bambi

Den perfekta patienten
Jag håller på att avsluta min cancerrehabilitering nu. Jag ska bara gå till terapeuten några gånger till sen ska jag klara mig utan samtalen. Men det känns helt rätt (och var mitt beslut) då jag mår mycket bättre nu. Det är en sån stor skillnad mot hur jag mådde förra hösten.
 
Jag minns mitt allra första samtal hos terapeuten på radiumhemmet. Jag satt och grät hela timmen, non stop. Sen så minskade tårarna för varje samtal och nu var det länge sen jag grät hos henne. 
 
Jag minns också hur jag till och med ställde krav på mig själv när det gällde terapin. Hur är man den perfekta patienten? När jag pratade om mina barn så funderade jag på om jag skulle fråga om hon hade barn? Var det oförskämt att bara prata om mih själv hela tiden utan att fråga nåt om henne? Det kändes väldigt väldigt konstigt i början men nu kan det faktiskt kännas skönt att komma dit och bara fokusera på mig själv. Men jag känner inte samma behov av det som förut.
 
Jag var där igår och hon tyckte att jag kunde blicka framåt nu på ett annat sätt än för bara några månader sen och det stämmer nog. Jag ser fram emot husköp och annat som ligger i framtiden. Framtiden ser inte så dyster och "jobbig" som den kändes förut och det är en underbar känsla  :)
#1 - Sofia

Vill bara ge dig en stor kram.
Så här kommer den.
K*R*A*M

#2 - dianasdrömmar

Skickar över en stor kram ps ett cafe tillsammans vore nog ingen dum ide, men oj vad vi skulle bli runda :) ds

#3 - Världens bästa Maria

Vad skönt att läsa att du mår bättre!
Kram

#4 - Susanne

Skönt att du kan se fram emot saker! En jävla ajukdom, hatar den!!! Kram, ha en underbar helg, själv ska jag baka cookiebrowniesarna imon wish me luck!!!!