bambi

Alltså, har hört att mammor ej kan laga mat/städa för att de har barn i 1,5-2års åldern som kräver uppmärksamhet. Jag kallar det curling. Klart det är bra att lägga ifrån sig mobilen och vara helt närvarande ibland.

Tiderna har verkligen förändrats. Jag kan inte heller minnas att mina föräldrar lekte med mig. Däremot läste min mamma väldigt mycket för oss syskon och var/är en väldigt engagerad mamma som alltid fanns o h finn där för att lyssna och prata, ge råd eller på annat sätt finnas där för oss. Man kan lita på henne och att hon alltid sätter våra behov främst. Men lekte med oss gjorde hon sällan. Om det gjorde henne till en sämre förälder? Knappast!!
För det första är kraven på oss föräldrar större idag. Facebookfamiljen dominerar där allt ska vara så mysigt, där alla familjer är så lyckliga och allt ska vara så uppstyltat. Barn behöver lära sig att leka och utveckla och använda sin fantasi. De mår bra av att "ha tråkigt" ibland. Vi blir så matade med allt idag, att det hela tiden måste hända något att vi nästan får panik om vi inte ser, hör eller gör något hel tiden. Vi människor är inte skapade för denna input vilket jag tror är en stor anledning till den växande psykiska ohälsan som finns i samhället. Alla krav, all måsten som vi måste leva upp till och dessutom pracka på våra barn, gärna så tidigt som möjligt med alla möjliga aktiviteter.
Jag tror inte på detta och lever inte efter det heller. Först nu är vår sjuåring i en aktivitet en gång i veckan, han har även testat fotboll och kampsport men inget tilltalade honom och vi tvingade inte honom vidare. Hade inte själv uppskattat att bli intvingad i något som jag tyckte var tråkigt och meningslöst. Jag menar inte att man ska uppmuntra beteendet att inte fullfölja saker men det får var inom rimliga gränser.
Långt svar det här med det jag vill säga är att vi drillas och tvingas ofta in i tankebanor och beteendemönster som sedan ger oss dåligt samvete. Jag tror att lagom är bäst och att alla måste få skapa sin egen föräldraroll utan att jämföras med alla andra. Vill vi leka med våra barn så gör vi det och gör vi inte just det så kompenserar vi säkert det på något annat sätt. Tror jag. :-)
Kram Ina

Jag är 90:a och mina föräldrar lekte inte heller jättemycket med mig, men alltså det finns väl något mellanting att finnas tillgänglig och inte alls. Det finns faktiskt många föräldrar som lägger ner alldeles för mkt tid i mobilen enligt min mening!

Har också funderat på det här! Mina föräldrar hatade att leka, man fick liksom "hänga med" i deras värld snarare att de tog del av min. Det är nog därför jag verkligen önskade mig ett syskon när jag var liten.. Jag älskar mina föräldrar dock, men det skiljer sig helt klart mot hur familjer ser ut idag..

Självklart måste föräldrar kunna göra de saker som behövs, som att tvätta, laga mat eller annat som krävs för att vardagen ska gå runt, utan att få dåligt samvete för att barnen inte har en förälder att leka och umgås med just den stunden. Men om man i övrigt under eftermiddagar och helger väljer att lägga sin lediga tid på att umgås och vara med barnen, så tycker jag inte på något vis att man kan kalla det curling. För mig är det kärleksfullt, engagerat och lyhört föräldraskap.

Curling tycker jag är när man låter barnen få makten att bestämma sådant de inte är mogna att vara med och bestämma, eller undviker att sätta nödvändiga gränser, bara för att man vill vara sina barn till lags och/eller slippa konflikter. Eller när man vänder ut och in på sig själv för att underhålla och servera allt till sina barn, även när man egentligen inte har tid.

Precis som du en gång skrev här i bloggen, så tror jag att kvantitet går före kvalitet när det gäller barn. Det är i alla fall så jag vill att min dotter ska minnas sin barndom, att mamma ch/eller pappa alltid fanns där och var med på en hörna, och var intresserad och engagerad. Jag kan inte tänka mig något värre än att hon ska tänka tillbaka och minnas att hon oftast fick roa sig själv eftersom mamma och pappa valde att göra annat hellre än att umgås med henne.

Som jag kommer ihåg min barndom så hade mina föräldrar tid för mig, men då fick jag hänga med dem tex att hjälpa till med maten. Det får mina barn också göra när de vill, oftast är dock 3-åringen nöjd med att sitta på diskbänken och smaka på det jag lagar och 6-åringen leker på golvet i köket.

Mina föräldrar lekte inte speciellt mycket med oss, men vi fick hänga på dem och det fanns för det mesta utrymme för oss att hjälpa till eller bara vara med.
Jag upplevde inte mina föräldrar som varken pedagogiska eller ointresserade av oss, tvärtom så tycker jag min mamma är väldigt pedagogisk och båda mina föräldrar var väldigt engagerade och intresserade av vad vi företog oss, både i skolan och på fritiden.
Men min mamma brukar berätta om en av mina kusiner som när hen kom till oss på besök inte kunde leka själv. Hen passades på dagarna av sin farmor och farmodern lekte med min kusin och styrde leken hela tiden så min kusin kunde inte själv fantisera. Därför gör min mamma fortfarande likadant med mina barn som hon gjorde med oss och som hon gör med mina syskonbarn: När barnen leker bra själva så låter hon dem göra det, när de sen kommer och vill ha uppmärksamhet så får de det.

Det vi gör tillsammans med barnen är utflykter som till simhallen, går på bio ibland, läser böcker för dem eller spelar spel. Men jag leker sällan med dem. Visst kan jag hjälpa till att bygga en stor briotågbana eller hjälpa till med en svår legokonstruktion, men oftast när barnen leker och jag inte har något annat att göra så sitter jag på golvet i deras rum och läser en bok.

Pappa har alltid busat och skojat med oss den tid han inte jobbade!
Fullt närvarande - läste mycket. Vi behövde inte dela han med en cybervärld...
Mamma hade ju helst hushållet att sköta också så lekte vi inte fick vi hjälpa henne, alltid välkommen att delta i hennes sysslor! Och hade hon en stund över satte hon sig på golvet med en tidning i handen - fullt närvarande!

Varken opedagogiska eller oengagerade utan gjorde sina sysslor och vi fick delta i det!! Väldigt pedagogiskt istället för att göra sysslorna när vi somnat eller var på förskolan! Nej vi fick verkligen vara med!
Och samma försöker jag göra med mina barn...mobilen har jag börjar lägga bort helt! När barnen somnat så tar jag fram den...

Det med mobiltelefonen är annorlunda. Föräldern är ibland knappt kontaktbar och svarar barnet på tilltal med blicken fortsatt stirrande på mobilen. Min mamma lekte inte heller med mig så mycket men hon var närvarande och "vaken". Jag har en bekant som alltid svarar i telefon även om hon håller på med något viktigt för barnen. Hon surfar och tittar inte ens upp på barnen när de frågar nåt. Det är hon ju inte ensam om i dagens samhälle... Men nej, jag tycker inte vi curlar barn. Jag tycker dagens föräldrar generellt är mer lyhörda för barnens behov (trots mobilerna) och denna generation vet mer också om studier som görs etc.

Jag har faktiskt aldrig tänkt på det, men det stämmer ju, mina föräldrar lekte inte med mig heller!!

Nä mina föräldrar lekte inte med oss heller. Och dom var ständigt upptagna. Tror inte att mamma pratade så mycket i telefon. Däremot såg hon ganska mycket på tv?

Och jag har också tänkt på det där att det klagas på föräldrar som sitter med telefonerna i lekparken. Jag brukar fara till lekparken för att få lite "egentid" med telefon, en bok eller en tidning. Ungarna leker på själv och är supernöjd över att få klättra och gunga. En winwin situation ser jag det som :)

Jag känner igen mig i det du skriver. När jag växte upp så hade inte min mamma tid till att sitta med oss & leka, läsa eller pyssla. Vi var 6 syskon & hon hade fullt upp hela tiden. Nu är jag själv vuxen och har barn, på ett sätt så ger jag mycket tid till mina barn, men ibland blir det liksom FÖR mycket när man inte ens kan laga mat ifred eller få göra sig iordning på morgonen för att dem vill ha uppmärksamhet eller leka. Svårt att hitta ett mellanläge i dagens tid utan att få skuldkänslor, dessa skuldkänslor alltså! when will they stop!

När jag var liten lekte man ensam eller med kompisar. Mamma brukade spela spel ibland, och så läste vi dagligen. Men nu ska man aktivera ungarna ifrån de går upp tills de ska sova. Mina mamma var/är en otroligt engagerad förälder och min absolut bästa vän som funnits där i vått och torrt och fortfarande gör. Men inte sjutton satt jag klistrad vid henne 24 timmar om dygnet när jag växte upp.

Jag spelar gärna spel med mina barn, vi läser, vi kan åka till bibliotek osv. Men största delen av tiden får de faktiskt aktivera sig själva, ibland med förslag ifrån mig på vad de kan göra om de inte kommer på något. Vi umgås ändå mycket ihop. De kan sitta med vattenfärger vid köksbordet medan jag lagar mat, vi bakar bröd tillsammans osv.

Och ja, jag kan rätt ofta få kommentarer på bloggen om att jag måååååste ju aktivera mina barn. De är sju och nio så aktivera sig fixar de så bra utan mig. Det är ju lite det som är min uppgift som förälder, att se till att när de är vuxna ska de klara sig själva. Och hur ska de kunna göra det om de aldrig nånsin behöver fatta ett enda litet beslut eller ens tänka själva?

Vi är på väg att uppfostra en generation som inte ens kommer att kunna besluta när de behöver gå på toaletten som vuxna just för att vi föräldrar ska curla dem till förbannelse. "Men det är ju klart att lilla Lasse ska bli skjutsad till sina sjutton aktiviteter, han är ju bara 23 år." Ja, curlingföräldrar och söndercurlade barn som inte kan/behöver ta nåt ansvar alls driver mig till vansinne.

Fast nog är det väl skillnad på sak och sak? Dåligt samvete har nog föräldrar brottats med i alla tider. Barnen mår bra av att aktivera sig själva, men när nyförlösta mödrar hellre väljer att ägna tid åt Facebook, Twitter och Instagram istället för att ägna tid åt sin nyfödda har det väl ändå gått för långt? Det verkar som att vuxna försöker försvara ett beteende som gör att vi lägger mer energi och uppmärksamhet på grannen via internet och att söka bekräftelse av halvfrämlingar än att ägna tid och energi på våra egna barn, eller på andra viktiga relationer i våra liv för den delen...

Oj vilket unikum jag verkar vara. Jag är 79:a och mina föräldrar lekte med mig. Inte jämt, förstås, men ofta. Pappa jobbade mycket och mamma jobbade lite men desto mer i hemmet. Men när de hade tid så gjorde de de bästa av den med oss. De läste, berättade sagor och verkligen hängav sig i lekar med mig och min syster. Jag känner mig verkligt förunnad och det är självklart för mig att LEKA med mina barn en stund varje dag. Jag vill ju ta del av deras värld.

Jag noterar dock ihåg att min första vecka i livet tillbringades i en liten plastbalja tillsammans med alla andra nyfödingar medan våra mammor vilade upp sig. Vi rullades in var fjärde (eller var det tredje?) timme för amning och sen rullades vi ut igen. Den starten på familjelivet tycker jag säger en hel del om hur man såg på barn i början på 80-talet, det där med anknytning och närhet var tydligen inte särskilt "inne".

Nä, mina föräldrar lekte inte med mig heller. Har tänkt att det berott på att jag är en sladdis och att de lekt med mina syskon.
Vi gjorde dock en hel del saker när jag var liten, var ute o plockade svamp - och ute på liknande grejer - mer saker som de ville göra. Mamma städade en massa, somnade med dammsugarljudet jämt när jag var liten.

Jag försöker hitta på roliga aktiviteter åt Eskil, men han verkar just nu tycka det är kul att leka själv - han leker rollekar med sina bilar - så himla kul att lyssna på vad bilarna "säger" :-)
Telefonen har jag ofta med mig men jag försöker att inte ha den framme o kolla saker men ibland är det väldigt bra att ha den med sig (som igår då jag googlade fram recept på trolldeg) :-)

Mina föräldrar lekte precis lika mycket som jag leker med mina barn nu, dvs väldigt, väldigt lite. Däremot fick jag och min lillebror vara med dem väldigt mycket, ofta också på deras jobb (pappa var egenföretagare, liksom mamma också i flera år när vi var små). Vi "hängde med" hela tiden när de lagade mat, städade, jobbade, fixade i trädgården, skottade snö, byggde sommarstugan, ja överallt och hela tiden. Så gör jag också med mina barn. De får hänga med och hjälpa till med det som de kan och vill. Ibland blir jag inbjuden till deras café-lekar, men det är i princip enda gången jag leker med dem. Däremot läser vi mycket böcker, myser och diskuterar på kvällarna. Jag tycker absolut att vissa föräldrar curlar alldeles för mycket! Vi har nästan aldrig planer för helgerna utan då tar vi det lugnt och tar dagen som den kommer. Ibland gnäller barnen att de har tråkigt, men 5 minuter senare har de börjat leka nåt tillsammans och då kan de hålla på i timmar. Härligt! Precis så ska det vara!

Grejen med mobilerna, som jag har så mycket emot, är att föräldrarna (t.ex. min man!) blir så uppslukade av helt onödiga grejer (FB, privata mail, nyheter, Youtube...) och varken svarar på barnens tilltal eller lägger märke till om de håller på att ramla eller helt enkelt försvinner. Min man sitter nämligen heeela tiden och överallt med sin mobil! Sjukt jobbigt att försöka fika med honom eller vara på middag med kompisar! Och han är definitivt inte den enda! Har sett hur många såna som helst. Själv kollar jag också mobilen ibland när barnen leker själva på nån lekplats, men då handlar det om ca 5-10 minuter och jag håller fortfarande ögonen på barnen och svarar på deras frågor. Liten skillnad!!