bambi

❤❤❤

Jag känner skuld på ett annat sätt, fick en förlossningsdepression. Men jag tror fullt och fast på att om man har en närvarande och bra partner (vilket du definitivt verkar ha) så får barnet allt det behöver från den andra partnern. Kvittar om det är mamman eller pappan. Då kommer ens barn må riktigt bra! En person räcker tror jag, allt annat är bara bonus! Och så bra det var att du kollade knölen, tur i oturen innan det blev värre!!

Fast jag förstår om det är svårt att tänka så! Om man alltid är den "duktiga flickan". Bra att du får diskutera det!

Tänk om du väntat att "kolla knölen" så länge att det varit försent! Då kunde din baby ha varit utan mor. Nu är du där för henne, förhoppningsvis en lång, lång tid.
Kan förstå, att du kanske har skuldkänslor, men beslutet du gjorde att behandla din cancer i ett tidigt stadie, var ett vist beslut.
Din baby kommer att bli helt OK med en omtänksam mor som du. Hang in there!

Finns inga perfekta mammor. Det finns däremot bra mammor och bra kan man vara på olika sätt. Jag känner inte dig men du är nog en väldigt bra mamma så släpp skulden, zooma ut och njut av nuet och framtiden.

Men du, så ska du inte tänka! Hade du väntat ett år hade Leah varit större och då hade hon säkert mer blivit påverkad av att du var borta. Jag tror inte att hon påverkats av att du var borta när hon var sex veckor, det var ju ändå inte SÅ länge du var borta även om du mentalt säkert var på annan plats under stor del av tiden däromkring och att det legat och gnagit efteråt.

Förstår så väl skräcken att inte finnas där för sina barn när de växer upp. Jag opererade bort en knöl ur mitt bröst för ca ett år sedan, en knöl jag känt (och kollat upp) under flera år. Även om jag visste att det inte var någonting (de ville ta ut den dock då den fortsatte och skulle fortsatt växa) så var jag så rädd att de skulle kolla den efteråt och hitta någonting i alla fall, var så oerhört rädd att inte få vara med under Eskils uppväxt, så jag förstår känslan av ångest även om min knöl inte var cancer.

Tycker det är jättebra att du går och pratar om detta och reder ut det nu, att du hanterar det nu hjälper ju dig att bearbeta och få rätt på känslorna nu när barnen är små istället för att det blir som en skugga som alltid finns med er.
Kram till dig!

jag fick mitt andra barn i lördags och tror fraktsikt att det just precis nu skulle vara som mest jobbigt att få ett så fruktansvärt besked. jag kan givetvis inte veta hur det känns eller hur det är men bara tanken är svår att hantera..

Men att du kollade upp knölen direkt innebär ju att Leah har kvar sin mamma.

Ja födde barn mitt under en termin vt 2012 på universitet. Lilla Elsa "lämnade" ja me sin pappa efter 2 veckor för att bli färdig me skolan. Har nästan inte varit hemma med henne alls. I somras fick min stora tjej Kornelia cancer. Elsa 1 år fick mest va me mormor. De skuldkänslorna ja bär me mig går inte att beskriva. Men ja vet även att Elsa har den bästa pappan å den bästa mormor, å hon har haft d hur bra som helst. Din make verkar fantastisk Fokusera på d som varit tryggt å bra för Leah istället för att skuldbelägga dig själv. Så försöker ja tänka. Kramar till dig :)

Du skriver att du vill vara den perfekta mamman, och jag förstår i och med citationstecknen att du är medveten om att det kan vara lite problematiskt. Jag skulle vilja vända på det lite - varför tycker du att du ska vara den perfekta mamman? Vad tror du att dina barn har för nytta av att du är perfekt? Jag skulle snarare säga att det skulle vara skitjobbigt att ha en perfekt mamma, shit vilken ångest att leva upp till det! Om barnen ska lära sig att klara sig i den här världen är det mycket bättre om man kan visa sig mänsklig och sårbar även som förälder, och att barnen lär sig tackla detta. De kanske tom. utvecklar extra empati/ansvar/andra förmågor just för att föräldrarna inte riktigt räcker till. Och lär sig att det är ok att inte själv vara perfekt. Det här är väl kanske en mer generell diskussion än just hur Leah påverkades av din sjukdom, det är mer ett synsätt jag själv försöker tillämpa (med varierande framgång ;-)). Vi har ju alla vår historia som påverkar vår bild av föräldraskap såklart, det är inte helt lätt att gå ifrån den. Men jag tror att vi överskattar den nytta barnen har av att vi är "perfekta". Det är flera saker i mina barns uppväxt som inte alls är optimala, men jag tror inte att det behöver vara en nackdel för dem så länge man försöker prioritera viktiga saker. Kärlek, t.ex. Sen är det en annan viktig sak att komma ihåg, och det är att barn har en stor förmåga att läka. Om de har varit ute för en period som varit jobbig och sen kompenseras för det så läker de. Nu tror jag kanske i ditt fall att det kanske inte ens blev så många sår som behöver läkas, Leahs pappa fanns väl där, och du fanns kanske där till största tiden med din kropp och närhet även om du hade fokus på annat håll. Men jag kan verkligen förstå om det är en personlig sorg att inte få varit "med" riktigt om den där bebistiden, men skuld tycker jag inte att du ska ha alls (lätt att säga...).

Det blev lite långt det här... men jag har funderat en del över sånt här och kände att jag var tvungen att hobby-analysera lite. Kram!

Kram på dig! Det är fint att du delar med dig, det hjälper säkert många andra som sitter på liknande känslor. KRAM!

Men du vet ju aldrig vad som hade hänt om du hade väntat med att kolla upp den där knölen... Att få ha haft sin mamma nära när man bara är ett par månader kan aldrig bli mer värt än att ha kvar sin mamma i livet när man växer upp.
Jag förlorade min pappa i prostatacancer för ca fyra år sedan och jag kommer aldrig sluta tänka "om vi bara hade upptäckt cancern tidigare..."

Du vet ju att du har gjort rätt val, och det kommer Leah också veta när hon är gammal nog att förstå.

Kram!

Men gumman du ÄR ju redan den perfekta mamman till dina barn :) Ingen skulle göra det bättre. Och gumman, du ska absolut inte känna någon skuld till Leah? Varför? Hon minns inte det....... Tänkte faktiskt fråga dig från när barnen har minne och kommer ihåg? Jag har hört att det är uifrån ca 3-4 års ålder. Jag har ibland dåligt samvete att jag är borta så mkt ifrån Oscar speciellt nu när det är 9 dagar... Men sen säger alla till mig att så små barn, 2, 5år har inget tidsperspektiv, han vet int eom du är borta 2 dagar eller 9 för han förstår inte det...

Å jag tror det är lite så? Vi pratar ju i tfn varje dag....jag tror det är viktigt att han får höra min röst de kollar på bilder hemma osv.

När jag är borta bara 2-3 dar brukar jag inte ha dåligt samvete men när det är så här länge....men sen är det ju ändå mitt jobb liksom....

Ha absolut inte skuld.

Saknar dig....vi ses på tisd en sväng, måste tyvärr ha m mig O.

Hör av dig om nåt annat skoj dyker upp e ledig 1v när jag kommer hem,

massa kramar

Du är världens bästa mamma så jag tycker inte du ska fundera så mycket över det.Hade du inte gått då kanske inte L hade haft sin mamma kvar.stor kram Diana

Jag blir verkligen berörd av det du skriver. Så fruktansvärt att få ett sånt besked när man är mitt inne i bebisbubblan. Jag oroar mig ofta för att nåt ska hända mig eller min sambo så att våra barn får växa upp utan föräldrar. Det är en skräck för mig, så jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste ha varit för er alla.

Men som flera andra skriver, tur att du kollade upp det då så att Leah har en frisk och välmående mamma idag!!! Det är det absolut viktigaste! Du finns här för dina barn nu och kan ge dom all kärlek i världen!
Ta hand om Dig!

Jag kan inte förstå hur fruktansvärt det måste kännas, jag kan bara försöka föreställa mej hur obeskrivligt rädd och ledsen man måste bli av ett sådant besked och till råga på allt när man precis fått en bebis.
Jag är säker på att du är en fantastisk mamma och att du var en så bra mamma som du kunde vid den tiden. De omständigheterna som gjorde att du inte kunde ge så mycket som du hade önskat är ju inte ditt fel, det är inget du kunde styra över.
Säger som flera andra sagt, tänk hur viktigt det är att man upptäcker och behandlar cancer i tid.
Många kramar till dej!

Du ska inte känna någon skuld och vet du, jag och min lillasyster vad med om precis det Leah och Zack har varit med om. Jag var tre år när min lillasyster föddes och mamma hämtade sig inte efterförlossningen, hon hade tjocktarmscancer och det det blev år utav kamp för hennes del, än idag kämpar hon emot smärtor och är inte återställd efter sin cancer resa, det är snart 23 år sedan. Så jag och min syster har vuxit upp med en sjuk mamma JÄMT och vi är inte ett dugg förstörda tvärtom, folk som möter oss brukar istället säga att vi är oroligt starka och levnadsglada människor. Motgångarna jag varit med om har gjort mig till den jag är idag och jag tror att Leah och Zack alltid kommer bära med sig en omedveten känsla av att älska livet och inte ta det förgivet. Du är ju en högt närvarande mamma idag så detta kommer inte att påverka Leah (eller Zack) negativt utan det kommer istället bli människor som älskar varje dag vi får här på jorden då det har en mamma med en berättelse om att vi inte vet hur vi mår imorgon bara hur vi mår idag. Stor kram till dig

Så ledsen att höra om cancern! Fyfarao för den sjukdomen... Dock tycker jag att du gjorde helt rätt i att kolla upp knölen direkt. Man kan aldrig veta vad som skulle hänt annars. Och så ska vi givetvis inte tänka heller. Tänk på nuet och att du faktiskt är här just nu och gör det bästa för dig själv och ditt barn just NU :) kram!

Det är klart att du gjorde rätt i att kolla upp det direkt, det kan ju vara riktigt farligt att vänta med sånt!
Jag känner inte dig men jag tror verkligen inte ditt barn har tagit skada av det och jag tror att hon nästan skulle bli arg på dig om du inte gick till läkaren, om hon förstod vad det var liksom.
Jag kan inte föreställa mig hur du känner men jag tycker verkligen inte att du ska känna skuld för det, tänk istället på om hade väntat och cancern skulle utvecklas mer och då skulle det kanske ta ännu längre tid att få bort det eller ha ännu större konsekvenser då kanske du inte skulle kunna vara den perfekta mamman som jag är säker på att du är idag! :) (och även fast du var det innan med cancern också, såklart!)