Igår var jag på Radiumhemmet och hade samtal med min terapeut. Det var antagligen det sista samtalet med henne och det känns lite läskigt att släppa våra samtal, även om jag vet att jag kan ringa och boka in ett nytt om det behövs. Men det känns lite läskigt att inte ha något nytt inbokat i framtiden, som jag har haft det senaste året.
Det har verkligen varit en annorlunda upplevelse att gå och prata med någon så där. Att ha någon som fokuserar enbart på mig i en hel timme och där jag får prata om bara mig själv och mina tankar hela tiden.
Det kändes så konstigt att säga hejdå igår då det känns som att hon känner mig utan och innan men jag vet ingenting om henne. Jag vet inte ens om hon har några barn eller var hon bor. Men hon vet allt om mig! Konstig känsla.
Men jag känner mig rätt så färdig med samtalen och jag mår så mycket bättre nu. Jag minns första gången jag var där så grät jag oavbrutet i en timme. Jag var helt slut efteråt.
Men det var ett rätt så positivt sista samtal. Jag pratade om hur lyckligt lottad jag känner mig. Visst fick jag cancer och det var jättejobbigt, men jag är frisk nu och har så mycket fint i mitt liv. Jag har fått hjälp att bearbeta allt och idag mår jag bra. Det känns inte som om det är alla som får den chansen eller tar den chansen efter dom har varit med om något jobbigt. Så det är jag väldigt tacksam över att jag har fått 🙂
Ha nu en fin torsdag allihop!
0 kommentar(er)
