Jag vet inte vart jag ska börja. Det är så mycket känslor som snurrar runt i mig och jag har knappt kunnat sovit dom senaste två nätterna.
Allt började väl med att min syster i USA mailade mig och frågade efter min och min andra systers (som bor här i Sverige) adresser. Hennes son skulle graduate high school och hon ville skicka lite bilder. Vi började maila lite fram och tillbaka. Hon skrev att hon saknade oss systrar och att hon hade många funderingar kring deras pappa (jag har inte samma pappa som dom), hur han var osv...
Så när jag låg och nattade barnen iförrgår kväll så låg jag och funderade. Varför kan inte vi bara åka över till USA och hälsa på? Det behöver väl inte vara så krångligt??
Så, jag ringde min syster här i Sverige och frågade om vi inte skulle åka och hälsa på systern i USA och hon sa JA! Systern i USA blev också superglad och alla vi tre tycker att det hela känns så overkligt. Varför då, kanske ni undrar? Jo, för att jag har inte varit tillbaka i staden där jag föddes och växte upp i på 23 år. Jag har inte träffat min syster på 23 år och mina andra systrar har inte träffat varandra på närmare 40 år! Men det sjuka av allt är att vi tre systrar har aldrig träffats samtidigt!
Så, i mitten av juni (om inte ens en månad) åker vi över och är där i 11 dagar! Helt sjukt känns det och det känns som att det kommer att vara så nyttigt för oss alla tre. Vi har alla frågor och funderingar om varandra och om våra föräldrar som vi kan reda ut.
Jag kommer att sakna barnen så fruktansvärt mycket med dom kommer att ha det bra med sin pappa. Det vet jag och jag kommer att komma hem och känna mig som en hel människa. En människa som känner båda sina systrar och som vet mer om sin bakgrund.
17 kommentar(er)
