Mycket snack och lite verkstad

Jag skulle verkligen beskriva mig som en målmedveten person, en person som tar tag i saker och ser till att saker blir gjorda. Jag har lite svårt för människor som pratar år ut och år in om drömmar men som inte gör något åt det eller folk som gnäller över att dom hatar sitt jobb men aldrig tar tag i det. Det är bara DU som kan göra något åt det!  Det kommer inte komma någon liten fé som ger dig ett nytt jobb eller som lägger flygbiljetter till Tibet i din hand, om det är något du vill ska hända i ditt liv så måste faktiskt du själv ta tag i det!
 
Vi drömde om att vara föräldralediga i Thailand i flera månader när vi fick barn. När Leah kom så såg vi chansen att vara föräldralediga med varsitt barn i ett par månader. Först hade vi som mål att vara där i tre månader men sen insåg vi att två månader var mer realistiskt när vi ville gifta oss där också. Vi satte upp ett mål och började spara och jag kommer att minnas dom där två månaderna i Thailand i hela mitt liv. Många drömmer också om detta och det är bara att sätta igång och spara! Det finns nästan alltid något att spara in på!
 
Jag hade länge funderat på att jag ville åka till USA och hälsa på min syster som jag inte hade träffat på 23 år. Men  varför skulle det vara så svårt, tänkte jag? Det är väl bara att åka, för annars blir det aldrig av! Så då åkte jag!
 
Haha, det kanske låter väldigt enkelt när jag skriver så här och oftast behöver det inte vara så svårt men om man verkligen verkligen vill något så är det bara att kämpa för det. Visualisera ditt mål hela tiden medan du/ni kämpar för det så är ni snart där!

 

Olika förklaringar till hur en fobi uppstår

Imorse när Zack skulle kissa innan vi skulle iväg till förskolan så stod jag och Leah och väntade på honom när jag ser en stooooor spindel springa över toalettmattan. Jag fick hålla mitt lugn och fånga den i lite toalettpapper och slänga ner den i toaletten. Jag som verkligen hatar spindlar och jag känner fortfarande hur det kryper över kroppen.

Men jag vet hur lätt man för över fobier till barn. Det är en fråga som jag brukar ta upp när jag undervisar i psykologi. Det finns dock flera olika förklaringsmodeller (perspektiv) på hur man kan förklara fobier.

Det behavioristiska perspektivet: Menar att alla våra beteende är inlärda, likaså fobier. Vi tittar på hur andra gör och gör likadant själva. T.ex. om jag hade skrikit och blivit rädd för spindeln så hade barnen lärt sig att man ska vara rädda för spindlar. Detta kan sedan befästas extra ju äldre dom blir, t.ex. Leah kanske skulle bli "tröstad" och "räddad" från spindeln av andra medan Zack kanske skulle få höra att han inte borde vara rädd för spindeln (om man utgår från dom traditionella könsnormerna), så Leah skulle fortsätta och vara rädd för spindlar medan Zack kanske inte skulle bli det.

Det kognitiva perspektivet: Här talar man mycket om kognitiva scheman som man bygger upp under hela sitt liv. Om man som barn ständigt får höra att spindlar är äckliga och läskiga så förknippar man spindlar med det. Så när man själv träffar på en spindel så plockar man fram sitt kognitiva schema som man har byggt upp om spindlar och utgår ifrån det.

Det psykodynamiska perspektivet: Freud (som tillhör detta perspektiv) betonade alltid barndomen. Om något läskigt hände under barndomen så kan det leda till ångest och/eller fobier. Så i detta fallet så kanske Zack och/eller Leah blev rädd för min reaktion (om jag t.ex. skrek och blev rädd) och det blir som ett liten traumatisk händelse som kan bli en grund för fobier.

Det biologiska perspektivet: Det biologiska perspektivet förklarar allt genom biologin. Det handlar om arv, gener, hormoner och signalsubstanser. Så detta perspektiv skulle förklara att en fobi för spindlar är något som ligger i våra gener eftersom det finns giftiga spindlar så är det något vi födds med - att vara rädd för sånt som är farligt.

Visst är det intressant att man kan förklara ett beteende på så många olika sätt? Det är det som gör psykologin extra intressant. Inget är svart eller vitt.


 

Gästinlägg om att ändra vanor

Skrivet av Mikaela i samarbete med Betfair


Vi har tidigare nämnt att det kan vara svårt att bryta vanor här i bloggen och detta gästinlägg handlar mer om hur man kan identifiera sig med dem.


Som väldigt många människor så kan vi bete oss olika beroende på vem vi är med. Vissa vänner drar även fram olika sidor av din personlighet, trots att du kanske inte märker det ibland. Även om vi själva är medvetna om hur vi beter oss och hanterar olika situationer, kan andra ta ens beteende för givet. Har du alltid betett dig på ett speciellt vis, men väljer att nu visa upp en annan sida så kan det komma som en viss chock. Vi är vanedjur helt enkelt.


Därför har jag alltid tyckt att det är roligt att utmana mina egna vanor såväl som hur andra identifierar mig med dem. Det behöver inte alltid vara något extremt, men något som faller utanför ens eget vanemönster. Detta är något som jag har gjort sedan en väldigt ung ålder då andra identifierade mig som en plugghäst under min skolgång. Visserligen var jag det, men som de flesta tonåringar, så kommer även vi plugghästar in i en rebellisk period!


Numera försöker jag snarare utveckla mig själv genom att ändra mina vanor och på så sätt ändra stereotyper. Man säger ofta att tjejer bör ta för sig mera och det är något jag kan hålla med om. Däremot så tycker jag att detta endast ska ske i skolan eller på arbetsmarknaden, utan också när det gäller våra fritidsintressen.


Något jag till exempel fann riktigt roligt när jag var yngre var att spela poker om tändstickor med min syster. Jag har nu bestämt mig att detta är något jag vill följa upp och lära mig ordentligt. Vad som tilltalar mig mest med det är att det är både ett strategispel och inom ett mansdominerat område. Bara för att en tjej är feminin betyder det inte att hon samtidigt inte kan spendera ett par timmar i veckan framför tv-spel, spela på odds eller försöka utveckla sin strategiförmåga genom poker. Jag känner att tjejer bör ta för sig mera och inte utesluta vissa aktiviteter för att det är ”något för grabbar”.


Moralen i denna historia är att man inte ska vara rädd att utmana sina egna vanor, bra som dåliga. Var inte rädd att utvecklas och låt varken andras identifiering av dig eller stereotyper stoppa dig. Det må inte vara enkelt att bryta gamla vanor, men det är något som man upptäcker är ganska kul när man väl har lyckats. För mig är första steget att uppdatera mina pokerkunskaper vilket jag gör online på Betfair då jag fortfarande är lite utav en nybörjare.


Tips: Vill du bryta dåliga vanor så blev jag nyligen tipsad om följande metod. När du vill upprepa din vana, skriv då genast ner i en dagbok varför du vill göra det och hur du känner just nu fysiskt och psykist innan du har utfört den. Detta lär dig att känna igen din kropps egna signaler och så småningom så kommer du kunna identifiera orsaken till varför du gör det. Detta kan då hjälpa dig att bryta den dåliga vanan och ersätta den med något positivt som får dig att känna likadant!


 

Har vi föräldrar verkligen inflytande?

Psykologiprofessorn Judith Rich Harris berättar i boken "Myten om föräldrars makt" historien om familjen Kellogg. Familjen tog emot en 7 ½ månader gammal schimpansflicka som hette Gua. Familjen hade själv en son som var 10 månader gammal som hette Donald. Schimpansen skulle uppfostras tillsammans med deras son och skulle behandlas precis likadant för att se om hon skulle utveckla mänskliga färdigheter.

Gua satt inte i bur, och måste precis som Donald passades hela tiden. Gua lärde sig att gå på pottan, hon fick tänderna borstade, hon åt samma mat som Donald och hade samma mat- och sovtider. Hon och Donald trivdes ihop, lekte och busade. Båda gillade vilda lekar och dom tröstade varandra med klappar när den andra blev ledsen.

Gua visade mer tillgivenhet för föräldrarna än Donald, hon kramade och pussade dom mycket. Många saker lärde hon sig snabbare än Donald, som att följa uppmaningar och att äta med sked. Men Donald var bättre på att härmas. Gua tog oftast initiativet till nya lekar, Donald följde henne. Han lärde sig lite schimpansspråk, som hur man låter när man vill ha mat, och han lärde sig att gnaga på tapeterna.

När Donald var 19 månader kunde han bara säga tre engelska ord. Då avbröts experimentet och Gua skickades tillbaka till djurparken.

Så istället för att familjen lyckades träna en apa att bli som en människa hade en apa tränat en människa att bli som en apa. Judith Rich Harris drog slutsatsen från denna studie att föräldrars inflytande hos sina barn är av mindre vikt än deras jämnåriga kamrater och syskon.

Judith Rich Harris menar att det är inte föräldrarna som socialiserar sina barn. Barn pratar t.ex. inte som sina föräldrar, dom pratar som den kulturella omgivningen och framför allt barnen där. Det märks snabbt i invandrarfamiljer och i familjer som flyttar mellan olika dialektområden över hela världen.

Även adoptions- och tvillingstudier stödjer Judith Rich Harris teori om att föräldrarna inte har så stort inflytande på sina barn som man gärna vill tro. Ungefär 50 procent av variationen för dom flesta egenskaper hos personligheten, som impulsivitet, försiktighet, social smidighet, konfliktbenägenhet och så vidare, förklaras av generna. Forskningen visar också att den gemensamma uppväxtmiljön betyder väldigt lite. Syskon som växt upp i samma hem med samma föräldrar har inte speciellt lika personligheter.

Alltså ligger det mesta av våra barns personligheter redan i generna och vi kan inte påverka så mycket som vi kanske tror.


Ett av de misstag
socialisationsforskningen gjort är att utgå från att kärnfamiljen, med mamma, pappa, barn är den "naturliga" miljön, säger Judith Rich Harris. Men historiskt sett är det något nytt. I miljontals år levde våra förfäder i kollektiv.


"Det var gruppen som gjorde att dessa sårbara varelser, som varken hade huggtänder eller klor, kunde överleva i en omgivning där det fanns gott om huggtänder och klor. Men rovdjuren var inte det största hotet: de farligaste varelserna i deras värld var de som tillhörde andra mänskliga kollektiv. Så är det än i dag."


 

Vad händer när vi hela tiden förnekar folks känslor?

- Jag känner mig så tjock!
- Nej, men det är du inte alls!

Känner ni igen scenariot? Det är så det brukar låta. Jag måste skryta lite om min man nu, om jag säger att jag känner mig tjock/ful/whatever (händer dock inte så ofta nuförtiden men vi har väl alla våra dåliga dagar) så frågar han "varför då??". På så vis så förnekar han inte mina känslor utan jag får förklara varför jag känner som jag gör. Han lyssnar och vi pratar om det. Det känns faktiskt mycket bättre än bara någon som avfärdar det hela med ett "nej, det är inte sant."

När man förnekar någons känslor på det viset så blir det också att man känner att personen ljuger (för oftast tänker man "men ALLA ser väl att jag är tjock/ful/whatever, varför ljuger hen?"). Tänk er då att detta är en tonåring som säger detta (inte så ovanligt att tonåringar känner så) och man som förälder säger "nej, men du är sötast i hela världen". Då var det slut på den diskussionen och tonåringen får inte själv börja fundera varför den känner som den gör...

Jag tror att det är viktigt att våga prata om alla sorters känslor. För ja, det handlar faktiskt oftast om känslor - även om man säger "jag ÄR ful" så handlar det om vad personen i sig känner och upplever. Det får man inte glömma eller avfärda!


 

Kan man börja gå i högklackat när man är 30+?

En vän och jag satt och diskuterade förut varför hon kände att hon inte helt plötsligt kunde börja använda högklackat. Hon tycker att det är snyggt men ändå så går det inte. Det tar emot. Samma sak med läppstift och en massa annat. Det kan vara jättesnyggt - på andra - men det känns liksom inte som jag.

Det handlar förstås också mycket om svårigheterna att ändra på vanor och sin egen självbild. För oftast så förknippar man vissa attribut med dessa saker och man känner att dom attributen inte är tilltalande eller passande ens egen självbild. T.ex. så förknippar jag läppstift med tanter, det är något som min mamma använde... så även om jag kan tycka att det är snyggt ibland så skulle jag ha svårt att ha det varje dag. Det identifierar mig inte med "tant" (än) så därför känns det så fel (obs! detta är mina egna föreställningar och behöver inte ha någonting alls med verkligeheten att göra! jag försöker bara att illustrera ett exempel).

Jag har även en annan vän som tycker att det är snyggt med Odd Molly och Hunter stövlar. Hon äger till och med en Odd Molly jacka och ett par Hunter gummistövlar. Men så använder hon aldrig dom (någon som känner sig träffad?)!!! Och det beror förstås på att hon förknippar vissa attribut med Odd Molly och Hunter-stövlar (typ lattemammor) och hon känner inte att det stämmer överens med hennes egna självbild. Men hon har inga problem med att andra har dessa kläder (hon umgås ju med mig!) och kan tycka att det är snyggt på andra men har svårt att ta på sig det själv...

Men om man nu ändå vill försöka använda högklackat/läppstift/Odd Molly och det tar emot så får man nog försöka börja i små doser. Skit i vad andra tycker - eller vad du tror att andra tycker för oftast sitter det bara i huvudet. Om man kanske har ett par högklackade skor eller en Odd Molly tröja till annat som man brukar ha på sig så blir det inte ens sån drastisk förändring och kanske inte känns så jobbigt? Men det kan vara svårt att sudda ut dom egenskaperna och attributen som man förknippar med vissa plagg/saker/märken!

 

Så ser du att någon tycker om dig



Något som vi utvecklar redan från det att vi är spädbarn är spegelneuroner. När vi tycker om någon så vill vi gärna "spegla" dom och gör likadant som dom.

Ni känner säkert till tricket att om man tittar på ett spädbarn och räcker ut tungan mot den så försöker den att härmas. Detta är deras spegelneuroner som är igång.

Ett roligt experiment inom socialpsykologin är när man filmar människor som får sitta och prata med en okänd man. Med hälften av försökspersonerna är han trevlig och verkar intresserad av det dom pratar om medans med andra hälften så är han nästan lite otrevlig och håller inte alls med dom. Med dom försökspersoner som han är trevlig mot så ser man snart hur dom börjar härma hans kroppsspråk. Med vissa blir det extremt uppenbart när mannen lutar sig tillbaka med händerna bakom nacken och försökspersonen gör likadant utan att tänka på det. Dom som han är otrevlig mot härmar förstås inte honom.

Jag brukar själv komma på mig själv och mina spegelneuroner hela tiden. När man sitter och äter eller fikar så händer det hela tiden att jag sträcker mig efter glaset och ska dricka samtidigt som kompisen. Eftersom jag känner till detta med spegelneuroner så kan jag även hålla utkik efter andra som "härmar" mig också och då vet jag att personen tycker om mig. Men egentligen så känner alla av detta undermedvetet, man brukar känna av om någon gillar en eller inte utan att kanske kunna sätta fingret på det, men oftast handlar det mycket om kroppspråk!

Spegelneuroner handlar om att vi försöker skapa band mellan oss människor. Forskare menar också att det är dessa spegelneuroner som gör att vi kan känna empati för att dom gör att vi kan känna samma sak som den som utför handlingen som vi ser på. T.ex. om vi ser några som spelar en viktig fotbollsmatch så kan vi sätta oss in i hur dom känner och man blir "inne" i matchen och känner en massa olika känslor beroende på vad som händer. Det är alltså även då våra spegelneuroner som är igång då också.

Man tror att autism kan ha med spegelneuroner att göra. Stora svårigheter att uppfatta andras känslor finns hos personer med autism. De kan ha svårt för att spegla både känslor och rörelser. Forskning pågår i flera olika länder kring just autism och spegelneuroner. Vissa studier pekar på att funktionen hos spegelneuronerna är begränsad hos personer med autism. And­ra studier har inte funnit något onormalt i spegelneuronerna i denna grupp.


Ni kan läsa mer om spegelneuroner här.

 

Varför det är så svårt att bryta gamla vanor

Vi människor är lata av oss så vi gör gärna så som vi alltid har gjort. Men det ligger mycket mer än så bakom svårigheterna med att bryta gamla mönster. Det känns som om något fattas om man alltid äter chips framför Let's Dance och så glömde man att köpa chips helt plötsligt en fredag. Det är en trygghet att ha samma rutiner.

Men det inte många tänker på att våra vanor är också en del av vår självbild. Den bilden vi har av oss själva men också hur andra ser oss. Om man alltid har röstat på ett parti så identifierar man sig nog mycket med det men detsamma gäller om man klär sig på ett visst sätt eller alltid är den som tar på sig att ordna fester.

Så om dessa vanor är en del av vår självbild så blir det svårt att sluta med dom. För tankar som "vem är jag om jag inte är den som fixar festerna?" kan dyka upp, men man blir också rädd för hur folk i ens omgivning kommer att bemöta en. Man vet redan hur folk agerar om jag säger att jag är sosse eller hejjar på AIK men om jag en dag säger tvärtom eller någonting annat så vet jag inte vad jag kan vänta mig riktigt.

Så därför är det inte alltid så lätt att bryta sina gamla vanor och nu när ni vet det så kan ni göra något åt det (om ni vill)!  :)

 

Placebo och hjärnan

Igår så såg jag en sån intressant dokumentär om hjärnan. Det var försökspersoner som fick delta i en vinprovning samtidigt som deras hjärnaktivitet registrerades. Men det var bara det att dom egentligen fick smaka på samma vin hela tiden men man sa att det var olika viner och att dom kostade olika mycket. Man såg otroligt stor skillnad när det sas att vinet kostade lite jämfört med när det sas kosta mycket. Men det som är intressant är ju att det faktiskt smakade godare för försökspersonerna, man såg det i hjärnan. Det var inte inbillning utan hjärnan gjorde så att det smakade godare (lite samma sak som med placebo). Så nu har man verkligen anledning att välja det dyrare vinet/chokladen/osten/whatever för det faktiskt är godare!

Det är även något som många företag utnyttjar. Dom höjer priset och/eller fixar en exklusivare ask och vips så tycker alla att det är så mycekt godare än det billiga alternativet - men det är mycket tack vare vår hjärna!

Men det här med placebo är så himla intressant. Att man kan ta t.ex. sockerpiller men man tror att det är riktig medicin och hjärnan och kroppen beter sig precis som att man har tagit den riktiga medicinen. Hjärnan utsöndrar samma hormoner och signalsubstanser som om man hade tagit det riktiga tabletten så man får exakt samma effekt (inte att man inbillar sig att man får samma effekt)!

Tänk vad vår hjärna är mäktig och om vi tror tillräckligt starkt på något så blir det så! Det kan man applicera på så mycket här i livet - genus, självförtroende, utstrålning, hälsa, mm.



Så, nu kommer resten av er söndag att bli underbar! Och så röstar ni på mig på Mammablogg Galans omröstning (nummer 35)!    ;)

 

Kan bloggandet orsaka en fara för vår psykiska hälsa?

Jag har funderat på en sak när det gäller bloggandet. Många skapar sig en annan slags identitet i bloggen. Man känner kanske att man kan överdriva vissa personlighetsdrag eller leva ut fantasier via bloggen.

Men det finns något inom psykologin som heter inkongruens. Inkongruens innebär att självbilden som man har är allt för långt ifrån verkligheten vilket leder till psykisk ohälsa (det kan vara depression, ångest, mm). Jag brukar ta som exempel att om man ser sig själv som en ärlig person, ärlighet är en del av ens identitet, men så en dag blir man påkommen med en rätt så ordentlig lögn. Då kommer man må rätt så dåligt, kanske inte bara på grund av lögnen men man känner att man kanske inte var en sån ärlig person ändå...

Hur blir det då om man har en slags "personlighet" på bloggen? Till slut så kanske man identifierar sig mer och mer med den personligheten man har byggt upp i bloggen och då kommer man verkligen ha en självbild långt ifrån verkligheten!

Jag tror inte att det kan vara särskilt nyttigt. Men därför har jag alltid varit ärlig i bloggen och överdriver sällan (men ibland, måste jag erkänna) saker. Jag vill att personer som känner mig på riktigt ska känna igen mig i bloggen (vilket dom också säger att dom gör) och jag måste faktiskt innerst inne tro på att jag är intressant som jag är. Att ni vill läsa mina tankar och om mig utan modifikation.

Vilka tankar har ni om detta? Tror ni att det funkar att ha ett alter-ego på bloggen?

 

Vad gör det om 10 år?

Jag tänker ofta på "vad kommer jag ångra mest när jag ligger på min dödsbädd - att jag inte jobbade mer eller att jag inte var med barnen mer?". Det är ibland bra att se saker och ting i ett större perspektiv. Speciellt när man är mitt uppe i en konflikt eller precis har gjort bort sig så känns det verkligen som världens största grej, men om man tänker efter "vad gör detta om 10 år?" så brukar det faktiskt vara något man knappt kommer att minnas om 10 år...

Eftersom jag tänker så här ibland så tyckte jag att det var väldigt intressant med en undersökning som en sjuksköterska som arbetade med döende människor gjorde. Hon frågade dom vad dom ångrade mest i livet:


Källa:
Aftonbladet


 

Vår hjärna är lat

Ofta när jag ska skriva ett blogginlägg så måste jag läsa igenom det två eller tre gånger för att se till att det inte kan ske allt för stora missförstånd. För varje person som kommer in och läser har med sig sitt bagage av erfarenheter och tolkningar av situationer. När jag skriver ett inlägg så kommer sen 1800 olika tolkningar av det beroende på om ni har varit med om något liknande, vilket humör ni är på, om ni gillar mig eller inte...osv. Så är det förstås också när man pratar med någon på riktigt.

Men vi tänker sällan på att det vi säger, eller snarare tror att vi säger, är inte samma sak som det som personen hör och uppfattar.

Vi människor är lata av naturen, speciellt vår hjärna, så när vi lyssnar eller läser något så ser vi oftast sånt som bekräftar det vi redan tycker och tänker. Vår hjärna orkar inte göra om bilden av en människa tusentals gånger för varje gång man träffar den eller samtalar med den. Nej, istället så så fastnar bara sånt som bekräftar bilden av den. Om någon tror att jag är en besservisser så kommer den leta efter saker som bekräftar det. Om jag säger att jag ogillar någon så är det ju egentligen inte så att jag ogillar allt den gör men jag kommer ständigt hitta saker som jag ogillar hos personen.

Detta gäller förstås inte bara personer utan också situationer och saker. Om man t.ex. är rädd för att åka tunnelbana för att man tror att det är väldigt farligt. Så kommer man att se alla "farliga" saker med tunnelbanan och det kommer man att komma ihåg starkast.

Ett sätt att komma ur denna negativa spiral är att använda sig utav kognitiv terapi, som är ganska enkelt, där man själv ändrar fokus. Man kan ge sig själv i uppdrag "idag ska jag se fem positiva saker pendla/barnens förskola/hos min pojkvän" så att istället för att bara fokusera på det negativa så blir man tvungen att "leta" efter dessa positiva saker och man blir således mer medveten om dom. Testa själva!

 

Kan du själv bedöma vilket trappsteg du befinner dig på?

Visst är det kul att se vilka böcker alla läser just nu? Ni kommer ju med en massa bra boktips!  :)

Sen så har det kommit en hel del intressanta kommentarer angående Maslows behovstrappa. Kan man själv bedöma vilket trappsteg man befinner sig på? Det blir lite grann som när vissa säger att dom är jätte empatiska/givmilda/etc men är kanske inte det egentligen. Men det är så dom uppfattar sig själva bara och det är faktiskt rätt så vanligt. Ofta så har man något beteende som man inte tänker på själv eller som man gärna överdriver. Det är väldigt svårt att se på sig själv objektivt.

Om du tycker att du är på ett visst sätt medan dina tio närmaste människor tycker att du är på ett annat sätt, vem har "rätt"? frågade Tanja. En väldigt intressant fråga tycker jag. Dessa tio personerna kanske träffar sig i vissa situationer och då du är på ett visst sätt medan du själv vet hur du brukar agera och vara i många fler situationer. Men om dessa tio personer är personer som du träffar vid olika tillfällen (hemma, jobb, fest, osv) och dom ändå säger samma sak så kanske det lutar mer åt att dom har "rätt".

 

Jag trodde inte att sånt här hände



Jag tycker inte att det är klokt hur vissa behandlar sina barn. Som pappan som tyckte att sonen hade spelat så dåligt under innebandy matchen att sonen skulle få gå hem från Uppsala till Stockholm - som straff. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att den pappan endast värdesätter hur hans son presterar på plan och det är det enda som betyder något.

Det finns massor med studier om vad som fungerar bäst när man vill "uppfostra" och forma någons beteende (gäller även på dom flesta djur) och det är positiv förstärkning. Positiv förstärkning innebär att man belönar det beteendet man vill ska upprepas igen. Belöningen kan vara allt möjligt, godis, beröm eller ett leende.

Medan bestraffning har visat sig vara rätt så oeffektivt och leder ofta till felinlärning. Felinlärning innebär att det leder till ett annat beteende än man önskat, t.ex. att barnet/hunden blir rädd för personen som ger bestraffningen eller kanske lär sig att detta beteende ger mig för en gångs skull uppmärksamhet från mamma eller pappa.

Men hur kan sporten bli viktigare än barnet - någonsin? Jag förstår inte... och pappan har nog förstört all glädje i innebandy för pojken någonsin.

 

Maslows behovstrappa och självförverkligande

Jag fick önskemål om fler inlägg om psykologi och givetvis kan jag bjuda på fler såna! Jag tänkte berätta för er om Maslows behovstrappa, många av er känner säkert till den lite grann då den används inom så otroligt många olika områden: marknadsföring, ledarskap, försäljning, ekonomi, vården, mm.

Det Maslows teori går ut på är att man kan inte gå vidare upp i trappan om man inte först har tillfredställt alla behov som är under det. Behoven kommer i en hierarkisk ordning. Detta är då användbart i t.ex. försäljning att man har ingen lust att tänka på att göra av med pengar om man inte har basbehoven tillfredställt först och det kan vara bra för försäljare att veta!

Maslow menade att man fastnar på ett trappsteg om man inte får det behovet tillfredställt och kan således inte gå vidare uppför trappan.



Första trappsteget handlar om våra fysiologiska behov, kroppens behov. Det är mat, sömn, värme och sex. Om man är hungrig eller fryser så har man oftast svårt att tänka på annat är mat eller att man vill värma sig.

Andra trappsteget handlar om trygghet. Om vi känner oss hotade eller att våra liv är i fara så kan vi inte tänka på annat. Människor som lever i krig fastnar vid det här trappsteget och har svårt att ta sig vidare i behovstrappan.

Tredje trappsteget handlar om kontakt. Vi människor är sociala varelser menar Malslow så om vi känner att dom fysiologiska behoven är tillfredställda och vi känner oss trygga så söker vi då kontakt med andra. Vi vill känna gemenskap. Maslow menade att det är viktigare att ge än att få kärlek vid detta trappsteg.

Fjärde trappsteget handlar om uppskattning. Vi vill känna uppskattning och respekt från andra. Att vi behövs och tillför något i samhället. Ibland kan pensionärer som inte arbetar längre fastna i detta trappssteg då dom känner att dom inte tillför något längre i samhället.

Femte trappsteget handlar om självbestämmande. Vi vill kunna bestämma själva över våra liv. Någon som är mycket stressad och känner att dom bara har en massa måsten kan lätt fastna här. Jag brukar göra en jämförelse för mina elever när jag pratar om detta trappsteg: om vi har Urban som är 30 år med fast jobb och sen Gösta som är 95 år och bor på ålderdomshem, båda vill gå på bio eller kanske bjuda över några vänner på middag. Vem har lättast att uppfylla behovet av självbestämmande?

Sjätte trappsteget handlar om meningsfull aktivitet. Detta trappsteg är så otroligt individuellt. För vissa kan det vara meningsfullt att sitta och spela dataspel hela dagarna medan andra tycker att arbeta ideelt är mer meningsfullt. När man känner att man kan syssla med det man tycker är meningsfullt så har man uppnått detta trappsteg.

Sjunde (och sista) trappsteget handlar om självförverkligande, som enligt Maslow är målet med våra liv men tyvärr är det bara några få procent som når detta sista trappsteg under sina liv. Det innebär att man tar tillvara på alla sina inneboende möjligheter. Många människor uppnår inte detta trappsteg då dom inte har utforskat alla möjligheter som man har inom sig, jag kanske ska ägna mitt liv åt bergsklättring men det får jag aldrig veta om jag har inte testat! Många människor begränsar sig själva på grund av yttre omständigheter och får därför aldrig uppleva självförverkligande.

Maslow beskriver självförverkligade personer som mer integrerade och mindre splittrade, mer öppna för erfarenheter, uttrycksfulla och spontana, mer kreativa, mer humoristiska, mindre egoistiska, etc. Dessa personer har stor förmåga att ta tillvara sina möjligheter, är närmare sin innersta kärna, är mer genuint mänskliga. De lever ett lyckligt och innehållsrikt liv och visar stor mogenhet.

Vad säger ni då? Håller ni med Maslow eller tror ni att man kan nå dom högre trappstegen utan att ha uppfyllt dom nedre?


 

Tror ni på hypnos?

Idag så ska jag försöka hinna iväg till ett event som innehåller musik, humor och hypnos! Jag ser fram emot detta då jag pratar lite om hypnos när jag undervisar i psykologi men jag har inte så mycket egen erfarenhet av hypnos. Maken har hållt på lite grann med amatör-hypnos, som är mestadels avslappningsövningar. Men jag hoppas på att få se riktig hypnos. Dock tror jag inte riktigt på det där med att få människor att kackla som en kyckling men jag tror att hypnos kan nå det omedvetna och t.ex. hjälpa folk att sluta röka.

Tror ni på hypnos? Ni kanske till och med har lite erfarenhet av hypnos?

 

En släng av oidipuskomplex



Det är alltid lika trevligt att komma hem till sin familj efter en lång arbetsdag. På vägen hem idag så satt jag och J och pratade. Hon är också psykologilärare så det är jätteroligt att diskutera med henne!

Vi kom in på ämnet oidipuskomplex då vi pratade om att Zack är så otroligt mammig nu. För er som inte känner till oidipuskomplexet så kan jag berätta att det är något som Freud kom på och han påstod att det är när pojkar blir förälskade i sina mammor (som en "träning" inför vuxenlivet) som en del av sin utveckling.

J berättade att hon hade hört att söners kärlek till sin mamma ofta är mer intensiv än döttrars kärlek till sin mamma då döttrar ser på sin mamma som en förebild och då blir lite mer dömande i sin kärlek. Då kom vi in på det här att mammor oftare daltar med sina söner (även upp i vuxenlivet då söner kan komma hem till mamma med tvätt även fast dom har flyttat hemifrån) och det kanske hänger ihop med denna intensiva kärlek?

 

Allt för en spännande Facebook statusrad

Jag läste en artikel i DN imorse om en man och hans fru som stannade till och hjälpte till vid en lastbilsolycka. Hurra för dom! Ja, jag säger "hurra" för det är verkligen ingen självklarhet att man stannar till och hjälper till längre. Istället så stannar man till och filmar eller fotar. Ja, ni läste rätt! Folk stannade till och filmade olyckan och höll upp sina iPhones och fotade!!

Har Sverige blivit så Facebook och bloggberoende att man måste fota varenda grej man ser - till och med en allvarlig bilolycka??? Där går verkligen min gräns! Nog för att jag kan fota en hel del saker, men inte någon som är skadad och som behöver hjälp!! Det verkar som om The Bystander Effect har gått ett steg längre...

Det läskiga var att det var flera barnfamiljer som gjorde detta. Vad lär man sina barn? Jo, att istället för att hjälpa till så ska man stanna till och fota så att man har en spännande nyhet att lägga ut på sin Facebook.

För ca två veckor sen så låg det en man på marken inte så långt ifrån vårt hus. Det stod två stycken vid honom redan men jag frågade ändå om dom behövde hjälp och om dom hade ringt efter ambulans. Det hade dom, så jag kände att jag kunde gå hem. Men det var många som bara gick förbi. Jag kände att det är bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite... dom som stod där kanske inte visste vad dom skulle göra? Många blir handlingsförlamade i såna situationer så även om det ser ut som om det är folk där så är det inte säkert att dom gör något.

 

Våga göra bort dig!

Att lära sig nya saker och utvecklas hela tiden, genom hela livet, det tror jag är jätteviktigt. Inte minst för hjärnan men också för att vara nöjd och glad med livet!

Det är bara det att det blir svårare och svårare att lära sig nya saker och utvecklas ju äldre vi blir. Vi känner att vi redan kan saker, vi är inte lika nyfikna och så blir vi fegare!

Vi vågar inte göra bort oss och vi vågar inte göra fel. Hur ska vi bli en bättre snowboardåkare om vi inte vågar åka brantare backar och kanske ramla en massa? Hur ska vi bli en bättre talare eller bättre på matematik om jag inte vågar göra bort mig och göra fel?

Det som är lite konstigt är att vi oftast inte bryr oss när andra gör fel eller ramlar. Men vi själva tycker att ALLA stirrar och alla skrattar. Men det är ju så att alla är oftast så upptagna med att bry sig om sig själva och se till att dom inte gör bort sig att dom inte märker om du gör det! Och tycker inte alla att det är härligt med en människa som vågar visa sina fel och brister, som vågar göra bort sig lite och bjuda på sig själv? Varför vågar vi aldrig vara den personen?

 

Vi tror att alla tänker som vi

Ett av dom vanligaste misstagen vi människor gör, när vi bedömer andra är att vi tror att dom tänker, tycker och har samma värderingar som vi. En sak som är självklart för oss tänker vi oftast borde vara självklart för alla... men så är det förstås inte.

Men vi får ofta våra åsikter och värderingar bekräftade av dom runt omkring oss. Vi umgås gärna med likasinnade. Ett exempel från mitt egna liv är att jag tänker "ingen lyssnar väl på dansbandsmusik nu för tiden?" eller "ingen tittar väl på buskis?" och så blir jag överraskad varje gång jag ser Dansbandskampen och buskis på bästa sändningstid. Men eftersom ingen i min umgängskrets lyssnar eller tittar på sånt så tror jag att ingen alls gör det!

En annan sak - som ofta orsakar konflikter - är att vi tror att den andra hör exakt det jag tänker och tycker att jag säger. Men oftast så finns det en massa bakomliggande (som jag bara tänker men inte säger) alla ord jag säger, kanske att jag utgår från att personen vet en massa fakta eller tänker på samma sätt som mig. Men så är det förstås inte alltid och då blir det lätt missförstånd.

Samma sak gäller saker som vi själva tycker är kränkande - "det där kan man ju inte säga!", medans någon annan inte alls tycker att man sårar någon när man säger så!

 

Tidigare inlägg Nyare inlägg










Beauty Planet