Hon ringde i allafall för att jag tog nyligen blodprover för att kolla mina sköldkörtelhormon-värden. Konstigt det där, att jag kommer behöva ta blodprover minst en gång om året livet ut för att kolla värden. Och jag kommer nog behöva ställa om min Levaxin-dos ett antal gånger genom livet.
Det känns konstigt för att innan allt det här med cancern så åt jag aldrig medicin, inte ens p-piller, och nu kommer jag att äta medicin resten av livet. Jag vet att det finns många andra som behöver äta medicin resten av livet av andra orsaker, men medicinen är också lite grann en påminnelse om att jag har/har haft cancer.
Jag har fått ställa om min Levaxin-dos några gånger efter operationen. Först hade jag 150 mikrogram, direkt efter operationen, tydligen är det något som typ alla får direkt. Jag märkte direkt att jag inte mådde bra. Jag kände i hela kroppen att det inte var som det skulle och jag var jättetrött hela tiden. Hade noll energi.
Jag sa det till min läkare men hon ville inte ändra min dos utan trodde att jag var trött eftersom jag hade småbarn (då var Leah runt ett halvår gammal). Efter mycket tjat och hot om att jag skulle själv börja dela på tabletter så fick jag till slut testa mig fram med några 25 mikrogram tabletter och lägga till till dom 150 mikrogrammen.
Sen dess har jag ätit 200 mikrogram rätt så länge. På senaste återbesöket så berättade jag för min läkare att jag mår bra men känner mig hungrig rätt så ofta så då fick jag 175 mikrogram utskrivet och nu tar jag varannan dag 200 och varannan dag 175 (för att göra det enkelt att komma ihåg så tar jag 200 jämna dagar och 175 ojämna dagar). Och det känns faktiskt mycket bättre. Jag är inte lika hungrig som jag var innan men inte heller trött, så jag har nog hittat rätt dos för mig just nu. Men tänk att det kan vara så svårt att hitta rätt dos sköldkörtelhormon, något som kroppen själv fixade förut!
4 kommentar(er)
