Åh anknytningsteori som jag älskar!
Och tänk, trots att de flesta förstår att närhet är livsviktig så "ska" man begränsa den för att inte barnet ska bli "bortskämt". Typ inte sova med föräldrarna, inte bäras för mycket under bebistiden, etc..
Att folk tycker att det går ihop..?
Här kramas vi massor! Finns inget bättre än att mysa ner sig i soffan med barnen efter dagis och få höra om dagen :)
Förstår inte de som begränsar närhet som kajsakanel skrev här ovan...sorgligt!
Åhh jag älskar att pussa och krama på barnen, det är ju bland det bästa som finns! :)
Det är väl det viktigaste? Är det inte det?
Här gosar vi på morgonen, när vi kommer hem från dagis och diskuterar dagen..
Sedan avslutar vi dagen med att hon ligger i min famn och gosar minst en kvart innan sänggående ..
Så ptja.. här är det väldigt viktigt..
Sedan kommer hon ju även varje natt ..."mamma, du är fin. Jag vill vara med dig"
Vem kan säga nej till det?
(även fast det vore skönt att någon gång få sova en hel natt) ;)
Jag älskar att kramas, och gör det gärna med alla jag tycker om. Det är inte alla som tycker om att kramas, och det respekterar jag självklart, men vad är bättre än en varm kram när man behöver någon form av tröst.
Och att få en kram av min son, det toppar allt!
Vad lustigt att jag kom in här och läste just detta inlägg. Något jag faktiskt satt och pratade om häromdagen. Jag är ett barn som växt upp i ett kramlöst fosterhem. Jag kan känna igen vissa teorier.
Men sedan den dag jag fick min son har jag kramat och pussat honom varje dag, han har sovit nära mig/oss sedan denna dag och jag känner att jag vill ge honom allt, jag inte själv fick. Och då menar jag inte materiellt utan uppmuntran och kärlek. Han ska inte behöva sitta i terapi som vuxen för att hans mamma inte kramade honom. En dag vill han ändå inte sova i vår säng och hur ska man någonsin kunna ge för mycket kärlek och trygghet.
Tack för en bra blogg. Jag tittar in ibland men lämnar sällan avtryck.
Mallis