Den handlade om en mamma vars son blev svårt handikappad efter syrebrist vid födseln. Istället för att sätta honom i ett hem så blev hon vårdare för honom tills han dog när han var 17 år gammal.
Hon berättade att hennes största önskan var att höra Martin säga "mamma" och hur han aldrig sov längre än 4 timmar åt gången på natten. Hon hade verkligen offrat hela sitt liv för sin son. Hennes jobb var att ta hand om honom, hennes äktenskap gick i kras och hon fick aldrig sova mer än 4 timmar i sträck under 17 år. Så det blev otroligt tomt när han dog, förutom den otroliga sorgen att förlora sitt barn så hade hon heller inget jobb eller något liv att falla tillbaka på.
Ändå sa hon att hon var väldigt tacksam över den tiden som hon hade fått med Martin och att hon var stolt över hur mycket hon hade betytt för honom.
Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på hur jag skulle göra i en sån svår situation. Det är omöjligt att veta. Man känner verkligen som mamma att man skulle göra vad som helst för sitt barn, även offra hela sitt liv för honom/henne. Men när man har flera barn så blir det svårare, då drabbas dom andra barnen och det känns ju fel. Men samtidigt så skulle det vara så svårt att "överge" sitt barn.
Varken denna graviditet eller förra så har vi gjort KUB-test. Egentligen är det för att jag inte tycker att det känns viktigt, jag kommer att älska bebisen oavsett, och jag vill inte behöva ställas inför ett sånt svårt val och all oro som ett dåligt svar kan innebära.
Men en sak som dokumentären fick mig att inse var att kärleken till ens barn är verkligen villkorslös och jag är otroligt tacksam över att Zack är frisk och glad. Zacks små utbrott är ingenting mot vad Martins mamma fick utstå. Jag är verkligen imponerad över hur stark hon var trots sömnbrist och att situationen måste ha känts hopplös.
Är det någon mer som såg dokumentären igår? Vad tyckte ni? Även om ni inte såg dokumentären, vad har ni för tankar om detta?