För några år sen så hade jag knappt hållt i en bebis... jag visste inte ens om jag ville ha barn. Nu sitter jag här, ensam hemma utan sambo eller bebis. Jag njöt av ensamheten den första halvtimmen... men nu börjar jag tänka mer och mer på plutten. Jag kan inte låta bli... jag tänker på honom och ler och känner en obeskrivlig stolthet i hela kroppen. Den lilla söta varelsen kommer jag få äran att lära om livet och dela alla hans första upplevelser med. Krama, pussa och läsa böcker för. Han kommer att vända sig till mig för att få veta något eller när han vill att någon ska lyssna, vilken ära!
Jag som inte ens visste om jag ville ha barn, jag har blivit frälst. Jag känner det nu när jag sitter här i min ensamhet och tittar på kort på min son. Han är verkligen den underbaraste som finns och jag har aldrig varit lyckligare. Till och med mina svärföräldrar påpekade första gången vi var och hälsade på dom med Zack att jag verkade så lycklig och glad. Och det är jag! Verkligen!
Jag är så tacksam att jag vågade ta det läskiga steget och bli förälder. Man visste ju inte vad man gav sig in på. Det var inte så roligt att vara gravid, men nu är allt verkligen underbart! Det knasiga är att man tänker att "nu är allt verkligen toppen, det kan inte bli bättre".. men så blir det verkligen roligare och underbarare för varje dag som går.. hur är det möjligt?
5 kommentar(er)
