Nytt år!

Gästbloggare

Köpa barnvagn? Läs vår guide!

Liv är stolt mamma till Ix och jobbar som chefredaktör på Allt för föräldrar där hon bloggar flitigt i bloggen LivsStil

liv@alltforforaldrar.se

- Dags att börja fila på nyårslöften, sa P och höjde menande på ögonbrynen.

 

- Mmm, sa jag och kände hur ångesten började gallopera i magen.

 

Nyårslöften…

Ät nyttigare, börja träna, lär dig ett nytt språk, bli starkare, bli spänstigare, lär dig flyga, lär dig leva utan sömn, vatten och mat, -----gahhh.


Varför gör människor såhär mot sig själva? Är det ett masochistiskt drag som lever i oss och får fart i början av året? Enligt min erfarenhet så gör de flesta så gott de kan. Alltid, hela året. Eller? Är det så att vi mot slutet av december helt plötsligt får klart för oss att det inte är nyttigt att röka, sondmatas med semlor eller sitta på arslet hela dagen?

 

- Jaså, det var inte ett vettigt val att dricka två liter Coca Cola om dagen? Jamen då så, då lovar jag att sluta med det. Den första januari!

 

Nej. Är det något vi borde göra så är det att vara lite snällare mot oss själva.


Titta dig i spegeln och se vad fin du är. Ta det lugnt raring. Du gör så gott du kan. Du är duktig. Ta ett djupt andetag och känn hur det gångna året har gett dig nya erfarenheter och lärdomar.


Och du, det är ingen bra idé att lova avstå från någonting du inte vet om du kommer behöva.


 

Vuxen?

Gästbloggare

Liv är stolt mamma till Ix och jobbar som chefredaktör på Allt för föräldrar där hon bloggar flitigt i bloggen LivsStil

liv@alltforforaldrar.se

Här kommer återigen Liv med ett av sina välskrivna inlägg som gästbloggare hos mig.




När slutar man poängtera att det man gör är ”vuxet”, (Åh, nu har vi villa, Volvo och vovve –shit vad VUXET!)


Är det när man är vuxen? I så fall skulle jag vilja veta när det är. Är det en definitionsfråga om hur många ”vuxen-attribut” man har (morgontidning, korsord, glasögon från macken), eller är det en fråga om ålder? "På din trettiofemårsdag - då smäller vuxenfällan igen!”


Eller så handlar det kanske om relativitet?


Min mormor kommer aldrig tycka att jag är vuxen.


När mitt yrke krävde att jag skulle jobba med en fest för mycket pengar och människor och jag beslöt att byta dag, påpekade hon med en förmanande stämma: ”Se nu till att tala om det för de som tänkt komma.”


Däremot så vill jag att min dotter alltid ska känna sig trygg med att jag är vuxen. Jag kommer aldrig bli den typen av mamma som är ”kompis” med sitt barn, som har fester ihop med henne, som skissar på tatueringar ihop eller kollar på snygga killar tillsammans. Jag kommer däremot att alltid vara den öppna famnen, den som hämtar, den som tröstar, den som ordnar. Jag är Mamman, jag fixar allt. Det är mitt jobb. Så är det.


 

Julstress

Gästbloggare

Liv är stolt mamma till Ix och jobbar som chefredaktör på Allt för föräldrar där hon bloggar flitigt i bloggen LivsStil

liv@alltforforaldrar.se

Dags för Livs andra inlägg som gästbloggare här hos mig!

Stötte ihop med min väninna S häromdagen. Vi skulle ta en snabb lunch innan hon var tvungen att kasta sig iväg på nästa überviktiga uppdrag.

 

- Åh, vad skönt, nu är advent och jul äntligen här åh vad jag har längtat jag behöver verkligen vila upp mig lite nu, (andningspaus), men man får ju inte missa att verkligen njuta för det är verkligen inte länge den är här, julen alltså, nästan rappade hon fram, samtidigt som hon läste ett sms och vinkade till sig en kypare.

 

- Mhm, har du några speciella planer inför ledigheten?, undrade jag.

 

- Ja, oh, ja, jag menar, det är ju mycket som ska hinnas med på den här faktiskt ganska korta tiden. Tillexempel så är det ju alltid stress att kombinera makens och min familj, och jag vet att jag verkligen måste åka ner till syrran en sväng, jag gör ju alltid det och det skulle kännas konstigt och liksom inte som om julen kommit igång riktigt om jag inte gjorde det, sa S, med gäll och lite konstig falsettröst.

 

Hon liksom pressade in en tugga baguette som hon omedelbart svalde, osökt kom jag att tänka på hur boaormar ser ut när de sväljer en hel kalv. Levande.

 

Ungefär fem sekunder senare var lunchen över och vi tog ett hastigt avsked.

 

- Nä, vet du vad, nu måste jag rusa om jag ska hinna hem och vila, andades S utan ett uns ironi medan hon kindpussade mig farväl.

 

Kvar stod jag och funderade på om jag skulle gå förbi apoteket och fråga om jag kunde få köpa ett storpack Losec till S, nu när hon var tvungen att stressa iväg på sin vilsamma julledighet.

 

Vad jag vill säga med ovanstående litania är självklart. När så äntligen julen breder ut sina vingar, vägra alla krav. Se istället till att ta några riktigt lata dagar och bara njut.

Skynda dig att ta det lugnt!


 

Kärlek på distans

Gästbloggare

Liv är stolt mamma till Ix och jobbar som chefredaktör på Allt för föräldrar där hon bloggar flitigt i bloggen LivsStil

liv@alltforforaldrar.se

Fyra tisdagar på raken ska Liv gästblogga hos mig! Här kommer det första av hennes inlägg! Läs och njut och kika gärna in på hennes underbara blogg också!




- Jag saknar dig, sa min man med lätt darr på rösten.

 

- Saknar dig också, sa jag.

 

- Jag minns hur du brukade massera min nacke, sa han.

 

- Ja. Eller hur du killade mig på ryggen, suckade jag.

 

- Det är de där småsakerna man tänker på och saknar, eller hur, funderade han och jag höll med.

 

Vi bor inte långt ifrån varandra. Vi befinner oss inte i någon märklig Romeo och Julia situation. I själva verket bor vi i samma hus och är lyckligt gifta, men vi är småbarnsföräldrar. Middagar med ”hålla handen över bordet” och långa ögonkast är ersatta av temperaturcheck av välling, pureade ärtor och för oss vuxna en snabb macka vid diskbänken.


VI TVÅ har blivit VI TRE. Och samtidigt som det blev ett chockartat uppvaknande till vuxenlivet och verkligheten, så har jag blivit om möjligt ännu kärare i min man. Han är inte längre ”bara” den som får mitt hjärta att gallopera till gränsen på arytmi och min hud att knottra sig eller tårna att rulla ihop sig. Han är även den som får min dotter att kikna av skratt när han blåser på hennes fotsulor. Han är den som timme ut och timme in vaggar och vyssjar när lillan behöver hjälp att komma till ro. Han är den som lagar ljuvliga måltider till mig och lillan när jag är för trött för att blinka.


Snart nog blir det tid för nackmassage och ryggkill. Till dess är det trötta, men kärleksfulla ögonkast som värmer oss båda.


 

Gästbloggare: Incidenten som kom att påverka resten av mitt liv

Hej!
Jag är en fd dalmas som numera är gift och bosatt i storstaden Stockholm. Trots min unga ålder känner jag mig betydligt äldre än de 23 år som jag egentligen är. Jag har alltid kännt mig lite lillgammal, har även trivts i denna roll ganska bra.
Jag får nu chansen att skriva ett gästinlägg i denna blogg och i början hade jag lite svårt att bestämma mig för vad jag skulle skriva om. Skulle jag skriva om min bakgrund som flykting från kurdistan i slutet av 80-talet? Hur jag gifte mig vid 21-års åldern? Eller varför inte berätta om min farfar som hade 4 fruar, 3 vid ett och samma tillfälle, jo folk blir ganska så chockade när de hör om detta ämne.
 
Jag tänkte istället ta och berätta om en incident som kom att påverka resten av mitt liv, som många andra tjejer/kvinnor kan lära sig något från och eventuellt få hjälp för detta. Vi tar historien från början.......
 
Det hela började sommaren 08, jag var på besök hos mina föräldrar och vaknade på natten av att jag fick värkar i ryggslutet, som mens fast ganska kraftigare. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag satte mig på toa. Efter en stund kände jag något konstigt och ut kom det en stor blodklump, som en kiwi (ursäkta liknelsen, men storleksmässigt), när denna klump kom ut slutade värken direkt. Jag trodde direkt att det var ett missfall eller något liknande. Så jag bokade en läkartid för att undersöka detta. Morgonen innan jag skulle ut och resa i 3 veckor sökte jag läkarvård och där upptäckte läkaren att jag hade ett stort Myom på ca 10x10 cm. För de som inte vet vad ett myom är så brukar oftast kvinnor över 30 år få dessa och de orsakar rikliga blödningar samt en tryckkänsla i nedre delen av magen, ganska så ofarligt beroende på vart myomet sitter. Dock visste jag inte vad myom var för något och läkaren sa att jag inte behövde oroa mig då det inte var farligt. Så jag åkte iväg på min resa och hade en bra sommar.
 
När jag kom tillbaka hade jag fått en kallelse från ultrljud för att de skulle undersöka myomet och dess storlek samt vart det satt. Man kan undra varför jag inte lagt märke till myomet tidigare då det ändå var ganska stort, men visst hade jag lite biverkningar tidigare såsom väldigt rikliga blödningar vid mens (ca 3 veckor i taget) samt att jag kände mig ganska svag vid dessa perioder. De kom fram till att jag skulle operera bort myomet genom en bukoperation i januari. Innan operationen hade jag en läkartid och läkaren tyckte att jag såg väldigt blek ut, inget som jag hade märkt. Så hon ville ta ett blodprov för att kolla mina blodvärden. En halvtimme efter att jag kommit hem från läkarbesöket fick jag samtalet från läkaren som ville att jag skulle söka läkarvård direkt, jag hade nämligen ett hb-värde på 45, vilket jag i efterhand uppfattat som riktigt riktigt lågt. Jag åkte in till danderyd sjukhus där jag fick hjälp direkt och jag märkte hur pass allvarligt mitt tillstånd egentligen var. Jag fick även en förklaring till varför jag mått väldigt dåligt det senaste året. Jag själv trodde på att det berodde på dålig kondition men jag kunde inte ta ett steg i en trappa utan att jag fick hjärtklappning och inte kunde hämta andan så lätt. Jag minns att det var så jobbigt att varje gång jag skulle någonstans planerade jag innan för att veta om jag skulle gå i någon uppförsbacke, kan låta konstigt men med ett hb-värde på 45 erbjöd de på sjukhuset mig en rullstol när jag kom in. Men anledningen till att jag klarat mig relativt bra beror på att jag gått ganska länge med det låga blodvärdet och kroppen vant sig.
 
Jag skrevs in på sjukhuset och fick flera påsar blod, de lyckades få upp värdet till 79 och jag blev hemskickad. Innan operationen fick jag mer blod då de även upptäckte att jag var lättblödlig, då jag kunde förlora blod inför operationen. Jag opererades i slutet av januari och under operationen förlorade jag en liter blod, jag fick mer blod när jag vaknade upp och läkaren berättade att operationen gått mycket bra. Det var de kommande veckorna efter operationen som var ett rent helvete för mig. Efter att jag blivit hemskickad efter några dagar gick jag igenom smärta som jag i dagsläget inte ens kan beskriva, konstant smärta som gjorde mig alldelles galen. En natt vaknar jag av att hela min säng är blöt, jag känner på magen och den är helt våt och klibbig. Jag trodde att såret öppnats och att det var mitt blod överallt. Inne på toan såg jag att såret läkte var/blod. Innan hade magen svällt upp och jag trodde att det berodde på att tarmarna krånglat, det visade sig att såret var infekterat. Jag skrevs in på sjukhuset igen samma natt och mådde riktigt dåligt då jag inte ville vara kvar på sjukhuset. Jag fick antibiotika via dropp och såret tömdes på vätska. Efter några dagar fick jag äntligen åka hem och påbörja rehab processen. Jag kände mig som ett barn som fick börja om från början och hade svårt att klara av vardagssysslor som annars är busenkla. Men med en hjälpsam make och svärfamilj tog jag mig igenom det.
 
I dagsläget försöker jag hålla kolla på mina värden och jag är fortfarande väldigt rädd för att få fler myom, det finns risk för att de återkommer. I många fall kan myom stå i vägen för att bli gravid då den kan sitta på livmodern. Detta är en skrämmande tanke för mig och jag hoppas verkligen att det inte drabbar mig igen. Jag ser fram emot att få flera barn, dock får jag inte föda normalt av läkarna då de bedömer min livmoder som svag pga att de avlägsnat myomet från väggen på livmodern.
 
Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag vill att ni där ute undersöker er, jag visste inte ens vad myom var för något. Nu när jag läser att äldra kvinnor oftast får myom känns det ännu mer viktigare. Min man brukar skämta och säga att han trodde att han gjorde ett kap när han gifte sig med mig då han är 7 år äldre, men att nu verkar det som att jag gjort ett kap då myom i nästan alla fall drababr kvinnor över 30 år.
 
Skämt åsido, när jag fick dessa blodpåsar kände jag mig väldigt tacksam till de som donerar blod, utan dessa vet jag inte vad som kunde ha hänt. Många gånger läser vi i tidningen att många sjukhus har brist på blod och får köpa blod väldigt dyrt från andra sjukhus. Att ge blod är kostnadsfritt och du får dessutom en hälsoundersökning på köpet. Mitt råd till er alla därute är att söka upp närmsta blodbuss och kolla om ni kan donera blod, det lilla ni gör, gör stor skillnad för någon annan. Besök gärna www.geblod.nu för mer info om blodgivning.
 
Jag vill tacka "Bambi" för att jag fick skriva i hennes blogg och jag tackar er för att ni läst igenom detta långa inlägg!
Besök gärna min blogg!
 
http://emiracle.blogg.se

 

Gästbloggare: Barnfotografering: Smarta fototips för amatörfotografer


Barn är alltid söta/coola/vackra/charmiga/tuffa och helt BEDÅRANDE! Det är svårt att misslyckas fullständigt när man fotograferar barn.


Bilden i sig kan dock oftast bli bättre. Här kommer några enkla och användbara tips som förbättrar dina barnfotografier.


Visa barnets personlighet

Ofta blir bilderna finast när de är spontana och naturliga. Fotograferar du en trött flicka, försök att fånga en gäspning. För att få naturliga bilder kan det vara bra att sysselsätta barnet med något. Låt barnet rita, bygga med klossar eller spela spel och fånga dem mitt i leken.

Tvinga aldrig fram ett leende. Visa barnets sinnesuttryck för stunden, då blir bilden äkta och naturlig. Den som blir fotograferad måste själv välja sitt uttryck, och känna sig bekväm framför kameran.


Färger och bakgrunder

Tänk alltid på hur bakgrunden ser ut. En rörig bakgrund kan förstöra en annars fin porträttbild. Barnet skall vara i fokus och inte bakgrunden. Försök att flytta på störande bakgrundsmoment om det inte går att flytta barnet. Ett alternativ för att stänga ute en rörig bakgrund kan vara att gå nära barnet.

Om det är möjligt, försök att passa ihop barnets kläder med bakgrunden så det inte blir för mycket grilliga färger som slåss om uppmärksamheten. Det bästa är enfärgade kläder.


Använd dagsljus

Använd det naturliga ljuset så mycket det bara går. En blixt kan lätt skapa röda ögon och hårda och kalla skuggor. En molnig dag utomhus ger ofta perfekt fotoljus.

  

Gå nära

Man måste inte ha med hela motivet i bilden. Testa att gå nära och fokusera på ansiktet. Närbilder på ansikten brukar bli riktigt vackra.


Variera din position

Ofta fotograferar man barnet snett ovanifrån. Våga testa nya vinklar. Släng dig på marken eller ställ dig på en stol för att skapa spänning i bilderna.


Fokusera på ögonen

Fokus på ögonen är viktigast. Det är ofta de som drar till sig uppmärksamhet. Ögonen uttrycker många fina känslor som man vill fånga.


Ha tålamod

Det krävs tålamod för att få perfekta bilder på barnet.  Ett tips för att locka till sig uppmärksamheten kan vara att prata och försöka få ögonkontakt med barnet samtidigt som kameran är färdig för användning. När rätt tillfället kommer tar man upp kameran och tar bilden.


Spontana ögonblick

Ofta blir bilderna bäst då inte barnet vet om att det blir fotograferat. Försök att smyga fram och fotografera för att få naturliga, spontana och ärliga bilder.

Man vet aldrig när det PERFEKTA fotoögonblicket dyker upp. Låt kameran vara med överallt. Jag har alltid med mig min kamera i skötväskan.

_________________________________________________


Lycka till!

Du är varmt välkommen till mig för inspiration!

Elin - Ett hus till oss
http://etthustilloss.blogg.se


 

Gästbloggare: Jacks mammas förlossningsberättelse

Näst gästbloggare (som hade samma BF som mig) är Jacks mamma som delar med sig av sin förlossningsberättelse.



Den 22 augusti var äntligen kommen och jag var så redo att föda barn men inte tittade det ut någon bebis då utan jag fick snällt vänta 13 dagar efter beräknad födsel innan det började hända grejer.


Torsdagen den 4/9-08 kom M hem från jobbet och jag informerade honom om att jag inte kände någonting alls som kunde tyda på att en förlossning var på G. Hans svar blir att " Nu tar jag en Öl för det kommer ju ändå ingen unge". Gör du det sa jag och sen började jag laga middagen. Vi åt i lugn och ro och sen satte M sig vid datorn medan jag tittade på idol. I första reklampausen "hör" jag hur det "klickar" till i magen och tänker att Så har jag hört vissa säga att det låter innan vattnet går. Men inte kom det något vatten så jag tittar vidare på tv.

Lagom till reklampausen är över börjar det kännas som att jag kissar på mig och jag börjar undra om jag inte kan hålla tätt innan jag inser att "Vattnet har gått! Samtidigt som jag springer till toan för att undvika att förstöra möblerna säger jag till M att Vattnet har gått. Han förstår först ingetting och tror först att jag ska kräkas innan han inser vad jag sagt. Mitt hjärta bultar så fort och några tårar rinner när jag försöker fatta att nu är det dags. Jag ber M hämta mina rena trosor och rena byxor som finns i BB-väskan. Han kommer tillbaka med SIN väska varpå jag får be han igen gå och hämta MIN väska. Det dröjer ett tag för han har börjat plocka med disken, Japp nervös blivande pappa. Tillslut får jag rena, torra kläder som jag kan ta på mig.

Vid 20.30 ringer jag förlossningen och förklarar läget och dom tycker att vi ska komma in eftersom att vi har så långt att köra. Jag ringer mamma och berättar att vi åker in, hon tror först att jag skämtar. Vi packar ihop det sista och påväg till förlossningen ringer vi M's mamma&pappa och berättar att nu är det dags. Under färden ner börjar jag tveka på om det verkligen var vattnet som gått och jag frågar M säkert 10 ggr om jag inte har kissat på mig. Jag kan inte rikigt fatta att det är MIN tur, äntligen! Jag får ca 3 sammandragningar på vägen men inget smärtsamt.

Vi parkerar på den vanliga parkeringen och går mot stora ingågen där en snäll väktare som tur var släpper in oss, annars hade vi fått gå väldigt långt. Han frågar om det är dags och jag svara lite nervöst att Jo det är det. Uppe på förlossningen får vi direkt komma in en förlossningsal och där kollar de värkarna och lyssnar på bebisen hjärtljud. Jag har inga regelbundna värkar och inte heller så kraftfulla så de föreslår att vi går ett varv på sjukhuset och ser om det händer något.

M frågar om han ska ta med kameran när vi går runt men jag säger " Nej, vi ska ändå gå mycket mer imorgon så det behövs inte". Vi vandrar runt sjukhuset mitt i natten i ca 1 timme och nu börjar värkarna komma oftare och göra en aning ont. M är ett otroligt stöd och jag känner mig lycklig att nu är det dags. När vi kommer tillbaka till förlossningen kollar dom värkarna igen men de är fortfarande inte något att prata om så de föreslår att vi åker hem och kommer tillbaka när det blir mer regelbundet. Vi ber om att få stanna eftersom vi har långt att köra och det får vi. Dom plockar in en säng till M och jag får lite morfin och sömntabletter för att kunna sova bättre. M somnar som en stock och jag somnar,vaknra, somnar, vaknar ungefär var 5:e minut. Så håller det på till ca 07.00.

På morgonen kollar dom värkarna inte speciellt regelbundet nu heller men ont gör dom, så jag får börja med att duscha. Jag ber ett fleratl gånger om att få bada men inte blev det något bad inte. Jag sitter i duschen i ca 1 timme och då är det skiftbyte och världens underbaraste barnmorskestudent börjar jobba. Efetre ca 1 1/2 timme i duschen börjar värkarna göra rikigt ont, jag spyr i kräkpåse som M håller och stackarn får spya på handen, det börjar bli riktigt jobbigt att bara andas igenom värkarna. Jag vill inte duscha mer!

Dom käner hur mycket öppen jag är och jag är bara öppen 3 cm så dom diskuterar med läkare och bestämmer sig för att sätta värkstimulerandedropp. Woohoo, tänker jag nu sätter det fart. Dropet sätts och jag får en gåstol att luta mig mot. Dom sätter även TENS och akupunktur i ljumskarna. Jag är som på moln när värkaran kommer och pratar både om det ena och det andra. Saker som sägs är " Värnamo slakthus", "Bästa fyllans nånsin", jag berättar även om hur jag och M träffades och om hans kompis som kysser dåligt osv. Allt möjligt bara bubblar ur mig och känns ganska logiskt då.

Efter ca 1 timme vid ca 09.00 känner dom på mig igen och jag är bara öppen 4 så dom bestämmer sig för att höja det värkstimulerande droppet. Nu börjar sitter det bli riktigt jäkla jobbigt. Jag får sitta på en pilatesboll för att vidga bäckenet och andas samtidgt konstant lustgas. Värkaran kommer varannan minut och jag får ingen chans att andas vanlig luft vilket leder till att det känns som jag ska kvävas av lustgasen. Ungefär här får jag en aning panik och börjar gråta och känner mig rädd. Tänker: "ska jag klara det här i 6 timmar till dör jag" ( Man räknar ca 1 cm timmen på förstföderskor).

Barnmorskan ser min panik och erbjuder ryggbedöving, någor som jag absolut inte skulle ta hade jag sagt innan, men där är jag och ber om att få den. M frågar om jag är säker och JA det är jag. Det går ca 5 min och jag undrar var narkosläkaren tar vägen. Efter ca 10 min står han i dörren och jag säger i dimman av smärtan " Just nu älskar jag han mer än dig M ). Alla skrattar och precis när narkosläkaren ska sätta bedövningen kommer jag på " M du måste ta kort". Japp sådana saker tänkte jag på =). En undersköterska frågar om dom inte ska kolla hur mycket öppen jag är innan jag får bedövningen men barnmorskan säger "Nä, det behövs inte. Hon vara bara öppen 4 cm för en timme sen". Så jag får ryggbedövningen!

Den hjälper fort och efter ca 30 min mår jag ganska okey igen. Det gör  ont men inget värre än att jag klarar av det. Barnmorskorna lämnar rummet ett tag och jag och M är själva. Det går ca 5 min sen upplyser jag M om att jag måste börja krysta. " Va säger han" och vi får ringa på barnmorskan som blir lika chockad. Hon känner och upptäcker att jag är 8 -9 cm öppen, alltså 4-5 cm på bara 1 1/2 timme. Hoppsan! ( Man får egentligen inte ryggbedövning efter 7 cm). Hon säger åt mig att jag inte får börja krysta än och att jag ska andas igenom värkarna. Lättare sagte än gjort, men jag klarar det. Hon säger att dom ska slänga i sig lite lunch och att jag får ringa på klockan om det blir värre.

Jag ger dom 15 min att äta sen ringer jag och jag är öppen 10cm. Vid 12.30 börjar jag krysta och när klockan är 13.50 syns fortfarande ingen bebis till. Jag ber dom att skära ut han.. Dom tycker att jag legat länge och jag börjar bli trött så det bestäms att dom ska hjälpa till med sugklocka.Dom kommer in med sugklockan och ett rullbord med saxar. Dom bedövar mig lite och berättar att det är ifall dom måste klippa mig. Jag ropar NEJ, ni klipper inte! Jag blir lagom rädd och ger mig f*n på att jag ska krysta ut h*n enbart med hjälp av sugklocka. Här ska det INTE klippas! Dom bänder in sugklockan vilket gör rätt ont och sen drar dom med klockan samtidigt som en trycker mig på magen och jag försöker krysta. Dom får ner huvudet en bit och tar bort klockan. Barnmorskan peppar genom att säga att hon vet om h*n har hår eller inte. En värk kommer och jag tar i för allt jag har, det känns som tusen nålar och jag ser en liten del av h*ns huvud mellan mina ben. Värken tar slut och det gör fruktansvärt ont. Jag frågar om jag får krysta och dom säger NEJ vänta på värken. Det känns som en evighet innan värken äntligen kommer igen och jag får krysta för sista gången. Ut kommer världens finaste lilla JACK 14.12 fedagen den 5/9-08.

Jag får upp han på bröstet och tårarna rinner och jag känner mig som den starkaste människan i världen. Lyckan är enorm och all smärta är som bortblåst. M pussar på Jack och på mig. Vi är inte längre två vi är tre. Vi är en familj!


Såhär i efterhand kan jag känna att dom borde kollat en gång till hur mycket öppen jag var innan jag fått ryggbedövningen, hade dom gjort det hade dom förmodligen upptäckt att jag var öppen för mycket och då inte fått bedövningen. i Stället fick jag den och den gjorde så att värkarna blev konstiga, oregelbundna och effektlösa. Hade jag inte fått den hade jag kanske lyckats få ut honom själv, utan sugklocka. Vilket såklart hade varit bättre även om jag klarade mig utan skador.

Nästa gång det är dags för förlossning kommer jag vägra värkstimulerande dropp så länge det bara är möjligt för dom värkarna var konstanta, ingen paus vilket bara gjorde mig trött. Jag kommer också Vägra ryggbedövning just pga att det tog värkarna och i värsta fall kunde det slutat med att dom fått klippa eller snitt. Den risken är jag inte vllig att ta för att slippa smärtan. Det får hellre göra ont än riskera mig och barnet.

Så tänk alltid en gång extra innan ni godkänner värkstimulerande dropp pch ryggbedövning, det ger inte allitd önskad effekt!

 

Gästbloggare: Med betoning på Odd


Gästnlägg skrivet av Lilly.

Hela världen stannar. Jag tappar kassarna jag har i händerna och gapar sådär fult som när man vaknar till, dreglande och lite generad, efter ett hastigt insomnande på ett flygplan. Mitt livs kärlek står framför mig, och jag fryser lika klyschigt som i filmer där huvudpersonen står stilla i en övertrafikerad korsning och det blir sådär rosa och fluffigt i kanten och "...and then the hero comes aloooong..." börjar spelas. Ett fånigt flin tar plats i mitt ansikte. För där hänger hon, med axeln nonchalant lutad mot väggen. Snygg, välformad och oemotståndlig. Det är dagen före löning och det gäller att handla snabbt.

Så gick det till när jag första gången lade vantarna på en Odd Molly. Vi hade inlett en dans, koftan och jag. Flirtat lite på nätet, hejat på varann på stan, men aldrig lyckats vara på samma ställe samtidigt. Precis som med en riktig kärlekshistoria kom hjärtklappningen, fjärilarna och kvalen som på beställning.

Även när mitt förhållande med Odd Molly blev slentrian kunde jag inte få nog. En flirt på stan förvandlads till en promenad kring kvarteret, som förvandlas till en dejt på tu man hand som förvandlas till ett abnormt, hejdlöst habegär.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag gråtit över en kofta, skrikit ilskna ord över förlorade Tradera-auktioner eller stirrat på människor på stan och viskat: "Titta, hon har en 746 spoiler underskirt i chocolate från höstkollektionen..."

Inte innan jag träffade konstiga Molly i alla fall!

 

Gästbloggare: Låt barnet själv bestämma!

Vill du form in ditt barn i en mall? Vill du tvinga på ditt barn tankar och åsikter? Vill du styra ditt barn till att kanske bli nån den egentligen inte riktigt är?
 
Nej, jag tänkte väl det. För att undvika att så sker bör man i uppfostran tänka kring genus, eller socialt kön som det också kallas. Genus är är ett begrepp som används för att urskilja vad som formar kvinnor och mäns sociala beteende.
 
Som det ser ut i vårt avlånga land nu år 2009, behandlas kvinnor som andra sortens varelser i Sverige. Det finns fortfarande en hel massa orättvisor och onödiga skillnader mellan könen som ställer till det för oss, både män som kvinnor.
     På radion idag talade de om att t.ex. fyra av fem professorer är män eller att endast 6% av professorerna inom naturvetenskapliga områden är kvinnor. Man talar om att man inte kan kvotera in kvinnor i mansdominerade yrken, men det är ju just vad man man gör och har gjort sedan urminnes tider.
 

Jag menar att dessa orättvisor kommer utav de klassiska könsrollerna om vad manligt respektive kvinnligt innefattar, som borde vara förlegade men som tyvärr fortfarande finns kvar i mångt och mycket. Sammanfattat kan man säga att enligt normera för traditionell manlighet så ska en riktig man:
*Ha kontroll och hålla fasaden i alla lägen
*Klara sig själv och inte be om hjälp
*Inte gråta, visa svaghet eller ge vika för smärta
*Jobba hårt, även om det går ut över familjen eller den egna hälsan
*Prestera, konkurrera och tävla. Bli något stort och vara en vinnare.
*Vara bättre än kvinnor på typiskt manliga områden. Vara herre i sitt eget hus och inte en toffelhjälte. Ta hand om, försörja och vägleda sin kvinna.
*Göra sexuella erövringar. Alltid vilja och vara den som tar initiativ till sex. Alltid få upp den.
*Vara den som vågar och står pall när ingen annan gör det. Speciellt när det blir farligt.
*Känna sig ansvarig och se till att jobbet blir gjort.
*Vara teknisk, faktaorienterad och rationell. Inte behöva fråga eller läsa bruksanvisningar utan vara den som kan och har svaret på alla frågor.
*Inte vara känslosam eller ha för stora känslomässiga kopplingar till personer eller saker (motorfordon, handeldvapen och slutspelsfinaler undantaget).
*Bevisa sin manlighet hela tiden.
 
Erkänn att ni känner igen mycket av det på män runt omkring er. Medan motsatsen finns hos övervägande del av kvinnorna.
     Jag är helt övertygad om att dessa skillnader är saker som man lärt sig, inget medfött alltså. Det beror således på miljön inte arvet.
     För män som lever idag ligger dessa egenskaper mer eller mindre naturligt. De har fått växa in i denna roll. För vissa har det kanske skett ganska smärtfritt, andra mår riktigt dåligt av att ha alla dessa förväntningar på sig och att passa in i den förutbestämda mallen. På samma vis är det för kvinnorna. De som inte är formade enligt dessa roller är mkt få till antalet, tyvärr. Men vi småbarnsföräldrar kan ändra på detta.
 
Jag menar att vissa män liksom vissa kvinnor har fallenhet för tävlingar och teknik för att nämna några exempel, medan andra hellre vill skriva poesi eller läsa en bruksanvisning innan man ger sig på sin nya stereoanläggning. Jag tycker att varje individ ska få tycka, tänka och handla utifrån sin egen individuella läggning inte utifrån vilket kön man tillhör. Därför är det oerhört viktigt att vi när vi uppfostrar våra barn idag tänker kring genus. Så att våra barn slipper få dålig självkänsla om de inte passar in i någon mall. Det kan man ju inte få om man arbetar bort mallen.
 
Till viss del kommer Ville, som min son på ett år heter, se att jag gör vissa saker medan hans pappa gör andra. Vi är nämligen uppväxta med könsrollerna och har redan kunskaper och intressen i enlighet med dem. Ville kommer också upptäcka att de lärare han har i småskolan och upp till mellanstadiet består av kvinnor medans lärarna som undervisar äldre barn oftast är män. Han kommer komma i kontakt med de gamla könsrollerna om och om igen så därför tycker jag att mitt ansvar som förälder är att i största möjliga mån undvika dem. Trots att jag gör mitt bästa hamnar även jag i fällor och kommer på mig själv att berömma flickan i gänget över hur söt hon är i sin fina nya klänning.
     Det är lätt att hänga på gänget som går den breda vägen, den lätta vägen som media, kommersen och många människor i omgivningen går. Men jag väljer den smala vägen. Häng på! Den som förhoppningsvis breddas längre fram. Jag vill hålla alla dörrar öppna och låta Ville så fritt som möjligt utformas till en egen person, låta honom själv välja vad han vill pyssla med.
 
Just nu innefattar mitt genustänk bl.a. klädval - han får bära kläder med alla färger, leksaker - det finns både bilar och dockor här hemma, hur jag talar till honom - han får ibland höra att han är söt, ibland att han är tuff, lekval - jag uppmuntrar till både lugn och mer vildsint lek osv.
 
Tidigare innan jag vart mamma diskuterade jag genus med mina äldre kollegor, de sa "vänta du Nina så ska du få se att killarna väljer bilarna och flickorna väljer dockorna av helt fri vilja utan yttre påverkan". Jag trodde inte dem då. Jag tror dem inte nu.
 
Kvinna och man föds man till, men de kvinnliga och manliga rollerna är något man lär sig. Såvida du inte låter bli att lära ut dem.
 
_________________________________________________________________________________________________________
 
 
Ni som är intresserade av genus kika gärna förbi min blogg och säg vad ni tycker och tänker. Ni som inte är intresserade av genus är precis lika välkomna.
 
Vänligen Nina Ruthström

 

Gästbloggare: Lindas förlossningsberättelse

Hej!
Jag heter Linda, och jag ska gästblogga här hos bambi. Känns jättekul och spännande. Jag tänkte dela med mig av min förlossningsberättelse.  Lite reflektioner från tidigare erfarenheter blir det, jag har ju fött 3 barn, så jag tänkte att det kanske skulle vara intressant att höra lite skillnader.





Förlossningen startade tidigt på morgonen den 13 oktober.  Jag vaknade av att jag kände en bekant smärta, något som liknade en värk. Men efter att ha hoppats och trott de senaste veckorna så tänkte jag att jag nog drömde eller inbillade mig. Somnade om, men vaknade igen efter 20 minuter, av samma smärta. Ett litet hopp tändes, och jag tänkte att kanske, kanske var det dags nu. Jag gick på toa och såg en blodfärgad flytning. Nog var det något på gång, det var jag säker på nu. Dagen förflöt utan större händelser, värkarna vart inte värre, kom heller inte oftare. Men när de väl kom, så höll de i sig ca 1½ minut.

På kvällen så kom svärmor på besök. Hon frågade om det var något på gång, och jag berättade som det var. Hon såg lite nervös ut när jag fick luta mig mot bordet när värkarna kom, och hon övertalade mig att ringa till förlossningen. Vid halv ett på natten åker vi mot Karlskoga och lasarettet.  Jag blir undersökt och besvikelsen var stor när jag fick höra att jag var öppen ynka 1½ cm och 25% av livmodertappen var utplånad. De tog ett CTG också, och det visade bra värden, men under tiden som jag hade bältet på mig så registrerades inte några värkar. De sa att vi fick stanna kvar, för det var på gång sa de, men vi fick åka hem om vi ville. Vi valde att åka hem, under undersökningen som gjordes så gjorde hon även en hinnsvepning.  Vi åkte hem... i bilen satte det igång med regelbundna värkar. Men jag tänkte att det ger sig nog snart. Sänkt efter senaste beskedet om förlossningen gjorde att jag trodde att  värkarna nog snart skulle ge med sig.
Väl hemma så försökte jag sova, gick inget vidare, gjorde ännu ondare när jag försökte lägga mig ner.  Tog ett par alvedon och la mig i badet. Det gjorde fortfarande fruktansvärt ont, och varenda rörelse jag gjorde framkallade ännu en värk. Något som lindrade var att spola med duschen på magen när värkarna kom. Jag krånglade mig upp ur badet, trodde ett tag att jag inte skulle lyckas, för allt jag gjorde framkallade smärta. Jag stapplade ner i köket, satte mig på en stol med papper och penna. Jag hängde mot ryggstödet på stolen när värkarna kom, och försökte skriva ner när värkarna kom, och när de slutade.

Några timmar senare börjar Erik leta efter mig, han hittar mig till sist där nere och frågar hur jag har det. Jag berättar hur det är, att värkarna kommer varannan minut och att de håller i sig en bit över en minut. Han säger att vi borde åka in. Jo, kanske det säger jag och ringer till förlossningen ännu en gång.  Klockan 6 på morgonen går vi åter igen igenom dörrarna till förlossningen på Karlskoga sjukhus. Jag blir undersökt igen, jag är öppen 6 cm och får fina kläder på mig. Till en början tog jag inte på mig dem, fattade inte riktigt stundens allvar, att jag snart skulle föda barn.  


Jag bytte om till de tjusiga sjukhuskläderna, åt frukost och vart undersökt igen. Jag var öppen 7-8 cm, 25% av livmodertappen var kvar, och de tog hinnorna. Vilken lättnad, det mesta av trycket försvann neråt, värkarna höll inte i sig lika länge, men kom lite oftare istället. Jag provade lustgas. 3 andetag och jag kräktes. Jag som hade tänkt att lustgasen skulle bli min bästa vän, precis som den var under min allra första förlossning. Jag la ifrån mig lustgasen, och fortsatte att andas genom värkarna. Precis som jag gjort hittills. Fick mycket beröm för min andning och avslappningsförmåga. 
Klockan vart förmiddag och värkarna satte i ordentligt. Jag försökte stå mot sänggaveln, det gick bra en kort stund. Jag som tänkt föda upprätt fick lägga de planerna på hyllan. Det som gjorde så himla ont var en liten kant som var kvar. Barnmorskan masserade bort den, och det kändes bättre.



Klockan 10:41 var huvudet ute, en minut senare kom resten av kroppen.  Den som kom ut var Theo, en liten pojke alltså. Han vägde 3740 och var 50 cm lång. Apgar  poängen vart 9 10 10. De kollade efter bristningar, men hittade inga. Theo ammade lite och sen så fick han på sig kläder. Jag gick in och duschade och gick på toa.
En stund senare så fick vi den berömda brickan med fejk champange och smörgåsar.


Jag tänkte återkomma till tidigare förlossningar. Jag har som sagt fött 3 barn, och jag har provat med bedövning och utan.  Jag har fött på större sjukhus men även på mindre. Här kommer mina reflektioner om det.

Min första förlossning tog ca 18 timmar, jag använde lustgas, och ryggbedövning. Jag födde mitt första barn i Örebro (2001), på RSÖ som det hette då, nu heter det USÖ. På ett större sjukhus så upplevde jag stress på ett helt annat vis. Jag kände mig väldigt osäker, och visste inte vad som väntade. Kanske berodde på att jag aldrig fött barn förut, men det kändes som att ingen brydde sig om en. Jag tyckte jag andades min lustgas, fick min ryggbedövning, medans personalen bara kom in och hälsade när det var nytt skift. Förlossningen drog ut på tiden, och jag fick hjälp med värkarna med dropp. Allt slutade väl till sist.

Mitt andra barn födde jag i Karlskoga (2003). Kände mig så dåligt bemött i Örebro så jag ville inte föda där. Även denna gång så ville jag ha ryggbedövning, men den var väldigt obehaglig att få denna gång. Kanske för att jag inte var hög på lustgas denna gång. Lustgasen funkade inte. Vet inte om barnmorskan stängde av den av misstag, men lustgasen rörde jag hur som helst inte eftersom jag inte fick någon effekt av den. Ryggbedövningen fungerade bra denna gång med, slapp värkstimulerande dropp denna gång, förlossningen tog 19 timmar.

Mitt tredje barn föddes även det i Karlskoga (2007). Men denna gång gick det snabbare, ingen bedövning över huvud taget, och det känns väldigt bra. Inga luckor i minnet som det var under de andra förlossningarna.  Jag använde mig bara av andning som hjälp. Jag hade lyssnat på en särskild skiva, som en barnmorska hade gjort. Där hon tog upp avslappning och hur man skulle andas under förlossningen. Gjorde som jag hade lyssnat mig till, och det hjälpte. De gånger som jag inte hann med att andas, spände mig och hamnade i otakt så gjorde det fruktansvärt ont. I efterhand fick jag berättat för mig att andas man inte på ett bra vis under förlossningen så gör den ondare, för att muskeln som jobbar (livmodern) får inte tillräckligt med syre.


Det här var allt från mig, besök gärna min blogg om ni vill.
Med vänliga hälsningar Linda


 

Gästbloggare: Barnkunskap eller bara kunskap?

Först ut bland gästbloggarna är 28-åriga Cecilia som har bloggen Barn Ombord, där hon bloggar om sin söta 5 månader gamla dotter och livet som småbarnsförälder. Cecilia skriver med humor och glimten i ögat. Detta inlägg som hon har skrivit till min blogg känner jag igen mig väldigt mycket i själv, chocken av att allt inte riktigt blir som man tror att det ska bli!



När jag var 14 år hade vi barnkunskap i skolan. Det var en av de lättaste kurserna vi hade och vi fick lära oss allt som var värt att veta om barn och barnskötsel. Naturbegåvning var man ju också så högsta betyg fick jag. Det var ju busenkelt!

Åren gick och tonårstiden passerade. Man klev in i vuxenlivet, började jobba och spenderade fritiden på krogen.

Vid detta nu hade jag börjat närma mig 30 år (eller nja, jag hade passerat 26 år i alla fall). Vänner och jämnåriga hade börjat få barn och självklart var de små knoddarna söta, men ha barn själv? Nej tack, sånt var inget för mig. Inte än på länge...


Redan nästa midsommar hände det plötsligt något...

För första gången skrämde inte tanken om att bli förälder längre. Jag kunde känna längtan efter en egen liten plutt att få älska och beskydda.

Sagt och gjort, överfertil var man visst så 9 månader senare välkomnade vi vår lilla dotter.

Nu började allt det roliga och med mina höga betyg från skolan så kunde jag ju bevisligen allt om barn!


Nu har 5 månader gått och här sitter jag med en söt liten krabat och fattar ingenting!

Jag visste inte att barn inte får i sig födan genom munnen utan att de stoppar fingrarna i maten, kladdar in hela sig och liksom suger i sig näringen genom huden.

Vad jag heller inte visste var att blöjbyten inte alls är en mysig stund där mor och barn rullar runt bland vita lakan så som i tv-reklamen. Nej, det luktar ju apa att byta blöjor och rullar man runt med ett litet barn så spyr dom och då är inte vita lakan det bästa underlaget.

I övrigt går halva dagarna åt till att leta nappar, diska flaskor och klippa bebisnaglar (jag lovar, dom växer fortare än hårförlängningarna i Hollywood). Inget av detta fick vi lära oss på barnkunskapen!


Trots min tro att "jag visste allt" är jag inte det minsta besviken. Att leva med barn är faktiskt mycket roligare och mer utmanande än vad vår fröken fick det att låta för sisådär 14 år sen.

Att dagligen få kluriga uppdrag som hur man på bästa sätt får ut puré ur öronen på en spädis eller hur man byter blöja med en hand medan man viker tvätt med den andra, är helt klart det bästa som hänt mig och idag är jag faktiskt glad över att jag inte visste allt om barn. Det blir mycket mer spännande såhär och varje kväll längtar jag till nästa morgon då nya äventyr med min lilla tjej väntar...


 











Beauty Planet