bambi

Lucia på Radiumhemmet
 

Igår var det dags igen – för den årliga återkontrollen. Det är sju år sen jag fick min cancerdiagnos (i maj) och min strålbehandling som jag gjorde just i december 2010.

Tydligen så ska jag fortsätta att gå på kontroller i 10 år. Jag som trodde att det bara var i 5 år, men efter 5 år så friskförklaras man efter det att man gör en riskbedömning (risk för återfall).

Så jag ska fortsätta att gå och ta prover (tumörprov och sköldkörtelhormonprover) en gång om året ett tag till.

Igår när jag kom till Radiumhemmet så klev jag rakt in i ett luciatåg.

 

Annars så känns Radiumhemmet som ett sånt deprimerande ställe. Det är tungt att gå dit, så det var trevligt med vacker sång.

Det blir en kontrast mot alla svårt sjuka människor, ledsna människor och familjer som håller om varandra och hoppas på att få ett positivt besked. Igår såg jag ett lite äldre par som satt i väntrummet. Det märktes att kvinnan var svårt sjuk, hon kunde knappt prata. Efter en liten stund kom en vuxen man in och satte sig hos dom. Antagligen deras son. Han satt och höll sin mamma i handen och snyftade lite tyst.

Det är tungt att gå dit, men för mig så är det inte lika tungt som för många andra. Jag förstår att jag har haft tur, att jag har tur. Även när jag minns tillbaka på när jag satt där i väntrummet första gångerna, med en liten bebis i famnen och ammade Leah. Då kändes allt så orättvist, varför skulle jag drabbas av cancer? Jag var arg för att Leahs första bebistid skulle mörkas av cancerdiagnos, operation och strålbehandling.

Nu i efterhand så är jag inte arg utan mest tacksam. Visst var det en tid i barnens liv då jag kanske inte var helt närvarande och fokuserade på annat och kunde inte vara nära (pga strålbehandling) men nu får jag många år tillsammans med dom istället… jag vet att inte alla är lika lyckligt lottade när det gäller det.