bambi

Det där att ha interna ritualer eller traditioner är ett skitbra tips. Man har faktiskt sett att i de familjer som håller ihop, så har man just det. Vi-känsla är ju nyckelordet. Relationer måste bygga på mer än bara attraktion eller ''kärlek''. För när kärleken är på låg nivå så ska det ändå finnas nåt mer.

Jag har inga andra tips att komma med annat än de du redan sagt. :-)

Jag tycker också att det är viktigt att kunna prata med varandra, om ALLT! Sen att komma ut och inte "bara" vara mamma och pappa, även fast man såklart kommer prata om barnet/barnen så behöver man bara vara också.
Sen kommer alla förhållanden gå upp och ner, men så länge man vet vart man har varandra så tror och hoppas jag på att kärleken hålls vid liv :)

Bra tips! Jag tycker att det verkar som att många ger upp för lätt. Alla förhållanden går upp och ner, så man får inte ge upp vid minsta motgång. Eftersom jag och min sambo inte har barn än har vi lättare att få till ensamtid med varandra trots att vi knappt ses på veckodagarna när han pendlar långt till jobbet. Men vill man vara med varandra, så får man kärleken att finnas kvar :) Man får tänka tillbaka på fina stunder man haft med sin partner när vardagen infinner sig och irritationen uppstår :)

Ett misstag många gör är nog faktiskt att skaffa barn för fort och därmed också det här "dejtandet" du nämner. För ju mer man upplevt som par, vardag, resor etc desto starkare binder man ju vi-känslan. Det är ju den som är grunden till att fortsätta orka kämpa under småbarnsåren för man vet att det som är jobbigt bara är en period och vilka kvaliteer den andre besitter i "normalläget" Hört och sett många som träffar en kille (för att ta det från mitt tjejperspektiv nu då) och sedan bockar av det här med boende och barn inom något år och sedan när vardagen är igång är killen inte alls som de hade tänkt sig, det blir bråk och grunden för team-känslan finns inte där. Paret gör slut och tjejen träffar efter ett tag en ny och vill ju såklart att första barnet ska få syskon inom en tid som minskar ålderskillnaden mellan dem, sedan blir det samma sak igen och en ond cirkel.

Nu låter jag kanske cynisk, men själva poängen är ju de här förväntningarna och kraven många har kring vad vardagen ska innehålla och vad man själv har för del i att få det drömförhållande man vill ha.

Ja, att prata med varann tror jag är det allra viktigaste. Jag och min man kommer väldigt sällan ut på nånting ensamma eftersom vi har småbarn och svårt med barnvakt. Men vi pratar mycket med varann, om allt. Dricker kaffe och behandlar diverse viktiga och mindre viktiga ämnen. Det är ju liksom honom man vill dryfta saker med. Och så sms:ar vi rätt mycket. Kommunikation och sex tror jag är nyckeln till ett hållbart förhållande... ;)

Håller med både dig och Mamma Lola! Mitt tips är att om man känner sig irriterad/arg eller besviken på något om hur ens partner uppträder/agerar/säger så ska man ta upp det på en gång! Inte "spara" ihop ett helt gäng med grejer som man vid ett gräl/diskussion sen "slänger" i ansiktet på partnern. Tror det här är typiskt tjejaktigt att man inte tar upp saker på en gång och att man dessutom fortfarande försöker sig på med att berätta saker via hintar och vinkar. När ska vi lära oss att människan är inte telepatisk! Om du förstår vad jag menar,
Då tror jag att kärleken har stor chans att överleva och att man inte är kändis! :)

Jag känner som du, både när jag läser om kändisar som skiljer sig eller hör om vänner. Men som du säger, vad vet man egentligen om andras förhållanden? Ändå kan jag ibland inte låta bli att tänka att kändisar, som kanske tjänar lite mer pengar än oss andra, därför skulle ha "råd" att verkligen sköta om sitt förhållande. Unna sig att åka iväg tillsammans utan barn (ha råd med resa och barnvakt), att gå ut och äta middagar och sen åka iväg hela familjen. Det hade jag lätt gjort om jag hade haft lite mer pengar över.

I övrigt håller jag med om det du skriver och har inget bra råd att komma med. Det där med vi-känsla och att ha en egen grej inom familjen låter inspirerande tycker jag! Min man och jag har varit tillsammans i 15 år nu och har en 6-åring. Känner verkligen att vi behöver en skjuts för att klara av att hålla ihop...

Jag vill börja med att säga att det är en superfin blogg du har. Du tar upp så intressanta och relevanta tankar!

Jag tror verkligen på äkta kärlek och att man kan hålla ihop i ur och skur! I dagens samhälle har vi så stora valmöjligheter och självklart är det jättebra, men det medför också instabilitet i folks liv. Vi bombas med stereotyp, hur allt ska vara, den perfekta familjen, den romantiska kärleken, happy ever after etc. Samhället lurar oss att det skulle kunna finnas något bättre.

Jag klandrar verkligen inte de som skiljer sig. Ett vanligt, stressigt, Svensson liv är också tufft! Jag tror att det viktigaste är att precis som du säger, att man i familjen försöker vara ett team, framförallt att föräldrarna samarbetar. Att man talar med varandra och är öppna. En stadig grund ger ett betydligt tryggare liv. Man ska heller inte glömma att ett friare liv ger ett lyckligare förhållande, trotts att man är gifta så äger man inte varandra, utan jag tror att det är viktigt att få ha egna intressen, vara ifrån varandra ibland och få sakna varandra. Och till sist men absolut inte minst så ska man aldrig sluta att berömma och ge komplimanger. Att försöka hålla kärleken, längtan, spänning och åtrå vid liv!

Tack för mig :)

Jag är ju skild en gång så man ska nog inte lyssna på mina råd hahaha. Men att man inte får glömma bort att allt går upp och ner i livet men det betyder inte att kärleken försvunnit nödvändigtvis. Sen så ska man inte hålla på att anpassa sig efter andra utanför hela tiden. Fokusera på din partner och barnen i första hand, de är dig närmast.

Tycker kommunikation är jätteviktigt och att man inte ägnar sig åt "tankeläsning" dvs att man tror man vet vad den andra tänker och varför han/hon agerar som den gör.. Sen måste man ta sig tid att göra grejer! Som att dejta som du skrev. :) Jag och min sambo brukar överraska varandra med middagar eller köpa småsaker till varandra typ chokladkakor eller något som man vet att den andre gillar. :) Men det viktigaste är att prata. Prata när du känner dig ledsen eller besviken, ge beröm och komplimanger.

Jaså tråkigt. Jag är nog för gå skilda vägar. De är min melodi. Många som har ungar är ihop för deras skull. Fler personer skulle ta mod till sig

Tror att kommunikation är jätteviktigt, men när det gått till en viss gräns tror jag det är viktigt att inse det också. Mina föräldrar grälar jämt och jag vet inte hur många gånger jag och mina systrar fick höra mamma skrika hemska saker åt pappa och skrika åt oss att pappa skulle minsann inte bo med oss mer under vår uppväxt. Jag har än idag svårt med tilliten i förhållanden och jag är livrädd för att bli sårad.

Att inte låsa in varandra i ens egna intressen, att låta sin partner ha sin egen fritid och att göra saker tillsammans. Att inte ställa onödiga krav och att inte reta sig på småsaker. Vi har iofs bara varit gifta i tio år men jag hittar fortfarande saker som ger pirr i kroppen :-)

Vi har en liten såndär grej som vi gör hela familjen och har gjort i nåt år, vi har nu två barn och tror vi började när första var runt ett men minns inte riktigt.

I varje fall, vi tokdansar och drar på hög musik antingen medan vi lagar kvällsmat eller senare när man plockar undan disken. Är vi vuxna trötta och sega, vaknar vi defintivt till liv och kidsen älskar det! Brukar bli en del pussar och kramar mellan alla i familjen också :-)

Sen gör vi ju inte detta exakt varje dag, men några gånger i veckan absolut :-)

Prata är ju också super viktigt! Bra me tips!

Kramar!