Tips om att få barnen att sova i sina egna sängar

 
Som jag nämnde tidigare så skulle vi ha ett projekt under höstlovet med att få barnen att sova i sina egna sängar. Barnen somnar i sina egna sängar men sen har dom kommit in till oss under natten, varje natt. Barnen har legat klistrad mot mig så att jag inte ens kan röra mig, vilket har stört min sömn något enormt. 
 
Zack sov i sin egen säng ända fram till Leah föddes (då var Zack 1 ½ år). Leah har alltid behövt mer närhet så hon sov i vår säng från början och då kom Zack över. Så dom har sovit hos oss i över tre år nu och visst är det jättegosigt och mysigt men jag känner att bristningsgränsen är nådd. Så, när jag var på sömnföreläsningen på Scandic Anglais så pratade jag med Björn Hedensjö (författaren) och fick många fina tips av honom angående detta med att få barnen att sova i sina egena sängar. Jag pratade även med Natali, som har 4 barn, om detta och hon hade också många bra tips. 
 
Vi började med att prata om att barnen har blivit så stora nu så att vi får inte alla plats i mammas och pappas säng. Då ramlar mamma eller pappa ur sängen sa vi och barnen skrattade åt detta. Det kändes bra att inte ge dom någon anledning som kan vara skuldbeläggande som "mamma är så trött så därför måste ni sova i era egan sängar" då kan det bli att så fort dom hör att jag är trött så tror dom att det är deras fel. Så, mitt första tips är att ge barnen en logisk anledning som är utan skuldbeläggning.
 
Sen på kvällen nattade vi dom som vanligt i deras sängar men påminde dom om att dom skulle sova i sina egna sängar för att vi inte fick plats men att om dom skulle komma in till oss så skulle vi gå tillbaka med dom. Först tänkte jag att vi skulle bära tillbaka dom men jag fick tipset om att det är bättre att dom får gå för då blir det faktiskt lite besvärligt att gå upp. Så vi har tagit dom i handen och lett tillbaka dom till sina sängar när dom har kommit upp.
 
När vi har lett tillbaka dom till sängarna så har vi sagt god natt på samma sätt som vi gör när dom ska sova på kvällen. Så dom känner igen rutinen och känner sig trygga med den. Vi säger "god natt" och pussar och kramar dom. Oftast så har det räckt så men ett par gånger har någon blivit lite ledsen och då har vi stannat kvar och kramats nån minut. Det har räckt så, för dom är så trötta och vill bara somna om egentligen. Men det har känts viktigt att inte lämna dom gråtandes eller ledsna och dom ska känna att vi finns där så länge dom behöver oss. Men dom har alltså inte behövt oss många minuter.
 
Så, detta har vi hållt med under veckan. Resultatet då? Jo, Leah har sovit hela nätterna i sin säng dom senaste fem nätterna. Där gick det väldigt snabbt men Zack har varit upp nån gång varje natt. Nån natt bara för att kissa och då ropat "jag går och kissar" men gick sen och la sig i sin säng. I början så fick vi gå tillbaka med Zack två gånger på natten men nu är det max en gång och snart hoppas jag att det blir ingen gång. Men jag tror att det är svårare eftersom Zack är äldre och fått in den där vanan att vakna varje natt. 

 

Par som träffas på nätet...

Jag och maken har ju varit tillsammans ett tag, snart 12 år närmare bestämt. Det som var lite ovanligt på den tiden var att vi lärde känna varandra på nätet. Men vi är båda datanördar och hade tidigt datorer och internet (på den tiden när man hade uppringd modem). När vi blev tillsammans så tyckte vi nästan att det var lite pinsamt att vi hade träffats på nätet så vi funderade på om vi skulle hitta på nån historia om hur vi träffades.
 
Nu är det inte lika ovanligt att träffas på nätet. En undersökning bland 20 000 par som gifte sig mellan 2005 och 2012 så hade en tredjedel träffats på nätet!

 
Men det som jag tyckte var intressant var att dom som hade träffats via internet skiljde sig inte lika ofta som andra par och upplevde också att deras äktenskap var lyckligare (bråkade mindre, litade mer på varandra och var mer förälskade i varandra).
 
Lite roligt hur tiderna kan förändras, för att det kändes lite pinsamt att vi var två datanördar som hade träffats på internet till att det ses som något positivt! Men jag tycker faktiskt att mycket i den studien verkar stämma in på oss också. Jag kan fortfarande få pirr i magen när jag tänker på maken, jag brukar längta efter honom och vi bråkar inte så ofta. Och vi litar helt klart på varandra! Jag har aldrig haft någon anledning att inte lita på maken och vi ljuger aldrig för varandra. Det där med lögner i ett förhållande har aldrig något gott med sig!
 

 

Det är viktigt med kramar

 
Det bästa jag vet är att krama och gosa med barnen. Vi kramar och pussar på avrandra rätt så mycket i vår familj och jag vet hur viktigt det är med just kramar och närhet.
 
Man har sett i undersökningar att dom som inte har fått mycket kramar och närhet under sin uppväxt har svårt med närhet i vuxenlivet. Det blir nog lätt en ond spiral. Beröring frigör också en massa viktiga hormoner som lugnar och gör oss glada och tillfreds. En uppväxt som är kantad med denna lugn och glädje är något som vi sedan bär med oss in i vuxenlivet. Om man har svårt att varva ner och komma till ro så kan det bero på uppväxten och då kanske man tar till andra medel så som alkohol eller droger.
 
Man har också sett att om man inte har fått den bekräftelsen under uppväxten så kan det bli att man ständigt söker efter den som vuxen.

 

En perfekt natts sömn

 
Björn Hedensjö som är journalist och som nu sadlar om sig till psykolog intervjuat sömnforskare och skrivit boken "En perfekt natt". Men han gav oss en kort föreläsning om sömn med en massa tips och fakta.
 
Jag tyckte det var hemskt intressant, men inte bara för att jag är intresserad av psykologi men också för att sömn är ett hett ämne här hemma. Jag och maken bråkar inte mycket, men om vi gör det så är det 9 av 10 gånger om sömn. Vem som har fått sovit mest och vem som borde få sovmorgon osv. 
 
Men det är inte så konstigt att det är ett känsligt ämne eftersom sömn påverkar vår koncentration, reaktionsförmåga, motorik, utseende, immunförsvar och humöret. Främst humöret, berättade Björn. Det räcker också att man sover en timme för lite så ökar risken att bli förkyld väldigt mycket.
 
Han pratade även om detta med att om man sitter mycket framför datorn innan man går och lägger sig så kan det påverka sömnen också. Dataskärmar avger ett blått ljus vilket är samma slags ljus som ute, så därför kanske inte melatoninen (sömnhormonet) sätts igång och produceras. Melatonin börjar oftast produceras av mörker.
 
Sen så rekommenderade han starkt att ta en kort tupplur på dagen. Om man har sovit dåligt på natten så är det jättebra att sova lite på dagen. Men man ska antingen sova ca 20 minuter, för då hinner man inte komma ner i djupsömnen eller så ska man sova 90 minuter för då har man kommit förbi den. Om man vaknar upp mitt i djupsömnen så sover faktiskt delar av hjärnan!
 
Jag ska ta och läsa hans bok och ge er mer tips då! Jag fick även tips om hur vi ska lösa vårt problem, som är att barnen kommer in till oss mitt i natten och sen sover i vår säng (helst tätt, tätt intill mig). Vi ska testa tipsen som vi fick under höstlovet och se hur det går så jag återkommer då med resultatet. Det blir lite av ett sömn-tema i bloggen framöver tror jag  ;)

 

En veckas mat för en familj

Om man tänker på vad man stoppar i sig under en vecka så kan det bli rätt så mycket. Speciellt om det är något man äter eller dricker varje dag. Många bäckar små....
 
Jag tycker att det är så intressant att jämföra kulturer. Vi är ofta så inne i våra egna liv så vi har svårt att tänka att man kan leva på andra sätt. Som ni vet så brukar vi beställa hem mat, jag tycker att det sparar så mycket tid och pengar (för man köper inte en massa onödiga saker) men när jag berättade för min syster om detta svenska fenomen (att få hem matvaror till dörren) så tyckte hon att det lät jättekonstigt. Samma sak när jag diskuterade detta med en tjej med italiensk bakgrund. Hon berättade att i italien skulle man ALDRIG handla maten på det sättet. Där man vill man lukta, klämma och känna på det man ska handla. Ja, det är nog rätt så svenskt att få hem matvarorna ända till dörren.
 
En fotograf intresserade sig för olika kulturers matvanor och tog kort på en veckas mat för en familj i olika länder. Det är rätt så intressant att jämföra mängden (!!), hur mycket grönsaker och frukt man äter och läsk och chips. Tänk att en familj faktiskt kan klara sig rätt så bra med rätt enkla matvaror.
 
 
USA:
 
Mexiko:
 
Italien:
 
Mali:
 
Chad:
 
Bilder ifrån Peter Menzel

 

Barn som dricker läsk

Tjolahopp! Jag har haft fullt upp idag med möten och samtal. Sen så är maken iväg på kurs så då har det blivit svårt att få tid att blogga, men nu sitter barnen och ser på Pippi.
 
Den senaste tiden har jag knarkat dokumentärer men också undersökningar och forskning. Jag har försökt att följa forskningen inom området socker + barn. Först så trodde jag att det fanns en koppling mellan bråkiga barn och socker, tills jag såg en dokumentär som visade att det inte fanns någon koppling mellan det. Dom ordnade två kalas för en grupp barn (vid två olika tillfällen), ett kalas fullproppad med socker och ett utan socker och efter båda tillfällena var barnen uppspelta, trötta och allmänt bråkiga. Man kom fram till att det var mer situationen som gjorde barnen på det humöret.
 
Men, så idag, läser jag detta i en vetenskapstidning:
 
 
En undersökning med 3000 barn som visar att barn som dricker mycket läsk ofta är aggressiva och har koncentrationssvårigheter. Ju mer läsk barnet dricker, desto vanligare är det att barnet förstör kamraters leksaker, hamnar i slagsmål eller liknande.
 
I studien har man justerat för sociooekonomiska variabler, föräldrarnas hälsa, omfattningen av tv-tittandet och om någon av föräldrarna har varit dömd till fängelse och ändå kvarstår sambandet!
 
När jag läser detta så är jag glad att barnen inte dricker läsk. Leah har smakat nån enstaka gång men Zack vill inte ens smaka. Saft blir det bara på kalas eller vid utflykter. 
 
Hur ser ni på detta med barn och läsk?

 

Värst är nog om man har två pojkar...

Katrin Zytomierska väntar sitt andra barn och här om dagen så avslöjade hon att det blir en till pojke. Hon skriver då att hon hoppas att hon inte blir en sån där mamma som ingen vill bjuda över eftersom hon har två vilda pojkar. "Värst är nog om man har två pojkar.", skriver hon. 
 
Jag kan bli så trött på dessa föreställningar om att pojkar är vildare än flickor. Jag tror att många gånger så är det föräldrarna själva som gör att pojkarna blir "vilda" eftersom dom tänker "äsch, det är så dom är" och orkar inte säga till dom. Det blir en självuppfyllande profetia, vi ser pojkar som vilda och då blir dom vilda.
 
Jag tycker inte om denna stereotypiska bilden av pojkar för att Zack inte stämmer in i den (och många andra pojkar också för den delen). Han är oftast lugn och lite blyg, därför känner jag att jag vill inte att folk ska titta på honom och "suck, där är en sån där bråkig pojke".
 
Men också för att denna sterotypiska bild gör att vi utgår ifrån att pojkar är stökiga och bråkiga och då blir dom det utifrån hur vi behandlar dom.Vi kanske irriterar oss lättare på dom och börjar direkt med "åååh, börja inte bråka nu" när dom kanske inte alls hade tänkt det men då kan dom lika gärna vara bråkiga eftersom vi ändå ser dom som det. Och det hela blir en självuppfyllande profetia och en ond cirkel. Men jag tror också att föräldrar oftast har en högre tröskel när det gäller pojkar, att pojkar "ska" synas och höras lite mer så det tar lite längre tid innan man säger till dom och det lär dom ju sig snabbt.
 
Nej Katrin, jag tror inte att du behöver oro dig för att folk inte kommer att våga bjuda hem dig och dina två söner så länge du inte själv utgår ifrån att dina söner kommer att vara bråkiga och stökiga och därför låter det bli en självuppfyllande profetia. 

 

Barn och skärmtid

Barn i Sverige tillbringar i snitt nästan två timmar framför skärm varje veckodag, och ännu mer tid läggs framför skärmen på helgen. Det visar en undersökning utförd av Novus på uppdrag av tidningen Bamse. Enligt undersökningen har tiden framför skärmen ersatt bland annat utelek, att man träffar kompisar och läser tidningar och böcker. Det gäller att vara uppmärksam på vad man väljer bort. (Källa
 
Om ni minns, så hade vi en skärmfri vecka i somras (vi vuxna fick endast skärmtid på kvällen när barnen sov) och det var nyttigt för oss alla. Det kan nog vara bra att ta en skärmfri vecka då och då och se vad man gör istället under den tiden då man hade suttit framför skärmen.
 
Vi tog en skärmfri vecka för att se om barnen hade blviit beroende, speciellt Zack kan sitta en hel del och spela dataspel. Men det var inga klagomål alls under den veckan så då kändes det okej. Barnen får bara sitta en stund på kvällen (ca 1-2 timmar) och ibland på morgonen ser dom på Bolibompa (men ibland inte). 
 
Både jag och maken är datanördar (vi träffades till och med på nätet, 2002) och har alltid varit riktiga datanördar så det är svårt att förbjuda barnen att sitta vid datorer eller tv. Det vill vi inte heller, för vi vet att man kan ha mycket nöje och lära sig mycket av datorer och tv. Man kan även träffa många nya vänner och vara väldigt social på nätet nu för tiden. Så jag ser det inte som något negativt, så länge man inte blir beroende av det och prioriterar bort annat som är viktigt.
 
 
Hur resonerar ni kring detta med skärmtid och vad som är rimlig skärmtid?

 

Syskonkärlek - något som växer fram eller något som finns där direkt?

 
Jag älskar att se syskonkärleken mellan barnen men hos Zack och Leah är det definitivt något som har fått växa fram. I början var den inte självklar och jag tror att det beror främst på att dom är så nära varandra i ålder (19 månader mellan dom). Förut när det blev bråk så att Leah blev ledsen och vi kom och tröstade så började ofta Zack gråta också och sa "jag är också ledsen" så det var väldigt klart och tydligt att det var stor rivalitet mellan barnen. Jag tror att syskonkärleken kommer snabbare om det är större åldersskillnad mellan syskon för då känner den äldre att den "måste ta hand" om lillesyskonet. Det blir inte samma rivalitet om föräldrarnas uppmärksamhet.
 
Sen så har vi märkt hur tydligt Leahs språkutveckling hänger ihop med hur barnen kommer överens. När Leah började prata mer ordentligt så kunde dom leka en stund och nu när hon pratar väldigt bra så leker dom ännu bättre. Samtidigt som varje utvecklingssprång med hennes språk har det även märkts tydligt att barnen inte har börjat bråka lika snabbt. Nu för tiden kan dom stänga in sig i sitt rum och leka i en hel timme utan bråk förut (för 1-1½ år sen) kunde dom knappt leka 10 minuter utan bråk. Så det glädjer mig att barnen har utvecklats till vänner och jag älskar att se syskonkärleken mellan dom.

 

Lyckliga stunder minns vi lättast när vi är glada

Vår hjärna är verkligen fantastisk men ärligt talat väldigt lat. Det är därför vi har fördomar och förutfattade meningar, för att vår hjärna är för lat för att ta in ny information så det är enklare att bara kategorisera saker som liknar annat som vi redan har stoppat i ett fack.
 
Vi klumpar gärna ihop saker i vår hjärna, för vi skulle inte orka bearbeta varenda detalj. Tänk om vi verkligen skulle ta in ALLA intryck som finns runt oss varje dag? Då skulle det verkligen bli overload!
 
Detta gör också att saker som vi har lärt oss i ett visst känsloläge minns vi bäst när vi återigen befinner oss i det känsloläget. Lyckliga stunder minns vi alltså bäst när vi är glada, och tvärtom. Det är därför vi lätt kan hamna i en ond spiral där allt bara känns eländigt. Men om man vet om detta så kan man "tvinga" sig själv att tänka på positiva och lyckliga stunder så kommer man lättare ur den onda spiralen.
 
Så när jag är glad så är det lättare för mig att tänka tillbaka på lyckliga stunder tillsammans med barnen  :)
 

 

Är det okej att skälla på barnen?

Barnuppfostran finns det väldigt många som tycker till en massa om. Det känns ibland som att när det gäller just barnuppfostran så får alla lägga sig i och tycka och tänka. Jag läste i Aftonbladet om hur Åsa Erlandsson tappar respekt för föräldrar som höjer rösten åt sina barn. Men när vi ser en sån situation så har vi egentligen ingen aning om allt som ligger bakom den, hur mycket/lite föräldern har sovit, vad barnet har gjort innan, om föräldern har bråkat med den andre föräldern eller kanske gjort en dundertabbe på jobbet...osv. 
 
Vi är ju ändå rätt så komplexa som människor och att bara avfärda ett beteende med en enkel förklaring funkar inte. Oftast så är det många saker som byggs upp till ett visst beteende.
 
Men sen är det en annan sak om det är en vana. Jag tror aldrig att ett barn mår bra av att få skäll kontinuerligt. När någon skriker och skäller så är det en situation där det kan vara väldigt svårt att PRATA med den personen. Barnet som blir skälld på får kanske ingen chans att prata och berätta hur den kände och känner kanske att hens åsikter och tankar inte är värda att lyssna på. Det är inte bra för självförtroende. 
 
Man vet att om man vill få någon att göra som man själv vill (dvs "lyda") så fungerar alltid beröm och uppmuntran tusen gånger bättre än bestraffning och skäll. 
 
Sen måste man tänka på att ett barns värld inte är samma som en vuxens. Jag blev arg på Leah förut när hon tog moppen när jag höll på att städa. Jag såg bara att hon blötte ner överallt men hon ville bara hjälpa till.... Då blir det så fel när man skäller istället för att fråga varför hon gör som hon gör. Men vi föräldrar är bara människor och ibland tappar man fattningen (vilket var lite det jag började detta inlägg med).

 

En typisk 4-åring?

En sak som jag tror att många glömmer bort är att barn är olika, precis som oss vuxna. Vi pratar sällan om att någon är en "typisk 33-åring" men vi pratar ofta om en "typisk 2-åring" eller liknande. Men jag tror att det ger en viss trygghet att man kan förklara vissa beteenden med att det är vanligt för den åldern.
 
När jag tänker på utvecklingspsykologi så brukar jag inte tänka i exakta gränser, vissa barn hamnar i en utvecklingsperiod vid en viss ålder medan en annan kan göra det ett halvår senare. Jag märker på Zack och Leah att dom är i nån slags utvecklingsperiod när det är mycket fokus på något som det inte har varit fokus på tidigare. Då gäller det att låta barnet bearbeta det och gå igenom den period så att det blir avklarat.
 
För Zack är det just nu mycket fokus på könsidentitet. Förut så brydde Zack sig inte om den var en han eller hon (som Leah är nu, hennes Herr Nilsson är en "hon") men nu är det verkligen jätteviktigt. Eftersom han tycker att det är viktigt så frågar jag lite "varför tror du att det är en tjej/kille?" och så diskuterar vi lite kring det. Han upptäckte igår att en av hans pirater hade långt hår i en tofs och han frågade om det var en kille ändå. Då pratade vi kring det, att även killar kan ha långt hår och att det var inte så länge sen han själv hade lite längre hår.
 
Det har även varit mycket prat och funderingar kring döden, vilket det inte har varit så mycket förut. Så då tänker jag att det måste vara en slags utvecklingsfas och att han måste gå igenom den.
 
Sen gillar jag inte riktigt det där med "trots" och jag använder väldigt sällan det ordet. Det kan lätt bli en självuppfyllande profetia känns det som och det är så svårt att sätta fingret på vad som är trots, trötthet, hunger eller något annat. Det känns bara som en enkel utväg att stämpla det som "trots" så behöver man inte ta reda på orsaken bakom.

 

Varför man känner att man MÅSTE köpa något när det finns ett fåtal kvar

En vän till mig sa häromdagen att hon måste skynda sig till H&M och köpa sig ett par ballerinor för dom tar alltid slut så snabbt. Ni kanske känner igen den där känslan? Nästan lite panik, att mnan bara MÅSTE skynda sig och köpa?
 
Den känslan spelar många företag på när dom säger eller skriver "Skynda! Skynda! Endast ett fåtal kvar!" eller "Skynda! Rabatten gäller endast en vecka!". Så kommer den där stressen som gör att man inte ens tänker efter - utan man bara köper!
 
Men den starkaste mekanismen i detta är faktiskt rädslan att man ska ångra sig då det är försent. Tänk om jag inte köper den där tröjan/väskan/whatever och det är försent sen? Tänk om jag inte har möjligheten senare och ångrar att jag inte köpte den. För vi hatar ju att behöva ångra oss! 
 
Men om man tänker efter så är det väldigt väldigt sällan som vi faktiskt ångrar att vi INTE köpte något, desto vanligare är det att vi ångrar att vi köpte något som vi ändå inte behövde eller ändå inte använder. Jag själv brukar försöka koppla bort det där stressmomentet och fundera på om jag skulle köpa produkten även om det inte var något "skynda! skynda!" och oftast är mitt svar "nej". Sen så sparar vi nog mer på att fundera ett tag och kanske köpa något till fullpris än att köpa en massa saker bara för att det är "billigt" eller att man "får något på köpet".

 

Tips på att bli av med mardrömmar

Usch, det är jobbigt när barnen drömmer mardrömmar. När dom är så där rädda så vill jag nästan själv gråta men sen när jag sansar mig och funderar på vad som kan ligga bakom mardrömmarna så är det lättare att ta itu med dom. 
 
Det är ju vanligare för barn att drömma mardrömmar än för vuxna, särskilt då i åldrarna 3-4 år och 7-8 år. Det råder oenighet bland drömforskare om bebisar drömmer mardrömmar eller inte. Vissa hävdar att dom gör det medan andra hävdar att mardrömmarna börjar först i 3-årsåldern.
 
Dom tre vanligaste mardrömmarna enligt en stor undersökning är att man blir jagad (vuxna drömmer ofta om att dom blir jagade av en man medan barn drömmer att dom blir jagade av ett monster eller djur), att man faller, och att tänderna faller av (tecken på oro eller enligt Freud att man är rädd för att bli gammal).
 
Saker som kan orsaka mardrömmar:
  • Vissa sjukdomar, som feber, eller mediciner kan trigga en mardröm.
  • Traumatiska händelser som en skada, dödsfall i familjen, att bli utsatt för våldsbrott etc. är också en vanlig bakomliggande orsak.
  • Oro eller stress är vanliga orsaker till mardrömmar.
  • Vätskebrist kan också få igång mardrömmar på samma sätt som en uttorkad människa kan lida av obehagliga hallucinationer. Alkohol kan också orsaka mardrömmar, förmodligen för att det leder till just vätskebrist.

Om man funderar på vilken av orsakerna som kan ligga bakom mardrömmarna så är det lättare att ta itu med dom. Många menar att en mardröm fungerar som en slags stressventil och lättar på det känslomässiga trycket. Den väcker oss och tvingar oss att ta itu med gnagande problem. Just för barn så kan det vara något som dom inte känner att dom förstår eller har fått förklarat för sig ordentligt så att dom ligger och funderar och oroar sig över detta. Så det brukar hjälpa att prata igenom vad dom tänker på och vad drömmen handlade om. Men oftast så är det känslomässiga blandat med dagsrester, vilket är saker man har upplevt eller sett under dagen. Så man får sortera bort dagsresterna och se vad som finns kvar där bakom lite grann (så brukar jag göra med mina egna drömmar).

 

"Du lever verkligen livet!"

Igår så berättade jag för mina elever att dom skulle ha en vikarie imorgon och veckan efter påsklovet eftersom jag är bortrest då. En elev utbrast då "Du lever verkligen livet!" och just hon har varit imponerad av allt mitt resande. Men just på sistonde har det blivit ovanligt mycket resande, med London i januari, Barcelona i februari och nu Egypten i mars. Det är knappast så att jag brukar resa utomlands en gång i månaden ;)
 
Men det är alltid roligt att höra elevernas perspektiv. För vissa är det resande som är meningen med livet medan för andra så kan det vara att göra karriär eller bli förälder... men det sistnämnda kanske inte låter lika glamoröst. Men när jag tar upp Maslows behovstrappa och självförverkligande som är sista trappsteget så påpekar jag alltid att självförverkligande är något högst individuellt. För vissa innebär det att dom ska klättra i berg medan för andra så kan självförverkligande innebära att måla tavlor eller vara den bästa föräldern man kan vara. 
 
För mig är resandet helt klart något som ger livet en guldkant, men som sagt det gäller MIG.
 
Nu när jag har mått dåligt och varit nere i botten så har jag verkligen rensat ut det som har fått mig att må sämre. Jag har lärt mig att tacka nej, även om det är nog det som är svårast för mig. Men jag har slutat umgås med vänner som får mig att må dåligt vilket verkigen märks tydligt i mitt mående. Vänner som pratar skit och säger riktigt hemska saker om gemensamma vänner orkade jag verkligen inte med. Jag gick runt med en klump i magen - både på grund av dom gemensamma vännerna men också för att jag undrade vad denna "vän" sa om mig bakom min rygg. Nu umgås jag med fina vänner som får mig att må bra och som inte har någon dold agenda. Dom ger mig verkligen energi och är också en guldkant i livet  :)

 

Socialpsykologi: The Bystander Effect

Min absoluta favorit inriktning inom psykologi är socialpsykologi som främst handlar om hur vi beter oss i grupp, hur vi påverkas av andra och hur vi själva påverkar andra. Det är verkligen superintressant tycker jag!

När jag undervisar socialpsykologi så brukar jag ta upp ett fenomen som heter The Bystander Effect (eleverna tycker alltid att jag säger något med "bajs" när jag säger namnet första gången...haha.. dom är nog inte beredda på att jag byter till engelska helt plötsligt).

Termen "The Bystander Effect" uppkom när psykologiforskare fick höras talas om mordet på en ung kvinna vid namn Kitty Genovese. Hon blev mördad mitt i natten i New York 1964. Kanske inget konstigt med det, förutom att 38 personer blev vittnen till mordet/attacken som pågick i en hel timme och inte en endaste av dom ringde polisen!

Kitty Genovese hade sprungit utanför på gatan och ropat på hjälp, vilket väckte dessa 38 personer. Trots att alla var säkra i sina hem så ringde ändå ingen polisen.

Detta kallas då för The Bystander Effect. Det är ett storstadsfenomen och uppstår då en grupp människor inte känner varandra. Alla tror att någon annan kommer att göra något och gör därför inget själv. Ett av dom 38 vittnen hade till och med sagt till sin man när han ville ringa polisen "Nej, gör inte det. Dom blir nog nerringda just nu!" eftersom hon såg alla andra grannar som också såg vad som pågick nedanför och trodde att flera redan hade ringt.

The Bystander Effect kan också uppstå om någon till exempel blir misshandlad och det bildas en grupp runtomkring och alla bara står och tittar på. Alla väntar (eller tror) att någon annan ska göra något. The Bystander Effect kan inte uppstå om gruppen känner varandra för då börjar personerna prata med varandra, t.ex. "vad ska vi göra?" osv.. 

Om man själv skulle hamna i en sådan situation där alla bara står runtomkring och inte gör något så kan man bryta The Bystander Effect genom att peka ut någon som ska göra något, t.ex. "du där i röd jacka ring polisen". Då kan inte personen i röd jacka tänka att någon annan ska göra något, för då måste den göra det! När väl en person börjar ingripa så är The Bystander Effect bruten och då brukar fler ingripa och hjälpa till, men det krävs att någon är den första att göra något!

 

Man får komma ihåg att personerna gör inte det här för att dom är elaka eller inte vill hjälpa till, utan det är hur vi påverkas av gruppen. Vi ser oss själva inte som en ensam individ utan vi blir ett kollektiv och då ser man inte sitt egna ansvar i kollektivet. Men tänk på att det är bäst att utgå från att ingen annan har gjort något, för det är bättre att ringa en gång för mycket istället för en gång för lite!


 

Vi är nog inga tomma tavlor ändå....

När Zack är trött så pillar han sig i håret. Eller drar fingrarna genom mitt hår. Detta är även något som maken har gjort (på mig) ända sen vi träffades och han gjorde även det på sin mamma när han var liten. 
 
Jag tycker att det är så häftigt att Zack har ärvt ett beteende så där. Att tycka om att dra fingrarna genom håret... lite häftigt att det kan gå i arv?
 
Innan jag fick barn så trodde jag på det som kallas beteendeperspektivet (eller behavioristiska perspektivet eller inlärningsperspektivet... kärt barn har många namn) inom psykologin. Dom anser att vi föds som "tomma tavlor" och att vårt beteende och personlighet sen fylls på under våra liv. Ett känt citat från detta perspektiv är "ge mig 10 nyfödda barn så kan jag göra så att en blir läkare, en blir tjuv.... osv osv..".
 
 
 
 
Men efter det att jag fick barn så tror jag inte så mycket på detta perspektiv längre, för det märks så tydligt att barn har sina egna personligheter redan när dom är nyfödda. Och även fast Zack inte har sett hur hans pappa har dragit fingrarna genom mitt hår så gjorde han det när han bara var ett år gammal...
 
Nej, nu tror jag istället på att vår personlighet kommer ifrån en kombination av både biologi och att det är inlärt. Vad tror ni?

 

Oidipuskomplexet och elektrakomplexet

 
Oedipus was a mythical Greek king of Thebes. A tragic hero in Greek mythology, Oedipus fulfilled a prophecy that said he would kill his father and marry his mother, and thereby brought disaster on his city and family.
 
Har ni hört talas om Odipuskomplexet? Där sonen blir "kär" i sin mamma. Enligt Freud så sker detta hos alla söner runt 3-5 års åldern och är en normal del av utvecklingen. (Hos tjejer kallas det Elektrakomplexet och då blir dom alltså extra fästa vid sina pappor.) Det är ett sätt att träna på framtida kärleksrelationer, men det gäller att gå ur utvecklingsfasen på ett hälsosamt vis och inte bli alltför fäst vid sin mamma (eller pappa, om man är en tjej).
 
Det sägs också att pojkar känner en ovillkorslös kärlek gentemot sina mammor medan döttrar ställer krav på mamma som förebild och har därför inte samma ovillkorslösa kärlek gentemot henne. 
 
Tror ni på dessa teorier? Har ni märkt av detta något? Jag vet inte riktigt om jag tror helt och hållet på dessa teorier. Båda barnen är väldigt mammiga just nu (rätt så naturligt då jag just nu är hemma lite mer än maken) så svårt att säga om Zack är inne i fasen eller inte.

 

En ny kurs i psykologi

Nästa vecka startar en ny kurs för mig. Jag ska undervisa Psykologi 1, som har ersatt Psykologi A. Den är lite annorlunda mot tidigare Psykologi A då den bygger mer på psykologins historia än tidigare. Det blir att gå från Freud och hans teorier (som inte bygger så mycket på vetenskap) till lite mer vetenskapligt beprövade teorier som vi har idag.
 
Så här ser kursmålen ut:
 
* Psykologins historiska framväxt. I samband med det behandlas psykoanalysens och behaviorismens tidiga förklaringar av mänskliga beteenden, känslor och tankar.
 
* Kognitionspsykologi och dess tillämpningar: hur människan uppfattar och förstår sin omvärld och sig själv. I samband med det behandlas hur hjärnan tar emot och bearbetar information.
 
* Biologisk psykologi och dess tillämpningar: hur människan förstås utifrån fysiska förklaringar av tänkande, känslor och beteende.
 
* Socialpsykologi och dess tillämpningar: hur människan påverkas och formas tillsammans med andra utifrån de grupper och organisationer hon eller han tillhör.
 
* Verklighetsuppfattningar och självbilder. Hur de påverkas och formas.
 
* Psykisk hälsa och ohälsa med betoning på stress och stresshantering samt kriser och krishantering.
 
En annan sak som också är annorlunda är att det ligger mer betoning på verklighetsuppfattningar och självbilder (den femte punkten). Där kommer givetvis genus in bland annat och det är alltid intressant att få diskutera genus med eleverna. 
 
Jag älskar att undervisa i psykologi och det tror jag att eleverna brukar känna av. Jämfört med engelska (som är det  andra ämnet jag undervisar i) så är det oftast något som dom flesta tycker är roligt och kan relatera till. Det blir inte samma "tvång", att man måste lära sig grammatik eller att man måste läsa litteratur, osv. Psykologi är också något som får eleverna att öppna upp ögonen och det är underbart att få vara med om som lärare!
 
Så, nu när kursen i psykologi kommer igång nästa vecka så kommer ni nog se lite fler psykologi-inlägg igen i bloggen. Blir lättare så när jag tänker på ämnet och pratar om ämnet under arbetsdagarna  :)

 

Vill du att ditt barn ska bli mer kreativt? Gör en resa utomlands!

Jag läste en intressant studie som visade på att barn som hade rest mycket under sin uppväxt var markant mer kreativa! Psykologiska forskare tror att kreativitet hänger samman med ett öppet sinne och få saker har en så stark förmåga att öppna sinnet som resor till främmande länder. Att resa till ett annat land tvingar hjärnan att ”tänka utanför boxen” inom flertalet olika områden. När allt är nytt, så som mat, språk, sociala koder, kultur, mm så tvingas barnet att snabbt anpassa sitt tänkande och detta är en färdighet som hjärnan behöver träna på - alltså inget som kommer naturligt direkt.
 
Men som många redan har förstått så gör resor oss människor mer toleranta gentemot andra kulturer och människor. Dessutom brukar man lära sig att det inte är farligt att testa nya saker!  ;)
 
 
Zack leker med receptionisten i Italien, även fast dom inte talade samma språk så hade dom jätteroligt tillsammans och hade inga problem att hitta på lekar!

 

Tidigare inlägg










Beauty Planet