bambi

Lucia på Radiumhemmet
 

Igår var det dags igen – för den årliga återkontrollen. Det är sju år sen jag fick min cancerdiagnos (i maj) och min strålbehandling som jag gjorde just i december 2010.

Tydligen så ska jag fortsätta att gå på kontroller i 10 år. Jag som trodde att det bara var i 5 år, men efter 5 år så friskförklaras man efter det att man gör en riskbedömning (risk för återfall).

Så jag ska fortsätta att gå och ta prover (tumörprov och sköldkörtelhormonprover) en gång om året ett tag till.

Igår när jag kom till Radiumhemmet så klev jag rakt in i ett luciatåg.

 

Annars så känns Radiumhemmet som ett sånt deprimerande ställe. Det är tungt att gå dit, så det var trevligt med vacker sång.

Det blir en kontrast mot alla svårt sjuka människor, ledsna människor och familjer som håller om varandra och hoppas på att få ett positivt besked. Igår såg jag ett lite äldre par som satt i väntrummet. Det märktes att kvinnan var svårt sjuk, hon kunde knappt prata. Efter en liten stund kom en vuxen man in och satte sig hos dom. Antagligen deras son. Han satt och höll sin mamma i handen och snyftade lite tyst.

Det är tungt att gå dit, men för mig så är det inte lika tungt som för många andra. Jag förstår att jag har haft tur, att jag har tur. Även när jag minns tillbaka på när jag satt där i väntrummet första gångerna, med en liten bebis i famnen och ammade Leah. Då kändes allt så orättvist, varför skulle jag drabbas av cancer? Jag var arg för att Leahs första bebistid skulle mörkas av cancerdiagnos, operation och strålbehandling.

Nu i efterhand så är jag inte arg utan mest tacksam. Visst var det en tid i barnens liv då jag kanske inte var helt närvarande och fokuserade på annat och kunde inte vara nära (pga strålbehandling) men nu får jag många år tillsammans med dom istället… jag vet att inte alla är lika lyckligt lottade när det gäller det.

Tur att jag har mina två lyckopiller!

Jag känner mig som en nåldyna efter dessa dagar. Skönt att veckan snart är över. Tusen tack för att fina kommentarer här på bloggen och till alla fina vänner som har ringt och hört av sig under veckan  🙂

Jag tänkte att jag skulle förklara lite mer vad jag har gjort den här veckan (för er som är intresserade). Jag hade ju en tumör i sköldkörteln, som opererades bort för 5½ år sen. Efter det så genomgick jag en strålbehandling där jag fick svälja en kapsel med radioaktivt jod. Efter det så har jag gått på regelbundna kontroller.

Nu efter 5 år så kan man då bli utskriven från cancersjukvården, men först vill dom göra en riskbedömning vilket innebär att dom tittar på hur stor risken är för att cancern kommer tillbaka. Först fick jag göra ett ultraljud av halsen i höstas. Det var lite läskigt eftersom läkaren då hittade en körtel som såg ”onormal” ut. Dom gjorde då en finnålspunktion och såg då att det inte fanns några cancerogena celler i den körteln.

Nu, denna vecka, har jag fått injektioner med jättehöga doser av sköldkörtelhormon. Eftersom sköldkörteln sitter fast på stämbanden så går det inte att operera bort helt och hållet (utan att skada stämbanden) så därför har dom strålat bort och nu med hjälp av hormonerna fått bort det sista. Jag förstår inte riktigt 100% hur allt detta går till… men dom kontrollerar nu före och efter för att se hur kroppen har reagerar på dessa injektioner.

En del av min behandling har också varit att äta väldigt höga doser Levaxin (också sköldkörtelhormon) dagligen under dessa 5 år. Det är väldigt påfrestande för kroppen och jag har varit onormalt trött. Under sommaren, när jag hade sommarlov, så lät maken mig få sovmorgon varenda dag! – ändå kände jag mig aldrig utvilad eller pigg. Så, nu när jag ska bli utskriven från cancersjukvården så hoppas jag på att kunna sänka min Levaxindos och kanske bli piggare.

Den här veckan har verkligen varit en berg- och dalbana, vissa stunder har jag mått bra och andra dåligt. Tur att jag har mina fina barn, dom är verkligen mina lyckopiller och gör mig alltid på bättre humör. Deras kramar är den bästa medicinen!

 

Injektioner och blodprover
 

Igår och idag har jag fått thyrogeninjektioner och igår även tagit blodprov. Jag får injektionerna intramuskelärt, vilket betyder i muskeln. Då har jag fått en lång nål (så att den kommer in i muskeln) i låret. Jag blev stucken två gånger igår då första gången gjorde det ont en lång väg ner på låret. Hon trodde då att hon hade träffat en nerv och gjorde om.

Efteråt fick jag sitta och ta det lugnt, så att dom kunde ha lite koll på mig. Sen åkte jag hem och då hade jag mest ont i låret men mådde bra annars. Det kändes som om jag hade blivit stucken av ett bi i låret. Gjorde ont och sved.

På eftermiddagen åkte jag och hämtade barnen och då började jag känna lite lätt illamående och skakis i kroppen. Det kändes helt klart som om kroppen inte var sig själv!

Jag sitter och skriver detta i ett väntrum. Det blir många såna den här veckan…