Helt rätt tänkt! Ibland är vi för "rädda" för att be om hjälp för att vi tänker att vi borde inte må dåligt... det finns de som har det mycket värre osv... Men alla skulle behöva någon att prata med ibland oavsett hur ens liv ser ut så det är ju inget att skämmas för eller att ursäkta. Hoppas du får träffa någon bra bara som du känner förtroende för!
Det tycker jag låter som en bra sak att ta tag i. Jag har själv gått till psykolog och det har hjälpt mig otroligt mycket. Det är väldigt viktigt att må bra inuti. Styrkekram
Det tycker jag du gör rätt i! Det är aldrig försent att prata om det, och det är inte konstigt att du inte hunnit med det, med jobb, blogg och två små barn. Glöm inte att ta hand om dig!
Det tycker jag du gör rätt i! Det är aldrig försent att prata om det, och det är inte konstigt att du inte hunnit med det, med jobb, blogg och två små barn. Glöm inte att ta hand om dig!
Det finns så mycket att önska inom vården... när man får en svår sjukdom tycker jag att det borde ingå samtal, men det gör det inte som du skriver.
När man kommit en bit på väg i processen så brukar man ju börja fundera mycket och då är samtalskontakt väldigt bra....tycker det är super att du tänker göra det. Jag har bekostat en hel del själv av det men även fått via landstinget och det är mkt tack vare samtalen som jag orkar kliva upp varje morgon. Mn hittar små verktyg. :)
All lycka till dig!! Kram!!
Modigt och klokt av dig att ta tag i det. Jag kan bara föreställa mig kaoset du måste ha upplevt inombords med ny ljuvlig bebis och familj å ena sidan och sjukdom och elände å andra sidan. Och om du upplever det lite som att du inte förväntas "älta" det längre eftersom det gått en par år så kan det ju kanske kännas befriande att få prata med en utomstående. Jag har bara goda erfarenheter av gå i samtalsterapi!
Fast jag tycker nog att man får älta två år senare, för du hann säkert inte prata så mycket om det när det hände. Finns nog mycket tankar och känslor runt omkring ett cancer besked som du säkert inte hann med att tänka och känna just då med tanke på att du hade två små barn. Starkt av dig att ta tag i det!
Bra Bambi!!
Själv står jag i begrepp att kontakta arbetsgivaren för att be om hjälp med KBT efter en stress som uppkpom för 2 år sedan och som nu gett upphov till panikångest m.m.
* vi måste höja våra röster för att höras *
Det är alltid bra med professionell hjälp hur stark man än kanske känner sig. De kan få en att tänka på andra sätt och bara att älta med nån som förstår lite vad som händer inuti en är skönt. Jag har under småbarnsåren blivit lämnad, mist min bror och sen även min mamma och min psykolog har varit ovärderlig för mig. Så, bra att du tar tag i det, det är viktigt! =)