Malin ville att jag skulle berätta lite mer om min uppväxt i USA. Jag vet inte om någon mer är intresserad... om ni inte är det så är det bara att hoppa över detta inlägg. Jag vet inte heller riktigt vad jag ska berätta... ni får gärna fråga om det är nåt ni undrar!
Mina föräldrar flyttade till USA 1979 eftersom min pappa fick jobb där. Året därpå föddes jag i San Jose i California. Jag bodde där tills jag var 9 år gammal då mina föräldrar skilde sig och jag och min mamma flyttade till Sverige. Då hade jag bara varit i Sverige 4-5 gånger och hade ingen lust alls att flytta från mina vänner till kalla landet Sverige!
Mamma och pappa är båda svenskar så vi pratade svenska hemma, men jag skämdes över det när jag hade kompisar över. Så det blev mer och mer att jag vägrade prata svenska och svarade bara på engelska.
Jag var en flitig elev i skolan och hade mestadels A:n. Jag gjorde även ett test i skolan som gjorde att jag fick gå i en "advanced class". Skolan var mycket hårdare i USA än i Sverige. Man fick inte prata alls under lektionerna (om man inte hade räckt upp handen först förstås).
Skolfoton från USA
Jag kommer ihåg att man blev skickad till "the principal" (rektorn) om man pratade eller gjorde något annat dumt under lektionerna. Men först fick man en varning och då skrev läraren upp ens namn på tavlan i ena hörnet (så man fick skämmas inför hela klassen). En gång, efter rasten, när jag kommer in i klassrummet så ser jag att helt plötsligt så har läraren skrivit mitt namn i hörnet på tavlan. Jag hade ingen aning om vad jag hade gjort! Och inte vågade jag fråga heller! Så jag satt där livrädd för att jag skulle bli skickad till rektorn.. och hade inte ens någon aning om varför!
Jag har en äldre syster som fortfarande bor i USA. Hon är 15 år äldre än mig och trivdes först inte alls i USA. Hon fick anorexia och var inlagd på sjukhus i 9 månader.
Här är vi på sjukhuset och hälsar på min syster (se så spinkiga armar hon hade!)
Eftersom mina syskon är så mycket äldre än mig (jag är sladdbarn) så växte jag upp som ensambarn och blev väldigt bortskämd! Jag fick allt jag pekade på. Jag ville ha en hund och då fick jag en liten chihuahua som jag kallade Snoopy, jag ville ha kaniner och fick det... osv.
Min äldsta syster som bodde kvar i Sverige blev galen på mig när vi åkte hit och hälsade på. Jag ville äta hamburgare till frukost och sprutade grädde direkt i munnen (ur en sån där sprut-grädde-flaska). Hon tyckte att vår mamma inte riktigt uppfostrade mig på samma sätt som hon hade gjort med mina äldre systrar.
Jag har fått skärpa till mig ordentligt för att bli av med den värsta bortskämdheten. Förut så åt jag inte potatis i någon annan form än strips. Idag älskar jag potatisgratäng och provar ibland nya saker (vilket jag aldrig gjorde förut). Sambon har också haft stort tålamod med min bortskämdhet!
USA har ju en helt annan matkultur än Sverige så det var en stor omställning. Jag växte upp med Slush Puppies, Dr.Pepper, Carls Jr och annat onyttigt! Sen så har jag även missat en hel del av den svenska kulturen som mina jämnåriga pratar om; jag bodde inte i Sverige när Olof Palme mördades, jag såg inte på Fragglarna (jag vet fortfarande inte vilka dom är) eller Beppes Godnattstund. Istället så såg jag på Sesame Street, Family Ties, Who's the boss? och lekte med min Teddy Ruxpin (en nalle som kunde prata och sjunga). Det var en helt annan värld att komma till Sverige som då bara hade två tv-kanaler och man bara ägde max 3 barbie-dockor var (jag hade över 20 stycken med mig från USA).
Trots att jag varje morgon i skolan fick säga the pledge of allegiance till den amerikanska flaggan (hjärntvätt enligt vissa?) så känner jag mig idag 99% svensk. Jag har ju ändå bott 20 år här i sverige och bara 9 i USA....
Min pappa har alltid varit intresserad av bilar och försökte få mig att bli det också... men det bet inte riktigt. Jag är inte ett dugg intresserad av bilar idag!
76 kommentar(er)
