Igår så berättade jag för mina elever att dom skulle ha en vikarie imorgon och veckan efter påsklovet eftersom jag är bortrest då. En elev utbrast då "Du lever verkligen livet!" och just hon har varit imponerad av allt mitt resande. Men just på sistonde har det blivit ovanligt mycket resande, med London i januari, Barcelona i februari och nu Egypten i mars. Det är knappast så att jag brukar resa utomlands en gång i månaden ;)
Men det är alltid roligt att höra elevernas perspektiv. För vissa är det resande som är meningen med livet medan för andra så kan det vara att göra karriär eller bli förälder... men det sistnämnda kanske inte låter lika glamoröst. Men när jag tar upp Maslows behovstrappa och självförverkligande som är sista trappsteget så påpekar jag alltid att självförverkligande är något högst individuellt. För vissa innebär det att dom ska klättra i berg medan för andra så kan självförverkligande innebära att måla tavlor eller vara den bästa föräldern man kan vara.
För mig är resandet helt klart något som ger livet en guldkant, men som sagt det gäller MIG.
Nu när jag har mått dåligt och varit nere i botten så har jag verkligen rensat ut det som har fått mig att må sämre. Jag har lärt mig att tacka nej, även om det är nog det som är svårast för mig. Men jag har slutat umgås med vänner som får mig att må dåligt vilket verkigen märks tydligt i mitt mående. Vänner som pratar skit och säger riktigt hemska saker om gemensamma vänner orkade jag verkligen inte med. Jag gick runt med en klump i magen - både på grund av dom gemensamma vännerna men också för att jag undrade vad denna "vän" sa om mig bakom min rygg. Nu umgås jag med fina vänner som får mig att må bra och som inte har någon dold agenda. Dom ger mig verkligen energi och är också en guldkant i livet :)
9 kommentar(er)
