojämna dagar). Och det känns faktiskt mycket bättre. Jag är inte lika hungrig som jag var innan men inte heller trött, så jag har nog hittat rätt dos för mig just nu. Men tänk att det kan vara så svårt att hitta rätt dos sköldkörtelhormon, något som kroppen själv fixade förut!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Kommentarer
Marlene W
2012-05-17 @ 20:39:06

Jag vet precis hur det är!! Jag har inte haft cancer men när jag var 8 år upptäckte dom att allt inte stod riktigt till med min sköldskörtel. Så sedan dess har jag ätit levaxin varje dag och kommer behöva göra det livet ut. Idag är jag 24 år och nu är det som en del av mig. Men det känns verkligen konstigt, att man måste äta medicin varje dag livet ut... Och att ta prov varje år för att kontrollera att dosen är rätt och inte behöver ändras. Jag har fått två barn på 2½ år och fick ändra dosen säkert 10 gånger under dessa år pga av graviditet, förlossning och alla dessa hormoner efteråt. Men som jag alltid intalat mig, det kunde ju varit värre! :)

Ulle
2012-05-17 @ 20:44:14 Blogg: http://julam.nu

Det är RUSKIGT svårt att hitta rätt dos. Jag har fått trixa med min inställning i över 13 år nu. Periodvis äter jag 100, sedan 125 och vissa perioder 100 ena dagen och 125 varannan. Just nu står jag på 125 mg. Hade betydligt högre doser i början dock. Skönt att ha hittat någorlunda jämn dos. (Jag har inte cancer utan hypotyreos) Jag har ärr i armvecket efter alla rör jag lämnat genom åren.... under graviditeterna har jag tagit blodprov en gång i veckan pga alldeles för dåliga värden...)

Anne
2012-05-17 @ 21:37:10 Blogg: http://mammanpysslar.blogg.se/

Intressant att höra både om din dosering och i kommentarerna. Jag har ätit levaxin i 1,5 år pga hypotyreos och tycker fortfarande att jag är trött. Min läkare säger att jag har rätt dos (75 mg) och att tröttheten beror på andra saker. Men det är snart dags för nytt blodprov, så då kanske det blir ändring.

Annika
2012-05-24 @ 15:06:11

I februari fick jag för första gången kommentaren (ja, irl då, inte på nätet) "fast vadå, du HAR väl inte cancer, du HAR VÄL HAFT cancer?!". Det var då mindre än tre månader sedan jag fått min diagnos, mindre än en månad sedan jag opererats. Jag hade precis skrivits ut från sjukhuset, kunde inte gå själv, inte gå på toaletten, jag var svullen som en ballong, läckte lymfvätska ut både operationssåren och ur alla andra hål... Och jag blev bara så himla paff. Som jag förstod det så tyckte den här personen - en närstående - att nu var det väl över? De opererade ju bort tumören (och en väldig massa annat), så vadå "jag har cancer"? Jag skämdes verkligen, det kändes som om jag gjort mig till, försökt få sympatier när det egentligen inte var ett dugg synd om mig. Jag vill minnas att jag bad om ursäkt.

Såhär i efterhand blir jag SÅ förbannad när jag tänker på det. Hur tänker folk egentligen?! Hur tänkte JAG som bad om ursäkt? Det är väl för sjutton vi och inga andra som definierar våra egna sjukdomstillstånd! Nu när några månader gått är jag noga med att uttrycka mig på andra sätt om jag pratar om det, eftersom jag fortfarande är rädd för att få de där nedlåtande tillrättavisningarna. Frågan jag oftast får är "men du är väl frisk nu?". Jag brukar säga "om fem år blir jag friskförklarad om jag fortfarande är symptomfri, men ja, jag mår bra".

Jag hoppas att dosen funkar bra för dig och att du mår så bra du kan. <3

Innan du kommenterar,glöm inte att prenumerera på min blogg! Du vill väl inte missa några inlägg? Nej, tänkte väl det. Klicka på ikonen!

bloglovin





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback










Beauty Planet