bambi

Tabu kring anti-depressiva
Tusen tack för alla fina kommentarer angående medicineringen och sjukskrivningen. Ni är alla så gulliga och underbara! Jag känner också att det är ett visst tabu att äta anti-depressiva och det kanske därför det har tagit emot att berätta om det öppet i bloggen. Men jag vill samtidigt visa att det inte är något fel med det och att många behöver det någon gång i livet.
 
För jag blev lite förvånad faktiskt att det var så många av er som både genom kommentarer och genom mail har berättat att även ni har ätit eller äter anti-depressiva! Varför är det ingen som talar om detta mer öppet? Eller är det jag som har missat det?
 
Några av er har frågat vilken medicin jag äter och den heter Citalopram och jag har börjat med en halv tablett nu i 6 dagar och sen ska jag övergå till en tablett om dagen. Detta för att jag inte ska må så jättejättedåligt nu i början, vilket man tydligen kan göra.
 
Jag vet inte hur det blir med min sjukskrivning. Det är ju alltid lite krångligt att ordna med vikarie och ordna om schemat och allt. Just detta med att allt detta kanske drabbar eleverna är ju ett stort orosmoment. 
 
Några av er har även nämnt detta med motion och ni som följer mig på Twitter ser mina Runkeeper-uppdateringar. Jag försöker gå ut på långpromenader minst två gånger i veckan, gärna fler. Och visst är det bra att motionera när man mår dåligt! Det både må-bra-hormoner som sätts i gång men jag tycker också att det är väldigt skönt att rensa tankarna på det sättet.
 
Tack för allt ert stöd! Jag har så fina vänner som har hört av sig och jag känner mig så lyckligt lottad som är omringad av så fina människor!
#1 - LILITH - boktokig mamma med Borderline

3 av 4 drabbas nån gång av psykisk ohälsa och ändå är det sånt stort tabu att prata om. Jag längtar efter den dagen man kan säga något om det och folk reagerar på samma sätt som om man skulle säga att man har brutit benet. För mig är det ingen skillnad på att må dåligt fysiskt eller psykiskt.

#2 - Jenny - mammaliv i Nashville

Väldigt starkt & fint sv dig att berätta så öppet om vad du går igenom. Jag tror många är väldigt tacksam för att du vågar stå upp & vara ärlig utan att skämmas eller undanhålla. Fantastiskt fint & modigt! Hatten av. Och en jättestor KRAM till dig

#3 - Bettan

Hej!
Jag fick en djup deprission/utmattningsdeprission för 5 år sen och det är verkligen inget jag ens önskar min värsta fiende. Tyvärr är det ju väldigt vanligt och därför så märkligt att det pratas så lite om det.
Det är inte många som är så starka och står för det men jag har alltid pratat öppet om det just för att försöka att avdramitisera det.
Jag åt antideprissiva och gick i terapi. Efter ett tag slutade jag med medicinen för jag kände att det var inte riktigt min grej och då hade jag fått kraft nog till att hitta ork till att ta tag i ordentligt träning (och som du skriver så hjälper det verkligen) För mig hjälpte det också med terapin och ett enormt stöd från vänner och familj.
Kämpa på för det blir bättre, jag lovar!

#4 - Lotta H

Jättebra att du vågar skriva om det, för precis som du säger, det känns som att det är lite tabu om man behöver antidepressiva. Jag tror att det är precis som din läkare sa, att det är en brist i kroppen och lika självklart som att man äter vitaminer vid vitaminbrist, så behövs seratonin vid brist på det.
Jag önskar verkligen att du mår bättre snart och att du blir hjälpt av tabletterna! Dom tillsammans med vila kommer förhoppningsvis hjälpa dig att komma på fötter ordentligt! Men som sagt, inget att skämmas för att du behöver vara sjukskriven och äta anti-depressiva, huvudsaken är att du blir bättre!
Stor kram till dig!

#5 - Mia

Jag tycker ändå att det har förändrats till det bättre vad gäller att kunna prata om såna här saker. Lite beror såklart på att jag är öppen med mitt och därmed vågar andra också prata om sitt.
Tycker det är bra att du skriver om det i bloggen iaf!
När jag fick mina första antidepp i början på 90-talet så var det mkt mer tabu. Något år senare så blev det tvärtom ist. Helt plötsligt så blev "lyckopillren" (som de så missvisande kallades för) jättepoppis. Läkare som på allvar menade att "nä det finns inga biverkningar" osv..att sätta in lite långsamt fanns inte..utan man skulle "dras ur deppen" med full dos på en gång..och det blev ju inte katastrof. Ingen annan hjälp fick man heller utan det var ett recept på antidepp och en hästdos benzo (som jag aldrig tog) och sen klara sig själv.
Numera är kunskapen bättre och medicinerna också. Själv tål jag inte SRRI utan kör numera på en annan sort sen flera år.

#6 - Sabina

Jag har också känt av det där med tabu fast när det gäller missfall. Väldigt många har varit med om ett eller flera missfall men ingen pratar om det. Just därför var det viktigt för mig att göra just det, prata öppet och högt om det vi går igenom just nu. Om så bara för att hjälpa en enda människa och för att normalisera. Så fortsätt prata och skriva om det du är med om nu. Det har hjälpt mig jättemycket att sätta ord på allt jag känner just nu!

Med hopp om att du snart känner dig bättre skickar jag en stor, virtuell kram

#7 - Anonym

Om du får extrema biverkningar, det får jag, så vänta längre mellan doshöjningarna! Jag började som du på 5mg men min kropp är jättekänslig så jag får nu vänta flera veckor innan jag höjer till 20mg. Kram

#8 - Anna - Mamma till Emilia med albinism

Jag skulle ha kommenterat igår men hade ingen ork. Jag själv äter oxå "happy" piller och har gjort mkt längre än vad jag trodde jag skulle behöva. Mer än 3 år har det gått och jag har ändrat dosen under tidens gång, gick ner lite när jag väntade barn men fick gå upp ytterligare för att gå ner igen när dottern kom.

Jag skäms absolut inte att jag äter dom, jag visste inte ens att jag var deprimerad och det tog 6månader för att utesluta allt annat och min läkare kom på det. Jag är alltid så glad när jag träffar folk så kan vara svårt att se och jag förstod det inte själv, visste bara att ngt inte stämde.

Fick medicin och fy fan, de 2 första veckorna trodde jag att jag skulle dö pga av alla biverkningar, var på väg att ge upp men gör inte det! Det försvinner och du kommer sedan att märka skillnad.

Idag så tar jag dom och jag har ingen som helst aning vad som skulle hända om jag slutar. Jag tror faktiskt inte att det skulle gå för jag håller mig precis ovanför vattenytan med dom om dagarna.

Vi kan inte styra allt och hur gärna vi än vill må bra själva så går det helt enkelt inte. Tyvärr är där många biverkningar, tyvärr har nästan min sexlust försvunnit och det är vanligt men ja, man kan väl inte få allt ;o)

Det är inget att skämmas över, det är värre att låtsas att allt är bra för det märks oftast. Ge det en chans, låt det ta sin tid och sluta inte med de för tidigt. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp och vissa saker kan tyvärr bara tabletter hjälpa till med =)

Kram

#9 - Therese

Heja dej. Jag fick en förlossningsdep förra hösten, när min pojk var fem veckor. Sov i princip inte något vid den tiden. Fick utskrivet piller och mådde mycket bättre. Tyvärr har jag nu varit nere i en dipp igen och ska prova KBT.

#10 - Sara - om att vara mamma och ha en bipolär sjukdom.

Hej!
Jag har ätit citalopram (40 mg) i snart ett år, i början hjälpte det men efter sommaren fick jag veta att jag har en bipolär sjukdom och kämpar just nu att försöka få hjälp och någon att tala med i vården. Skriver väldigt öppet om detta i min blogg och försöker verkligen visa att vem som helst kan drabbas av depression och det är verkligen inget att skämmas över.

Gå in på www.hjarnkoll.se och bli en av deras supportrar, där kan man även läsa olika berättelser av både kända personer och "vanilga" människor. Tanken är att sprida kunskap och ta bort fördomarna kring psykisk ohälsa.

Styrkekram!

#11 - Pernilla

Ja det är konstigt att det är lite tabubelagt att erkänna att man går på antidepressiva men det är mycket bättre nu är för 16 år sedan. Nu ser man det lite som vilken medicin som helst. Själv har jag ätit det länge, har försökt skära ner flera gånger men mår bara dåligt. Jag tycker det är bara bra att det talas mer om det.

#12 - Longevity - en blogg om hälsa

Åh jodå jag skriver massor om psykisk ohälsa :-) Föreläser om det också samt har skrivet en självbiografi
Du har nog kikat in hos mig emellan inlägg som handlar om det. Jag skriver ju inte bara om sådant. Ha en fin kväll!

#13 - Rita

Jag har varit orolig för dig de senaste månaderna för jag har sett så många tecken på att du håller på att bränna ut dig. Jag känner igen tecknen för jag var själv i samma situation för 2,5 år sen. Då åt jag också anti-depressiva i 5 månader. Välbehövligt! Men lika viktigt tyckte jag att det var att ta sig ur det och sluta med medicinen så fort jag kände att det gick. Jag var sjukskriven på heltid i 4 månader. Verkligen verkligen välbehövligt och ingenting man ångrar sen, fast jag naturligtvis hade dåligt samvete gentemot kollegorna och arbetsplatsen.

Svar: Ja, det är svårt det där med samvetet gentemot arbetsplatsen! Usch, jag oroar mig både för kollegor och mina elever.... Men ibland måste man ta tag i sig själv, annars orkar man inte.
bambi

#14 - Johanna - Från förort till Förort

Jag har varit lite offline nu i typ en vecka, och helt missat. Hoppas att det hjälper för dig, det suger verkligen att må så dåligt.

Jag testade citalopram under min förra depression och efter de första veckornas inkörningsperiod var nedstämdheten och ångestattackerna nästan borta. Tyvärr var det så för mig att jag inte kände något alls, så nu går jag på sertralin och den fungerar bättre för mig. Men allt sånt är ju väldigt individuellt, skönt att det finns mediciner att ta till och boosta serotoninet med när kroppen inte klarar av själv.

Kram!