Att göra annat än att jobba när barnen är på förskolan

 
Jag fick en kommentar av Emma som jag tänkte är enklast att svara i ett helt inlägg. Jag vet också sen tidigare att detta är ett hett ämne som många har åsikter och tankar om.
 
Här i Stockholm så får man göra vad man vill medan barnen är på förskolan. Jobbar man heltid så får man ha barnen på förskolan heltid, vilka tider man vill. Nu går våra barn ca 7 timmar om dagen och har alltid gått 6-76 timmar om dagen trots att vi har arbetat heltid (men just nu är jag sjukskriven 25%). På vår förskolan går dom flesta barnen från 9-15 vilket gör att förskolan bara har öppet mellan 7.30-17. Här i Stockholm känns det nästan som prestige att ha barnen på förskolan så lite som möjligt och jag vet att flera föräldrar här känner press på sig att ha barnen så lite som möjligt på förskolan vilket leder till stress och ångest. Flera känner sig som dåliga föräldrar bara för att dom hämtar kl. 16 t.ex. 
 
Jag kände också lite press förut, men nu för tiden så blir barnen nästan sura när jag kommer och hämtaar för dom tycker inte att dom har lekt klart och då vet jag att dom har det bra. 
 
Jag håller med om att dom flesta barn har det faktiskt bättre på förskolan än på ett fullpackat ICA med stressade människor som ska hinna handla efter jobbet. Jag handlar ofta innan jag hämtar barnen (men ibland är dom med och handlar också) och det tar 5 minuter istället för 20 minuter som det annars skulle ta med barnen. Så då har vi 15 minuter extra att göra något roligare än att bråka om att vi inte ska köpa godis eller vilken juice vi ska ha. 
 
Vad tycker ni om frågan?

 

Det är bra att vara fin

 
Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare i bloggen men när jag var 8-9 år var jag med i en skönhetstävling för barn (bilden här ovanför är tagen under baddräkts-delen av tävlingen). Jag kom trea och minns fortfarande hur stolt min mamma var. Jag har pokalen kvar nere i källaren någonstans, men förut så stod det på bästa stället i mitt barnrum. Ett tag var det min mest kära ägodel. Som tur var så tog inte mina föräldrar med mig på några fler skönhetstävlingar och sen flyttade vi till sverige så då blev det förstås inga här.
 
Men jag ryser lite grann vid tanken att föräldrar klär ut sina barn, ställer upp dom på rad och regisserar dom för att dom sen ska bli bedömda efter utseendet. Allt skriker - ditt värde ligger i ditt utseende. Är du inte söt kommer du SIST. Jag förstår inte hur detta kan vara helt accepterat och okej. Känns nästan som på gränsen till mobbning där offret gör allt för att bli accepterad. 
 
Och varför har man ens en baddräkts-del för barn? För att visa upp kropparna?

 

Läxor kan öka segregationen

Jag lyssnade på radio här om dagen och det var en forskare inom pedagogik som pratade om detta med hemläxor. Oftast så ser vi läxor som ett måste, men egentligen så visar forskningen att det gör väldigt lite skillnad. Det kan till och med vara negativt i den bemärkelsen att det kan öka segregationen.
 
För om eleven inte förstod så mycket av lektionen och sen blir hemskickad med en läxa som bygger på lektionen som hen inte förstod något om... ja, då förstår ni att eleven kommer kanske inte förstå så mycket mer hemma - på egen hand. Detta kan göra att eleven känner sig ännu mer misslyckad och dum. En del elever kan förstås få hjälp av sina föräldrar hemma, men vilka föräldrar är det oftast som kan hjälpa till (själv förstå läxan och förklara)... jo, högutbildade föräldrar. 
 
Detta har jag faktiskt inte ens tänkt på, så det var verkligen en ögonöppnare för mig och det kommer få mig att tänka mig för när det gäller val av läxor. Nu så ger jag mestadels såna läxor där eleverna ska läsa i sina romaner men ibland blir det lite andra saker.
 
Jag som har sett fram emot att få hjälpa barnen med läxor och jag fick veta att läxor på låg- och viss del även mellanstadiet är helt meningslösa enligt forskning. Det enda som dom kan vara bra för är att få in vanan att plugga hemma.

 

Att utseendet är så viktigt för en kvinna

Radiumhemmet är en rätt så deprimerande plats, men jag har nästan vant mig vid att hänga där nu när jag går på terapi där. Man ser cancersjuka och anhöriga som gråter, ingen rolig plats alltså.
 
Men en sak som jag har tänkt på nu när jag spenderar lite mer tid där är att det är rätt så mycket fokus på kvinnors utseende även där. Radiumhemmet anordnar då och då sminkkurser, det sitter flygblad uppe om sjalar och peruker och alla bilder på dom är på kvinnor med långhåriga peruker eller färgglada sjalar på huvudet.
 
Jag förstår att man kanske vill fokusera på nånting annat än sjukdomen, men varför just utseende? Det känns som detta verkligen är ett kvitto på hur mycket vi kvinnor lägger vikt vid utseende och speciellt håret (huvudhåret, alltså). Att till och med när man är allvarligt sjuk så är utseendet viktigt. 
 
Samtidigt så vet jag att när man är sjuk så vill man bara bli frisk, man vill bara att allt ska bli som vanligt igen och då gäller det förstås även ens utseende. Men man hör inte så mycket om peruker för cancersjuka män, men en flintskallig man sticker förstås inte ut lika mycket som en flintskallig kvinna.

 

Ord som framkallar skrikfester

Innan man fick barn så visste man inte (eller kom inte ihåg) hur hemskt det är att bli kallad bajskorv eller bara att någon sjunger ens namn i en sång....
 
Här hemma så kan fullt krig bryta ut bara för att någon kallar den andra för bajskorv. Det spelar ingen roll hur mycket jag och maken säger "Men du vet ju att du inte är någon bajskorv...". Det blir ändå skrikfest. Oftast sker detta vid frukostbordet av någon anledning, ibland när vi äter middag också. 
 
Leah hatar också när Zack stoppar in hennes namn i en sång och sjunger den, t.ex. "En Leah balanserade på en liten liten spindeltråd... " Då skriker hon rakt ut "NEEEEEEEEEEEEEEJ!!"
 
Men allra allra värst är ändå när någon kallar den andra för bebis. För det är tydligen det värsta man kan vara, ännu värre än en bajskorv. Om någon kallar den andra för bebis så utbryter både skrikfest och gråtfest. 
 
Haha, konstigt det där... för jag tänker alltid att dom borde veta att dom inte är någon bajskorv eller bebis... men det spelar ingen roll  ;)
 
 
Nån som känner igen sig?

 

Att vara ny på jobbet och gravid

 
Häromdagen så kom jag och tänka på en stor sak som jag inte har bloggat om tidigare, mest för att det inte riktigt gick då. Jo, jag kom och tänka på hur det var när jag fick vet att jag var gravid första gången. Det var första dagen på jullovet och jag hade precis sagt upp mig på gamla jobbet för att kunna börja på ett nytt jobb efter jullovet. Jag fick lite panik och jag minns bara att jag och maken tittade på varandra och knappt trodde att det var sant. 
 
Sen åkte vi till svärföräldrarna över julen och då kunde vi inte riktigt hålla oss så vi berättade att vi väntade barn. Det var skönt ändå att berätta för dom. Jag var skitnervös för hur jag skulle berätta på nya jobbet att jag var gravid och förbannade mig själv lite att jag valde att byta jobb just då. För att om jag hade vetat att jag skulle bli gravid så skulle jag inte ha bytt jobb.
 
Efter typ två veckor på nya jobbet så började jag må illa. Det var jättejobbigt att hålla i lektioner och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kände inte riktigt heller någon på jobbet, men till slut så anförtrodde jag mig till en av mina kollegor. Hon påminde mig ett par år senare om den stunden. Hur jag tog henne åt sidan och berättade att jag var gravid. 
 
Men det var lite grann av en mardrömssituation för man vill ju gärna visa sig "duktig" när man är ny på jobbet och istället så sjukskrev jag mig lite då och då (på grund av illamåendet) och sen efter ett tag fick jag berätta att jag snart skulle vara föräldraledig också. Men det gick faktiskt rätt så bra ändå...
 
Sen hann jag knappt komma tillbaka till det jobbet innan jag blev gravid med Leah också... haha. Jag minns att vi berättade för svärföräldrarna om att vi väntade barn igen på Zacks 1-års kalas.  :)
 
Det är kul att minnas tillbaka på dom där stunderna, för just där och då så känns dom så overkliga. Man vet inte hur framtiden ska bli och man känner sig nästan vilsen. Man förstår att livet kommer att förändras men man vet bara inte riktigt hur.... :)
 

 

Anpassa livet efter barnen eller låta dom hänga med?

När jag lyssnade på Vakna med NRJ imorse så var Charlotte Perelli gäst. Hon är höggravid och ska nu ge sig ut på Diggiloo-turné. Hon kommer antagligen föda barn mitt i turnén och kanske behöver stå på scen dagen efter förlossningen.
 
Det fick mig att tänka på hur olika föräldrar kan vara. Vissa föräldrar ändrar hela sitt liv och anpassar sig helt efter barnen. Dom äter korv och makaroner varje dag (nästan) och gör bara barnvänliga aktiviteter. Medan andra är som Charlotte och låter inte barnen påverka livet mer än vad behövs. 
 
Jag vet att många tycker att den ena eller andra sättet är FEL och har åsikter om detta. Som vanligt så tror jag att lagom är bäst. Det är aldrig bra med extremt åt nåt håll, tror jag. Däremot så tror jag att vi (alltså jag och maken) anpassar oss kanske lite för mycket efter barnen, utan att riktigt tänka på det. Jag tror att det kan vara nyttigt för barnen att känna att ibland så får inte dom bestämma eller att ibland är det inte på deras villkor. Ibland får dom hänga med på något som är tråkigt för dom, men roligt för mamma eller pappa. Men detta gör inte vi så ofta som sagt, vi anpassar oss väldigt mycket efter att barnen ska ha det så bekvämt och roligt som möjligt. Som Alex Schulman skrev här om dagen så är vi föräldrar barnens assistenter och finns bara till för dom, så känns det faktiskt ibland....
 
Eller hur känner ni?

 

Ett hett ämne här hemma

Jag vet inte hur det är hemma hos er, men här hemma så är sovmorgonar ett hett ämne. Vi brukar köra varannan morgon så får man sova men det är så mycket annat som spelar in. T.ex. den som får sovmorgon ska den ta hand om barnen under natten (när dom vill ha vatten, när dom frågar nåt, osv)?
 
Men sen så är det så att maken gärna går och lägger sig och sover en stund efter jag har gått upp på min sovmorgon! Så han sover både under sina sovmorgonar och sen en stund när jag har sovmorgon. Han tycker att jag kan göra samma sak, men jag kan ju inte riktigt det då jag har svårt att somna om efter att ha varit vaken ett par timmar. Så det är svårt det där... 
 
Kan tillägga att barnen oftast vaknar mellan kl. 6-7 (dom går och lägger sig mellan 19-20).
 
Hur gör ni med sovmorgonar?

 

Mobiltelefoner under lektionstid

Jag är lite delad när det gäller att eleverna får ha mobiltelefonerna framme under lektionstid. Många av dom använder mobiltelefonerna för att slå upp ord eller annan fakta. Det är oerhört smidigt. Istället för att springa iväg till datasalen och kolla upp något på nätet eller till biblioteket och slå upp det så behöver dom inte ens lämna klassrummet.
 
Ibland så fotar eleverna det jag skriver på tavlan med sin mobiltelefon eller anteckningar med den. Och många använder den som kalender.
 
MEN (stort men!) många elever är så oerhört beroende av sina mobiltelefoner. Det är skrämmande. Jag minns när jag visade Obamas tacktal efter det att han vann valet. Talet var 20 minuter och eleverna klarade inte ens av att låta bli sina mobiltelefoner under dessa 20 minuter. Jag vet inte hur många gånger jag ber elever lägga undan mobiltelefonerna under en lektion!
 
Ibland vill jag samla ihop deras mobiltelefoner i början av lektionen men samtidigt så behöver eleverna lära sig lite eget ansvar. Jag har också hört en skräckhistoria från en annan lärare som samlade in en elevs telefon i början av lektionen, för hon kunde aldrig låta bli den, vid lektionens slut så hade hon över 60 olästa sms!! Så galet!
 
Det känns inte heller som att det inte kan vara så nyttigt att ständigt ha detta som distraherar en när man försöker sitta och koncentrera sig. Att ständigt flytta sin fokus från mobiltelefonen till uppgiften till telefonen igen... osv osv. Men så tror jag att det är för alla, inte bara elever, jag sitter själv ofta med datorn i knät framför tv:n och flyttar fokus mellan dom två och försöker göra två saker samtidigt. Inte så konstigt att vår hjärna går på högvarv hela tiden och folk har svårt att sova... eller vad säger ni?

 

Tankar kring Monster High dockor

Bilder från idag på en färgglad plutt i ny jacka från Polarn och Pyret, jeans från Polarn och Pyret och nya skor från Ecco.
 
Leah har fått ärva Zacks fina lila softshell jacka från Polarn och Pyret.
 
Vi har haft underbart väder här i Stockholm idag. Det var nästan så att barnen inte hade behövt jackor på men vad är det man säger - att man ska svetta in våren?  ;)
 
Ni har väl inte missat tävlingen där två av er kan vinna varsin Monster High docka? Jag har fått två kommentarer angående mina tankar kring dessa dockor. Jag vet att en del tycker att dessa dockor stödjer ett ohälsamt skönhetsideal och tycker att dom är rätt så lika Bratz-dockorna.
 
Så, jag vill bara dela med mig av mina tankar. Alltid innan ett samarbete så funderar jag igenom om 1.) passar in i bloggen och 2.) om det är något jag kan stå för. Ärligt talat så är jag inte så insatt i Monster High-serien, barnen har aldrig tittat på det eller lekt med dockorna. Men när jag kollade på dom så tycker jag att dom såg ut som monster - that's it. Armarna går att ta loss, dom har grön hudfärg och ser allmänt konstiga ut. 
 
Monster, vampyrer, etc är något som barnen är väldigt intresserade utav just nu så dom har tyckt att dockan har varit väldigt rolig. Både Zack och Leah har lekt med den.
 
Alfva upplyste mig på Twitter dock att dessa dockor är släppta som "fashion dolls", inget som jag stödjer men barnen vet ju inte om detta och om man bara talar om för dom att det är just monster så vet dom inget annat.
 
Vad har ni för tankar kring Monster High dockorna?

 

Vikten av att veta var man kommer ifrån

När vi pratar om Leahs lockiga hår så nämner vi ofta att hon har fått det från sin farfar. Vi pratar om likheter mellan barnen och andra släktingar. Och när vi pratar om sånt där som var barnen har fått olika saker ifrån så kan jag känna en viss saknad av att inte veta hur min mor- och farföräldrar var. Vad har jag fått från dom? Ibland känns det som om det är en pusselbit som saknas när jag inte vet såna saker.
 
Min mormor träffade jag aldrig. Jag har alltid trott att hon dog när min mamma var liten, men så fick jag veta att så var inte fallet. Men hon skilde sig från min morfar när min mamma var liten och hade ingen kontakt med henne sen, så det var väl nästan som om hon dog. Men det gnager i mig att jag inte vet något om henne. Jag vet inte ens hur hon såg ut.
 
Därför är jag så glad att barnen har så fin kontakt och älskar sin farmor och farfar. Och även om jag inte har så bra kontakt med min mamma så vill jag att dom ska få träffa henne då och då. För jag vill verkligen ge barnen det jag inte fick - en känsla av en familj.
 
Dom med lockigt hår - Leah och farfar

 

Barnen har kommit varandra så mycket närmare

 
Som jag har nämnt tidigare så tycker jag att barnen kommer närmare varandra under resor. Det svetsar verkligen samman barnen (även om dom även bråkar en del också på resan). Jag tänkte på att vi har nog varit lite dåliga på att få barnen att komma nära varandra. I jämställdhetens namn så brukar jag och maken nästan alltid ta varsitt barn när vi gör något. Vi separerar dom nästan lite på det sättet. Vi har inte heller uppmuntrat dom att t.ex. sova i samma säng eller gosa under samma filt. Utan då har vi ofta kommit med två filtar för att undvika bråk och tjafs. Men jag tror faktiskt att det har gjort att dom inte är så nära varandra.
 
I egypten så började vi efter ett tag låta barnen sova i samma säng. Dom hade varsin säng där men dom ville fakitskt sova i samma säng och det blev ofta bus tillsammans under täcket innan dom somnade. Det var härligt att se och det ska nog uppmuntras oftare. Jag har en vän vars två söner sov i en dubbelsäng i sitt rum och det gjorde ju att dom inte sprang upp till mamma och pappa mitt i natten så mycket för dom hade ju varandra (detta märkte även vi när Zack och Leah delade säng).
  
 
Vi ska nog försöka sammanföra barnen lite mer och inte vara så rädda för bråk och tjafs. På flyget hem så satt barnen till och med i samma stol och lekte, så nog allt har dom kommit varandra närmare...  :)

 

Är det så för er också?

 
Just i sängen så snurrar alltid tankarna i huvudet. Jag gör upp listor i huvudet. Det är lite av min specialité känner jag. Jag gör listor på vad som ska göras nästa dag, listor på vad jag måste komma ihåg, listor på vad barnen ska ha på sig och med sig till förskolan, ja, listor på allt möjligt....
 
Jag förstår inte det där med att hjärnan går i högvarv när man lägger sig ner för att sova. Så, jag brukar faktiskt ha lättast för att somna om jag har tv:n på - för då blir jag distraherad och mina egna tankar kommer inte igång. Så, även fast alla råd säger att man INTE ska ha tv i sovrummet så älskar jag vår tv i sovrummet och den hjälper till och med mig att somna....

 

Den allsmäktige föräldern uppmanar inte barnen att säga förlåt

Ibland så känns det som att många föräldrar har svårt att erkänna att dom gör fel och kan göra fel. Det dom säger är alltid rätt och är det som gäller. Dom säger aldrig förlåt och erkänner att det dom gjorde var dumt, men då kan dom väl inte förvänta sig att deras barn ska göra det? Barn ser ju upp till sina föräldrar och gör gärna som dom. Om barn aldrig får höra ett "förlåt" från föräldrarna eller höra föräldrarna säga att dom har gjort fel då tror förstås barnen att det är så man ska bete sig. 
 
Sen känner jag att det alltid är viktigt att barnen får känna att dom får säga emot oss föräldrar och vi säger alltid att dom får bli arga - även på oss. För om dom inte vågar säga ifrån till oss, hur ska dom våga säga ifrån när någon främling gör något dumt? Hur ska dom lära sig sitt värde och att deras åsikter räknas också? För även om jag säger något så betyder det inte att jag har sista ordet, ibland ändrar jag mig om barnen kommer med bra argument. Det händer ju inte såååå ofta, men dom lär sig att argumentera för sin åsikt och att den är värd att lyssnas på.
 
Men det är en balansgång det där med att bestämma och låta barnen vara med och bestämma. Jag får även träna på det en hel del på jobbet där eleverna får vara med och bestämma till viss del. Likadant med detta att erkänna att man kan ha fel, det tycker jag är viktigt att en lärare kan göra också. Att man visar barn och ungdomar att det är okej att inte alltid veta allt och veta bäst.

 

Barnens sovrutiner

I lördags så hälsade vi på några vänner som har en glad liten 7-månaders bebis. Vi började prata om det kära ämnet - SÖMN, som är så populärt att diskutera som småbarnsförälder. Deras lille vaknade 2-5 gånger per natt och dom undrade lite förtvivlat när det blir bättre. Och vi sa att vi undrar detsamma, haha... 
 
Nej, men så mycket vaknar dom inte men dom kommer ju in till oss och vi sover allihop i samma säng. Det blir trångt och jag har ofta svårt att sova. Ibland så väcks vi av att nappen har tappats, att dom är törstiga eller något annat, så visst är sömnbristen påtalig fortfarande. 
 
Det konstiga är att Zack sov jättebra och i sin egen säng hela nätterna när han var bebis. När Leah kom så var hon en bebis som behövde mer närhet så hon har inte sovit en endast hel natt i sin egen säng utan alltid kommit över till oss och då började Zack med också. Och det är väl klart att han inte vill ligga själv i sin säng medan vi andra myser tillsammans! 
 
Men om ett par år så kanske man får sova..?  ;)

 

Hur mycket ska barnen få bestämma?

Det är några som har kommenterat att barnen egentligen inte får välja sina kläder när jag köper hem och dom får välja från garderoben. Nu tror jag inte på att ge barnen total valfrihet och även om jag tar med dom till en viss affär eller visar dom en viss webbutik så har oftast butiken en viss typ av kläder, så det blir ändå inte total valfrihet för barnen.
 
Ibland får Zack och Leah vara med och välja direkt i affären men oftast så vill dom ha ALLT i hela affären och har svårt att begränsa sig. Till exempel när vi var på Hamley's, den där 7-vånings leksaksaffären i London, så sa vi att dom fick välja EN leksak var från hela affären. Det blev ju ett omöjligt val för en 4-åring och en 2½-åring. Så vi fick guida dom lite. Vi utgick lite ifrån vad dom brukar leka med (och inte tröttnar på efter 5 minuter) och vad dom verkade mest entusiastisk över. Och jag tror att det är lite så man får göra som förälder, för barn (i allafall så små som i Zack och Leahs ålder) har svårt att tänka framåt och tänka på vad dom kommer att vilja ha imorgon eller nästan vecka också istället för bara "här och nu". Och som förälder så vill man gärna att dom ska kunna ha leksaken/kläderna ett tag.
 
Men när barnen blir 3-4 år så märker man ju vilka kläder som gillar mest och då får man ju utgå ifrån det. Sen så vill man som förälder kanske köpa kläder av bra kvalité och funktion också. Om man köper lite olika färger och tryck så får barnen ändå valmöjligheter, så det räcker... tycker jag!
 
Vad säger ni?
 
 

 

Svenska barn är bland de kinkigaste i Europa

Jag läser i Aftonbladet att vi har väldigt kinkiga barn (när det gäller maten) här i Sverige och jag minns också en föreläsning som jag var på med Alexandra Zazzi som pratade om att vi här i Sverige verkar tro att barnen bara kan tycka om korv, köttbullar och pasta. Att vi tror att dom bara tycker om en viss smak och att vi sen "fördärvar" dom genom att aldrig låta dom upptäcka andra smaker, för hur går det för barn i andra länder - där man inte har tillgång till falukorv och mamma scans köttbullar?
 
Nu är det verkligen inte så att Zack och Leah äter allt. Dom tycker inte om sallad och hatar paprika och lök - även fast både jag och maken gillar det! Men däremot så äter dom gärna fetaost, oliver, soltorkade tomater, vitlök, svamp, bulgur, linser, ärtor, mm. Vi gör aldrig någon särskild mat åt dom, utan vi äter alltid samma sak hela familjen. Vissa kvällar äter inte barnen så mycket och andra kvällar älskar dom maten, men vi ger dom i allafall möjligheten att testa lite olika smaker.
 
Sen så tror jag att det lätt blir så att man gärna serverar sån mat som man VET att barnen kommer att tycka om och som man vet att dom äter. Man hamnar lätt i träsket där man kör ett par måltider om och om igen, men jag tänker att det inte gör så mycket om barnen inte äter så mycket nån kväll för det tar dom igen dagen efter.
 
Min mamma var sån som alltid gjorde särskild mat till mig. När jag var 9 år gammal och flyttade hit till Sverige så åt jag inte potatis i någon annan form än som strips. Jag fick lära mig själv att äta kokt potatis, potatismos och potatisgratäng. Samma sak med grönsaker och mycket annat. Och det har inte varit roligt. Det var inte alls roligt att sitta och peta i maten när man var bortbjuden eller att det knappt fanns någon maträtt som man gillade på menyn när man gick ut på restaurang. Det är fortfarande jobbigt, då jag kämpar med att försöka tycka om fisk, skaldjur, svamp och annat. Så, så vill jag definitivt inte göra med mina barn och jag hoppas att ni också tänker efter att det egentligen inte så schysst att bara lära barnen att äta 3-4 maträtter.

 

Människor som stjäl

 
Nu är vi hemma igen! Vi stannade till vid en mack på vägen hem för att tanka och köpa semlor. Där såg vi en man som puttade fram sin bil till bensinpumpen! Sen så hade han tydligen ställt sig med tanklocket på fel sida så han drog hela slangen över bilen. Slangen räckte inte riktigt så typ hälften av all bensin hamnade utanför. Det hela såg minst sagt skumt ut... och det var det också! För helt plötsligt så rivstartar han bilen och kör ifrån macken med en jäkla fart. Och han stod vid en av pumparna där man betalar inne i kassan.... vilket han förstås inte gjorde. 
 
När jag gick in och köpte semlorna så sa kassapersonalen att han var påtänd enligt andra vittnen. Det är första gången som jag ser någon smita ifrån att betala för bensinen. Däremot när vi var i London så såg vi hur en kvinna kom utrusande ur en butik med en barnvagn! Hon sprang så att barnvagnen guppade hit och dit, det såg väldigt konstigt ut. Och straxt efter så började larmet att tjuta och en vakt springer efter henne.
 
Jag tycker alltid att det är tragiskt att se människor som stjäl så där. För jag tror inte att dom har det lätt, något har gått väldigt snett om man känner att enda utvägen är att stjäla. Det blir vi andra samhällsmedborgare som får betala för sånt, men samtidigt så har vi ju brustit i att ta hand om dom. Men det är förstås aldrig okej att stjäla! Jag tror bara inte att det är så svart eller vitt när det gäller såna här samhällsproblem. 

 

Att lära barn att vara rädd om djur och natur

Här om kvällen när jag och Zack låg och myste i sängen så såg jag i ögonvrån hur något rörde sig i sängen. Jag tittar dit och skriker till (hatar att jag gör så!) och reflexmässigt slår till krypet. Zack börjar gråta och jag tröstar honom och säger att det inte är någon fara. Jag var helt säker på att han blev rädd och ledsen för att jag skrek till, men nej, han säger "Varför gjorde du så där? Varför slog du den?" och efter ett tag så säger han att han saknar krypet.
 
Jag blev först lite ställd, för jag tyckte bara att det var superäckligt med ett kryp i sängen och kunde inte sluta tänka på det. Men sen sa jag till honom att han hade helt rätt och att jag gjorde fel. Vi pratade mycket om händelsen och han fick mig att inse att jag måste verkligen jobba med det där, för det skedde i princip på ren impuls. 
 
Jag vill verkligen lära barnen att vara rädda om djur och natur. Vi jobbar hårt på att dom ska respektera och lyssna på Hera (vår katt) och det känns bra att dom får växa upp med ett husdjur här hemma.
 
 
Hur tänker ni kring detta med djur och natur och barn? Hur gör t.ex. med kryp inomhus?

 

Vardagsrasismen visar sig

Nu har jag blivit sjuk också. Zack mår bättre men jag började frysa en massa på vägen hem från jobbet. När jag kom hem så la jag mig med ull-koftan på under två duntäcken och frös ändå. Men nu har jag tagit en alvedon, den sista förstås! Så nu mår jag bättre, men jag får väl gå loss på barnens alvedon senare (tur att vi har sorten som smälter i munnen också).
 
Medan jag låg och huttrade under täckena så läste jag lite på Twitter och en gammal kollega till mig hade re-tweetat detta blogginlägg som handlar om hur en kvinna med afrikanskt ursprung fick visa sin väska på Coop. Flera svarar på tweeten och vittnar om hur även dom brukar få visa väskor i mataffären, ingen av dessa är blondiner. För det fick mig att tänka - jag har aldrig behövt visa väskan i mataffären! Jag har till och med haft tygkassar med paket som jag har hämtat ut med mig, men ingen har frågat mig vad jag har i tygpåsen eller i min väska. 
 
Detta fick mig även att tänka på hur en vän till mig berättade om hur hon och hennes son var inne i en affär när hennes son höll på att pilla på nåt. Detta var straxt innan jul och affärsbiträdet säger till sonen "du kan ju önska dig detta i julklapp - om du firar jul". Min väns son blev förstås väldigt förvirrad och i flera dagar frågade han sin mamma "vaddå? ska vi inte fira jul?" och undrade varför butiksbiträdet hade sagt så. Min vän är inte heller blondin.
 
Häromdagen så tog jag bort en vän på Facebook. Jag hade hört talas om att folk släpper fram sina rasistiska sidor på Facebook men jag tänkte att ingen av mina vänner är väl rasister? Men jo, där kom det statusuppdateringar om Södertäljerånet och hur det var rätt åt rånaren som sköts och att dom hade inget här och göra. Jag blev så förvånad så jag visste inte vad jag skulle göra först. Denna person hade aldrig yttrat något rasistiskt förut! Hur kan jag ha undgått detta?!? Finns det fler av mina vänner som håller med om dessa åsikter?? 
 
Jag känner mig nästan naiv när jag blir överraskad av denna vardagsrasism. Var kommer allt detta hat ifrån? Det är riktigt läskigt!

 

Tidigare inlägg Nyare inlägg










Beauty Planet