Borde förskolan återgå till omsorgsverksamhet?

Jag lyssnade på underbara och roliga Louise Hallin häromdagen på ett event (Louise är barnmorska och psykoterapeut och brukar synas lite här och där). Det är första gången som jag lyssnar på henne och hon var ju så klok och rolig! Jag hade kunnat lyssna på henne i timtals och jag hade förmånen att få ställa frågor till henne (men det berättar jag om mer sen...).
 
Men Louise hade en hel del kontroveriella åsikter, många som jag inte har hört tidigare. En som fastnade lite hos mig var att hon pratade om att hon inte tyckte om att vi sätter in barn i "skolan" från det är dom är bebisar (nästan). Hon ansåg att det var fel att förskolan driver pedagogisk verksamhet för det behövs oftast inte, utan det som så små barn behöver är omsorg och trygghet - inte undervisning. 
 
Detta var något som jag inte har tänkt på tidigare. Jag kan hålla med om barn upp till 3-4 års ålder inte har något behov av pedagogisk verksamhet. Nu när det heter förskola istället för dagis så läggs tid och fokus på det pedagogiska, vilket gör att barngrupper "kan" vara större. Omsorg däremot betyder mycket närhet och att sitta i knäet och sånt och då kan inte grupperna vara för stora. 
 
Samtidigt så märker jag hur mycket Zack faktiskt lär sig på förskolan. Varje dag kommer han hem och har lärt sig något nytt. Han kan ljuda bokstäver och är oerhört duktig på matematik (sådär ja, då fick jag skryta lite också). Men detta såg Louise också som något dåligt, för hon sa "hur roligt är det för ett barn som redan kan läsa att börja skolan?". Jo, det är sant men samtidigt så kan jag inte se något negativt i att börja läsa tidigt. Tänk att så tidigt som möjligt kunna få ta del av en värld där man kan läsa skyltar, böcker och tidningar. Jag tror att det bara är positivt att barn introduceras så tidigt som möjligt till den världen.
 
Att samhället fokuserar så mycket på skola och utbildning är kanske inte alltid bra. Jag tycker till exempel att det är lite synd att det är ett "måste" att gå på gymnasiet nu för tiden. Alla vill eller kan inte klara av en gymnasieutbildning. Jag tror att vi också måste se och värdera andra tillgångar än ren kunskap, till exempel erfarenheter som man kanske kan få genom att resa eller liknande saker, saker man inte kan läsa sig till. Men hela vårt samhälle är byggt runt detta med att skola och utbildning är det allra viktigaste som finns. Jag önskar att det fanns lite fler vägar att gå.

 

Jule-tider

En äldre kollega till mig började reflektera om detta med hur tiden då man firar jul har förskjutits så mycket. Förut så var det inget julfirande alls innan första advent men sen så höll julen på till tjungonde knut. Nu för tiden så börjar man tidigare men sen är det slut efter annandag jul nästan. Det är som om vi anser att julen är den tiden vi konsumerar julklappar och att det är det julen handlar om?
 
Det känns lite tråkigt när jag tänker på detta, att julen mest kretsar kring konsumtion nu för tiden och att man inte har julgransplundring i samma utsträckning och "dansar ut granen". Det kommer jag ihåg att jag var med om dom första jularna här i Sverige (jag var 9 år när jag flyttade hit från USA) men sen har jag inte varit med om att dansa ut nån gran sen dess. Nu är det verkligen slut efter man har öppnat julklapparna.
 
Eller vad säger ni?
 

 

Det var min mammas födelsedag igår och jag grattade inte henne

Gårdagen var verkligen en energidränerande dag och jag mådde riktigt riktigt dåligt på kvällen. Som tur var så skulle jag på cancerrehabiliteringen idag och prata med min terapeut. 
 
Gårdagen började med att vi hade ett möte på jobbet. En av kollegorna mår dåligt och är väldigt utsatt. Det gjorde nog att vi alla mådde dåligt och en dålig stämning spreds. Så jag hade lite små ont i magen efter det mötet. Sen så skulle en av Leahs kompisar från förskolan följa med henne hem, så det var stress för att hämta TRE barn och ta med sig dom hem och börja med maten. 
 
Men det som nog gjorde att jag mådde allra sämst var att det var min mammas födelsedag igår. Vi har ingen kontakt längre och det blir extra tydligt på hennes födelsedag. Hon hörde inte av sig när Zack och Leah fyllde år och vår relation är så trasig så jag hade bestämt mig sedan länge att jag inte skulle gratta henne. Jag är inte så ledsen för att vi inte pratar men jag är ledsen för att det har blivit att jag känner så. Det är trist att jag känner att jag inte ens vill prata med henne.
 
Listan är lång över saker som hon har gjort mot mig och hur hon har svikit mig och jag har så svårt att förstå mycket av det hon har gjort, speciellt nu när jag har egna barn. Men det jag har allra svårast att förstå är att man inte gör allt i sin makt för att ha kontakt med sina barn. Jag känner att jag alltid kommer försöka ha en sån bra kontakt med Zack och Leah, oavsett vad som händer. Inget är viktigare än sina barn! 
 
Men jag väntade mig en liten dipp runt denna tidpunkt så nu är det bara att fortsätta uppåt eller hur?

 

Curlar vi vår generation?

Åh, det ständiga dåliga samvetet som man får med på köpet när man blir förälder... är det något som är typisk för oss som är föräldrar nu? En gammal vän till mig, Erika, lämnade en intressant kommentar:
 
 
Jag har också tänkt på detta. Senast, när debatten om att föräldrar är för upptagna med sina mobiltelefoner kom upp. Men när vi var små så sprang man oftast själv till lekparken och inte kan jag minnas att mina föräldrar lekte med mig... alls? Min mamma var ju upptagen med att laga mat eller prata i telefon i en timme med sin syster eller likanande. Det var ju inget ovanligt, föräldrar ville läsa tidningen i fred eller prata i telefon i timtals men detta har byts ut mot mobiltelefoner och då är det minsann jättefarligt för barnen.... eller?
 
Jag tror i och för sig att något mellanting är att föredra. Ibland mår barnen bra av att få höra "nej, mamma/pappa är upptagen" och att dom får aktivera sig själva. Jag tror att dagens barn får väldigt mycket serverat med färdiga lekar och färdiga förslag på vad man ska göra. Jag är likadan. Jag vet inte om det är för att det är enklast att bara säga åt dom vad som ska göra, det är liksom lättare att planera.
 
Eller var våra föräldrar helt enkelt extremt opedagogiska och oengagerade?

 

Att uppfostra barnen på ett franskt sätt

Har ni hört talas om den nya boken "Franska barn kastar inte mat"? Jag läste en artikel om boken som handlade lite om hur boken kom till. Den amerikanska författarinnan flyttade till frankrike och blev så överraskad över att franska barn var så väluppfostrade. Dom skrek aldrig, satt fint i restauranger och kastade sig inte på golvet i mataffären. Så hon skrev då den här boken om hur man uppfostrar barnen på ett "franskt sätt". Den utgavs först på engelska och har nu kommit ut på svenska.
 
Hon berättade om t.ex. när barnen ska gå och lägga sig så förklarar man inte att det är för att barnen inte ska vara trötta dagen efter utan att för att nu är det "vuxentid" och slut på "barntid" och det får dom acceptera. 
 
Själv så tycker jag att det låter väldigt främmande att ge barnen en sån förklaring. Jag brukar tycka att det är bäst att ge barnen en ärlig och logisk förklaring. När barnen ska sova så kan jag berätta att barn behöver sova mer än vuxna (vilket är helt sant!) och det brukar dom inte ifrågasätta. Speciellt Zack tycker om såna här logiska förklaringar, Leah är lite mer viljestark och säger ibland emot bara för att få igenom sin egen vilja men då får man vara lika envis som henne.
 
Men det som jag tycker är lite skrämmande när jag läser om boken är hur barnen ska blint lyda utan att ifrågasätta eller få en ordentlig logisk förklaring. Vi får ofta höra att Zack och Leah är väluppfostrade och då har vi alltid gett dom förklaringar. T.ex. att vara tysta och lugna på restaurangen för att inte störa andra runt omkring oss som vill ha lugn och ro. Jag tycker att det fungerar jättebra, dom kanske inte sitter helt blixtstilla och knäpptysta men dom är ju ändå BARN.
 
Vad tycker om denna "franska sätt" att uppfostra barn? Vi kanske är för mesiga här i sverige?
 

 

Dom där första dagarna som nykläckt förälder

 
Varje gång jag åker pendeltåg förbi Flemingsberg så tänker jag på att Zack är född på Karolinska i Huddinge (ligger i närheten av Flemingsbergs pendeltågsstation). Det är nästan som att åka tillbaka i tiden och jag minns hur vi tog pendeltåget till Flemingsberg för igångsättning (för ungen ville ju inte komma ut!). Jag ville inte föda på SÖS för jag fick dåliga vibbar av läkaren som jag träffade där, kändes helt enkelt inte bra och då ska man säga till! Det gjorde jag och bytte till Karolinska och där kändes allt verkligen toppen.
 
Men jag minns också när vi skulle åka tillbaka till Karolinska för någon kontroll bara 1-2 dagar efter Zack var född. Först blev jag osäker, kan vi ta med en liten nyfödd bebis på ett pendeltåg - bland en massa baciller?!? Vi kanske borde ta taxi (vi hade ingen egen bil)??? Jag minns hur jag stod och nästan vaktade Zack när han låg där i vagnen på pendeltåget. Det var väldigt nervöst att bege sig ut i kollektivtrafiken med en sån liten en!
 
Jag pratade med en vän om detta och hon sa att hon var precis likadan. Att hon stirrade argt på alla som hostade inom 10 meters avstånd av hennes lilla nyfödda bebis och att hon vågade knappt korsa gatan med barnvagnen i början. Man kan skratta lite åt det nu men just då så är man så otroligt rädd att nåt ska gå fel och man gör allt för att skydda det lilla livet. Det är skönt att den perioden är förbi men samtidigt så kan jag sakna det lite också  :)

 

Bara snygga människor får handla där...

 

Ni har säkert läst och hört talas om den kontroversiella klädkedjan "Miss Skinny" som ska öppna butik här i Sverige och som endast kommer att sälja kläder i storlek 32 (a.k.a. size zero). Men dom är inte direkt dom enda som exkluderar en grupp av människor.
 
 
 
Tidigare i år så fick VD:n för klädkedjan Abercrombie & Fitch gå ut med en offentlig ursäkt efter att ha sagt att dom inte tillverkar kläder i större storlekar för att dom vill endast inrikta sig mot "the cool kids". Så därför har dom bara kläder i storlekar upp till L, inga XL eller större. 
 
 
 
Dom har även gått ut med att dom endast anställer snygga människor, för att snygga människor attraherar andra snygga människor och det är såna som dom vill ha använda deras kläder.
 
 
 
Nu har dom offentligt gått ut med en ursäkt efter mycket påtryckning. En bloggerska gjorde egna bilder och härmade deras annonser och många skrev på protestlistor, till och med Ellen DeGeneres tog upp det i sin show. Det är bra att det är många som reagerar!
 
Få se vad som händer med "Miss Skinny" här i Sverige. Jag blev besviken på Abercrombie & Fitch för jag har alltid gillat deras kläder, men nu känns det bara unket trots "ursäkten" (som jag faktiskt tvivlar på var så äkta...). Jag vet att en del människor tycker att det är bra att Abercrombie & Fitch ändå är så ärliga och rättfram om saken för att det finns många andra klädmärken som exkluderar männsikor men säger inte det rätt ut. Klädmärken som bara vänder sig till en viss skara och vill inte att deras kläder ska synas på vissa männsikor.
 
Vad tycker ni?

 

Receptfilosofi

Jag blir så glad varje gång nån av er mailar eller lämnar en kommentar om att ni älskar mina recept eller att ni har testat nåt/några recept och dom blev bra. Då känns det roligt att fortsätta och delge mig av receptet. För från början så var inte tanken att jag skulle ha så mycket recept i bloggen men det har tagit emot så väl av er och dom inläggen med flest "likes" på Bloglovin' och andra ställen är just recepten.
 
Ni kanske har märkt av nåt tema bland recepten? Jag älskar ju amerikanska bakverk och det har väl med min uppväxt att göra. Men sen vill jag även att recepten ska vara enkla att göra. Inte en massa konstiga ingredienser, utan helst sånt som man oftast har hemma men också recept där det inte krävs allt för många moment eller avancerade hjälpmedel.
 
Jag hoppas att jag kan hålla mig till denna filosofi även om jag ibland känner att jag vill utmana mig själv med svårare och svårare saker så vill jag ändå i grund och botten ha enkla recept. Ju färre moment desto färre steg som kan gå fel. Om det är många moment så slänger jag gärna in några extra bilder för att visa hur jag gjorde. Men jag gillar saker som ser mer avancerade ut än vad dom är och jag brukar ju skriva ut i recepten att den här kanske ser svår ut att göra men det är den inte och då hoppas jag att ni litar på det  :)
 
Sen så vill jag att även ni ska ha roligt när ni bakar och lagar mat, precis som jag har och jag tror att det inte är lika roligt man känner att det är för svårt.
 
Är det något som ni önskar mer av bland recepten? Eller vad tänker och tycker ni om recepten på bloggen?

 

Litar vi för mycket på Dr. Google?

Barnläkaren Doktor Molly har skrivit ett inlägg om hur föräldrar ibland litar mer på internet än på läkarens rekommendationer. Det skämmer mig lite ibland hur mycket vi litar på internet, när det gäller allt faktiskt.... Vi googlar det mesta och litar på det blint (jag är inte bättre själv!)
 
Just när det gäller vård och hälsa så kan jag förstå att man kan bli lite desperat och man vill ha ett svar. Man tar saken i sina egna händer, något man inte kunde förut men nu så kan man oftast hitta väldigt mycket fakta om alla möjliga sjukdomar. Men oftast så tycker jag att man nästan mår sämre och man får en släng av hypokondri när man börjar googla sjukdomar.
 
Men det är frustrerande när man känner att man inte riktigt får hjälp av sjukvården (vilket jag upplever som rätt så vanligt) så då känner man att man får hjälpa sig själv. Jag minns att vi satt upp och googlade hela natten när jag fick samtalet från läkaren att jag skulle komma dagen efter med "en anhörig". Jag förstod att det var något allvarligt och det drev mig till vansinne att inte veta exakt det var och varför jag behövde ta med en anhörig. Jag ville ha svar direkt! Google hjälpte egentligen inte så mycket, för jag läste att det kunde vara både vara något väldigt dåligt eller något inte så dåligt. Men jag visste ändå inte vilket av det det var.
 
Men som Doktor Molly skriver så tror jag att det alltid är viktigare att lyssna på läkarna som ändå har en lång utbildning och erfarenhet. Dom är experterna och vi ska nog inte leka vår egna läkare för mycket. Jag ska själv försöka ta till mig råden själv och inte googla sjukdomar för mycket. För internet är verkligen en djungel och konspirationsteorier kan få lika mycket plats som fakta då alla kan publicera vad som helst på nätet.
 
Vad tycker och tänker ni om saken?

 

Vi känner oss färdiga med det...

 
Imorgon ska vi åka och titta på hus. Jag får ett pirr i magen när jag tänker på det och det känns så roligt att det är på gång, även om det fortfarande känns långt borta att vi kommer att ha ett eget hus. Men jag börjar förstå mer och mer varför folk är helt lyriska och pratar drömskt om sitt hus... det är ju faktiskt en stor grej att äga ett eget hus och att göra det till ett hem.
 
Jag och maken har bott inne i innerstan i 8 år nu och vi känner oss rätt så färdiga med det. Egentligen utnyttjar vi inte allt som innerstan har att erbjuda. Vi går sällan och shoppar eller sitter på fik eller restaurang. Så vi känner båda att det är dags att flytta utåt. Vi har varit intresserade av områden som Sköndal, Nacka, Sollentuna men nu inriktar vi oss mest på Täby och Täby Kyrkby. Så dit ska vi imorgon och titta på hus och jag hoppas att vi tycker att det känns rätt. 

 

Ska dom få skylla sig själva?

Mobiltelefoner är något som jag går runt och irriterar mig på hela dagen. Elever distraheras ständigt av sina mobiltelefoner och det inte många minuter dom kan koncentrera sig utan att ta upp sin mobil. Det stör mig en hel del och jag tjatar mig halvt fördärvad om dom där mobiltelefonerna. Jag minns förra året när jag skulle spela upp ett kort filmklipp med Obama på 8 minuter och jag bad dom att låta bli mobilerna i allafall under filmklippet men vissa kunde inte klara sig utan sin mobiltelefon i 8 minuter....
 
Men ibland känner jag, och jag vet att flera av mina kollegor känner så, att eleverna kanske ska få skylla sig själva? Att om dom sitter och pillar på mobiltelefonen så hänger dom inte med på lektionen så är det ändå i slutändan dom som drabbas. Varför lägga en massa tid och energi åt att tjata och tjata? Ibland känns det lite hopplöst och det känns nästan som att större delen av lektionen går åt till tjat istället för undervisning.
 
Men jag tror inte att dom tänker på att det är för deras egna skull jag ber dom ta undan mobiltelefonen. Ungdomar lever oftast här och nu och har svårt att tänka på hur saker och ting nu kan påverka dom i framtiden, så det är svårt... väldigt svårt.
 
Vad har ni för tankar kring detta? Ska man förbjuda mobiltelefoner helt under lektionerna? Ibland använder eleverna faktiskt dom för att slå upp ord (händer ibland på mina engelska lektioner) men mestadels så är det en distraktion.

 

En stad utan reklam?

 
Igår när jag åkte hem så tittade jag upp och märkte att det var väldigt tomt i pendeltåget. Någon hade tagit bort all reklam och endast lämnat skylten som ni ser här ovanför. Det fick mig att tänka på hur vi omringas av reklam varje dag, speciellt i storstan så är det reklamskyltar (en del rörliga och blinkande) i stort sett överallt. Det går ju inte att gå många meter inne i stan utan att se någon reklam för det hängs upp reklam på varenda ledig liten yta.
 
Tänk va skönt det skulle vara att bo i en stad utan reklam? Jag tror på något vis att det skulle vara mindre stressigt och att man skulle se andra saker. Man skulle kanske se varandra mer när man inte hela tiden blir distraherad av stora blinkande och färgglada reklamaffisher? Vår hjärna kanske skulle få varva ner lite, för det är något som den inte riktigt får göra i dagens samhälle där vi ständigt är uppkopplade och ständigt ska vara konsumenter.
 
Det låter kanske som en dröm men Sao Paolo som är Brasiliens största stad med 11 miljoner invånare är faktiskt en stad utan reklam. Sedan 2007 är det en stad helt utan billboards, blinkande neonskyltar eller elektriska paneler med rullande budskap. Det känns som om man skulle vilja åka dit och uppleva det för det känns så svårt att föreställa sig en storstad med en massa skyskrapor men ingen reklam?
 
 
Så här såg det ut efter Sao Paolo tog bort reklamen från staden.
 

 

Vuxna utan cykelhjälm

Förr-förra helgen när vi åkte hem från svärföräldrarna så körde jag. Det var en varm solig sommardag och det var mycket folk i rörelse. När jag stannar vid ett rödljus så ser jag en förälder på en cykel med en 2-3 åring i cykelsits (heter det så?) UTAN hjälm!! Jag höll nästan på att öppna fönstret och ropa åt föräldern. Vad tänkte hen med?? Föräldern cyklade vidare med det lilla barnet utan hjälm på varken sig eller barnet.
 
Det där var ju verkligen extremt korkat men jag tycker faktiskt att det är väldigt dumt när vuxna kommer utan hjälm också. Speciellt om det är en förälder som har satt på sitt barn en hjälm men inte sig själv? Det är nästan som att sätta på säkerhetsbälte på bara barnen med inte sig själv. 
 
Vuxna känner säkert att dom är så säkra cyklister, men precis som när man kör bil så kan man faktiskt råka ut för olyckor som inte är sitt eget fel. Någon kan öppna en bildörr precis när man kommer cyklandes, en bil kanske kör ut utan att blinka eller liknande. 
 
Sen tänker jag att jag vill gärna att barnen ska använda cykelhjälm hela livet. Jag kommer ju vara rädd om dom även när dom är vuxna och vill att dom ska vara rädda om sig själva då också. Så det känns så fel att lära dom att "vuxna behöver inte cykelhjälm". 
 
Jag minns så väl en sak som hände för många år sen. En kollega kommer inspringandes på jobbet och är väldigt uppskärrad. Hon har precis sett en olycka där en cykel krockade med en bil. Cyklisten hamnade på marken och avr blodig. Någon som kände henne kom framspringandes och säger "Åh, nej! Inte xxxx, hon har tre små barn!!". Jag minns hur mina kollega verkligen blev påverkad av att se detta och när hon berättade detta så påverkade det mig oerhört också. 
 
 
Sen, är det verkligen värt att inte förstöra frisyren eller se töntig ut men att riskera sitt liv? 

 

Jag vill att magin ska finnas där under deras barndom

 
Förra veckan så hittade Zack en nyckelpiga på vägen hem från affären. Han har hört att man kan önska sig något om man hittar en nyckelpiga så han sa att han önskade sig en tidning som han nyss hade sett i affären. Sen lät han nyckelpigan krypa runt på hans hand ända hem. Jag sa att den kunde bo bland våra jordgubbsplantor, för där skulle den nog trivas. Så han satte av den där.
 
Sen har det gått några dagar och han har inte nämnt nyckelpigan något. Men jag kom ihåg hans önskan och tänkte att jag skulle nog uppfylla den och lämna den vid våra jordgubbsplantor så att den blir "från" nyckelpigan. 
 
 
Sagt och gjort, jag köpte tidningen han önskade sig och så gömde jag den lite under jordgubbsplantorna. Sen så sa jag till honom att han kanske skulle gå ut och kolla om det har kommit några nya jordgubbar och där hittade han tidningen! Jag spelade överraskad och han blev så glad. När maken kom hem på kvällen så berättade han att nyckelpigan hade lämnat en tidning till honom.  
 
Jag älskar den där magin som bara kan finnas under några år under barndomen. Då man tror på jultomten, påskharen och tandfén. Då önskningar och mirakel kan ske. Det känns som att det hör till barndomen och jag vill att den ska finnas där för Zack och Leah. Jag tror att den sprider mycket glädje.

 

Är det okej att ge små barn läsk?

Igår såg jag ett barn i Zacks åldern (ca 5 år) på bussen med en Coca cola i handen. Jag är helt säker på att hen var i Zacks ålder eller yngre för jag hörde hen fråga när dagis skulle börja igen. Jag kan tycka att det är så fel att ge så små barn läsk, samma sak när jag ser saft i en nappflaska. När ett barn är så litet så att hen behöver dricka ur nappflaska så tycker jag att hen inte behöver söta drycker... men det är min åsikt det.
 
Jag tänkte sen att jag kanske överdriver detta med läsk, för jag ger ju faktiskt barnen saft, Mer och Festis. Så jag tänkte jämföra dom två och se om Coca cola verkligen är så mycket värre?
 
 
När man tittar på innehållsförteckningarna så ser dom ut så här:
 
Coca cola: Kolsyrat vatten, socker, färgämne (sockerkulör E150d), surhetsreglerande medel (E338), naturliga aromer (inkl. koffein).  Kolhydrater per 100 ml: 10,6 g (enbart från socker!!!)
 
Mer Jordgubb: Vatten,10% juice från koncentrat, socker, surhetsreglerande medel (citronsyra, natriumcitrat), aromer och antioxidant (askorbinsyra).  Kolhydrater per 100 ml: 8,4 g
 
Ingredienserna står i alltid i storleksordning, alltså det som det är mest utav kommer först. Inte så konstigt att vatten kommer först i båda dessa men sen på andra plats finns socker hos Coca colan och juice på andra plats i Mer:en. Det känns ju i alla fall lite bättre att det finns lite juice i Mer än inget alls, så kanske dom får i sig nåt nyttigt i alalfall?
 
Men en sak som jag reagerade på var att Coca cola hade två stycken E-ämnen medan Mer inte hade något. Det står till och med på Mer-förpackningen att den inte innehåller några konserveringsmedel eller färgämnen och även det känns som ett plus. 
 
Sen dessa med koffeinet. Ja, det känns ju inte bra att ett barn som är så ungt ska få i sig koffein (som faktiskt är ett gift och beroendeframkallande!!).
 
Nu är förstås bäst att ge barn vatten, speciellt mellan måltider, men att ge barnen lite saft (eller Mer) ibland tycker jag inte är så farligt. Zack tycker inte om kolsyra alls, medan Leah har smakat lite lite nån gång. Jag tycker att man själv som förälder inte behöver introducera barnen för kolsyrade läsk om innan barnen själv efterfrågar det. Eller vad säger ni?

 

Kärlek som består

Jag tänker ofta att jag är så glad att jag har min make. Jag älskar verkligen honom och han är så fin och snäll. Han är så omtänksam och respektfull och ibland förstår jag inte att jag har haft sån otrolig tur att just vi blev kära i varandra. 
 
Jag tänkte här om dagen på hur detta med kärleksgåvor förändras allt eftersom livet förändras. I början så ville man gärna ha blommor och kanske nån chokladask, sen när man hade varit tillsammans ett tag så önskade man sig gärna något dyrare smycke eller nåt (innan barn, så att man hade råd med sånt). Men nu när vi har barn så är dom mest uppskattade och omtänksamma gåvorna: sovmorgonar, att han nattar eller tar med barnen till lekparken själv.
 
Alla dessa saker försöker vi ge varandra och vi försöker också få tid tillsammans att se en film eller ta ett glas vin och bara prata. Som jag alltid har sagt när jag får frågor om hur man får ett förhållande att hålla är att man måste fortsätta att dejta varandra och man ska aldrig ta varandra för givet
 
 
 

 

Saker som man verkligen inte hade en aning om INNAN man blev förälder

Som dom flesta (antar jag) så hade jag så många storslagna planer innan jag blev förälder. Jag skulle t.ex. se till att mina barn blev två-språkiga (som jag) och prata engelska med dom när dom var små. Eeehhh, det var innan jag förstod att man inte riktigt orkar med situationer där allt bara missförstås. Nu vill bara att allt ska flyta på och vara så enkelt som möjligt. Men när barnen är nyfikna så berättar vi vad något heter på engelska.
 
Jag som är lärare i psykologi tänkte att McDonalds ska jag aldrig ta med mina barn till. För dom hjärntvättar verkligen barn så att dom blir betingade att förknippa lycka/roligt med McDonalds (med alla leksaker och skoj) och så vips har dom livslånga kunder. Men sen.... så orkar man inte riktigt stå upp för alla sina principer och man inser att man vill bara att barnen ska vara GLADA och det är dom faktiskt när vi går dit.
 
Sen så hade man ingen aning om hur mystiskt sand kan vara. Hur sand kan dyka upp i dom mest otänkbara ställen, trots att man inte ens har varit på stranden på evigheter. Det är sand i sängen, i fickor (?!?!), i skor, i soffan och för att inte tala om på golvet överallt.
 
Jag minns när jag gravid med Zack hur alla tjatade om "passa på och sov medan du kan". Jag trodde då att dom menade att jag skulle bli väckt av barngråt på nätterna, inte att barnen skulle sova på mitt huvud/ben/mage/etc!! Och att barnen skulle ligga som klistrade emot mig, inte trodde jag att det var därför jag inte skulle få sova..... Tänk att så små kroppar kan ta så mycket plats....

 

Det där med tandkräm med godissmak

 
 
Det råder delade meningar här hemma angående barnens tandkräm. Barnen vill gärna ha tandkräm med fruktsmak eller jordgubbssmak medan jag tycker att dom kan ha tandkräm med mild mintsmak. Jag tänker att det är bra att dom lär sig att förknippa den vanliga tandkrämssmaken med rent, istället för värsta godissmaken. Känns inte så bra att dom lär sig tycka att godissmak är så det "ska" smaka i munnen.
 
Vi körde på mintsmak i början, men sen nån gång fick dom en med fruktsmak och sen dess går det knappt att byta tillbaka.... Huvudsaken är egentligen att dom borstar tänderna men jag tror också att det är bra att skapa vanor, där dom tycker att den där mintsmaken känns rent och fräscht
 
Hur gör ni? Kör ni med tandkräm med "godissmak"?

 

Jag tror att du har hamnat på fel blogg....

Maria 

 

Snacka om att skjuta upp barnens (och de vuxnas) blocksocker i toppen. Måste bli en ordentlig krasch senare... Jag skulle aldrig ge mina barn detta. Pannkakor för oss är efterrätt. Nutella har varken jag eller barnen smakat. Och nej, vi saknar det inte ens. 

Du vet att socker är inflammatoriskt och leder till trötthet, depression mm. Vissa forskare tror även att tumörer (ev cancer) framkallas av allt socker vi äter. Följ gärna Matfusket på Facebook för fler länkar och utredningar i ämnet.

 

Jag fick denna kommentar från Maria igår angående Crêpes med nutella. Jag vet att det var några som ansåg att det inte var någon bra utflyktsmat medan andra tyckte det. Alla får tycka som dom vill men att ta upp att lite socker skulle leda till allvarliga sjukdomar känns det bara absurt. I så fall är det mesta farligt och jag vill inte leva mitt liv så. Jag vill njuta av livet och tror på att saker i måttliga mängder är bäst. Jag vill inte vara rädd hela tiden för att socker, fett, mobiltelefoner, chips, trafik, avgaser, etc är farligt och kommer att leda till en tidig död. Hur roligt är det att leva och vara rädd för allt hela tiden? I slutändan så kan vi aldrig veta ändå vad som kommer att skada just oss och jag som redan har haft en tumör har ingen aning om det berodde på socker (men det känns inte så troligt) eller om det var något annat.

 

Det borde vara rätt så uppenbart att jag äter en del socker så att om man vill undvika socker så har man nog hamnat på fel blogg. Det syns om inte annat direkt i headern. Vi begränsar sockret för barnen till lördagsgodis och kanske någon efterrätt i veckan, det blir sällan sylt, ketchup ellr nutella men någon gång på en utflykt tror jag inte är skadligt utan snarare tvärtom och för utflykten till en trevlig upplevelse

 

Jag pratade med en kollega om detta med socker och barn och hon berättade att hon och hennes barn fikar varje dag. Hon är från något län (minns tyvärr inte vilket, förlåt Jenny!) där man har som tradition att man FIKAR varje dag efter maten. Det är ett sätt att umgås och vara social. Hon får många kommentarer från andra när hon berättar detta. (Sen kan jag säga att hon är allt annat än överviktig!!) Men hon sa att det ibland är en macka, ibland en liten kaka men ibland en bulle. Hon har fört vidare denna tradition till sina barn och det lät som en mysig tradition och jag tvivlar på att det heller är skadligt.

 


 

Min styvpappa söp ihjäl sig

M

Vilket osökt för mig in på tanken alkohol-barn. Har nog aldrig sett dig skriva något om det. Hur tänker du? Ska, av princip och om något händer, alltid en förälder vara nykter? Spelar det ingen roll? Vad har du själv för erfarenheter?

 

Jag fick en kommentar efter midsommar angående detta med alkohol och barn. Jag tror att jag tidigare har nämnt i förbigående att min styvpappa var alkoholist. Jag levde med honom i 6 år, mellan 10-16 års ålder. En väldigt känslig tid i uppväxten och det har nog påverkat mig en hel del.

 

Alkoholism påverkar så många runt omkring en och det är inte bara att en människa är full. Det innebär att hen inte kan arbeta och gör av med mycket pengar. Jag försökte räkna nu hur många gånger vi flyttade under dessa 6 år och jag kom upp i 6 bostäder som jag kunde komma på, varav att vi bodde i en husvagn på en camping en period. Allt detta flyttande berodde förstås på vår ekonomi och vi flyttade även mellan städer vilket har gjort att jag inte har så många barndomsvänner. Därför känner jag att jag vill att vi ska flytta innan barnen börjar skolan och sen får vi bo kvar där tills dom har gått klart skolan för det värsta jag visste var att behöva flytta från vänner och "börja om" i en ny skola. Det var jobbigt att ständigt vara den nya tjejen och försöka komma in i redan existerande kompisgäng.

 

Som ni kanske förstår så påverkades även mitt sociala liv väldigt mycket. Jag vågade aldrig ta hem vänner för jag visste aldrig om min styvpappa skulle vara full eller inte (t.ex. en dag när jag kom hem från skolan låg han utslagen naken i hallen... inte roligt för en tonåring att behöva se på något sätt..). Jag höll mig hemifrån mycket och flyttade till slut hemifrån när jag var 16 år och flyttade då ihop med min 21-åriga pojkvän. Allt för att komma hemifrån. Som tur var så var det världens snällaste pojkvän, men jag kunde lika gärna ha hamnat hos någon som inte hade varit så snäll. För jag ville ju bara därifrån och hade nog flyttat ihop med nästan vem som helst. Då hade kanske mitt liv sett helt annorlunda ut....

 

När jag var runt 20-21 år fick jag höra att min styvpappa hade hittats död utomhus. Hans lever hade gett upp och han hade bara kollapsat. Min mamma hade då skiljt sig från honom nåt år tidigare men jag vet att hon tog hand om honom väldigt mycket ändå. Jag kommer nog aldrig förstå hur min mamma kunde stå ut med honom och varför hon inte tog mig därifrån (som mamma nu förstår jag INTE den biten). Han var inne på två behandlingshem under dom åren jag bodde "hemma" och jag var med i Al-anon ett tag. Inget hjälpte och det hela slutade väldigt tragiskt. När jag tänker på det så kan jag tycka att alkohol är riktigt hemskt. Jag har själv aldrig haft några alkoholproblem men nu när jag har barn så brukar jag försöka begränsa mig till 1-2 glas. Jag vill inte att barnen ska se oss stupfulla. Vi försöker alltid se till att en av oss är nykter, ännu viktigare var detta förstås när barnen var bebisar. 


 

Tidigare inlägg










Beauty Planet