bambi

ja det är ju ganska vanligt med förlossningsdepressioner... min syster hade det med första och det tog nog 2-3 månader innan hon förstod glädjen i att ha fått barn. sen finns det ju olika grader, en del är ju riktigt deprimerade och rent ut sagt en fara för barnet!

det är synd att det är lite tabubelagt det där trots att det är så vanligt!

Jag kan inte tänka mig att någon ÄLSKAR barnet fullt ut från första sekund. Man älskar ju sitt barn på sitt eget sätt... Sedan älskar man ju h*n mer och mer för varje fis, rap och skratt som kommer :D

Hej! Har börjat läsa din blogg av en slump och gillar den verkligen :) Har också kört Cambridge i några omgångar och försöker att peppa mig igen men motivationen är inte så stark just nu så jag väntar lite! Första gången gick jag ner ca 12 kilo samtidigt som jag tränade massor och har nog aldrig varit så fin som då och andra gången 8 kg...sen har jag försökt några gånger utan att känna motivationen men försöker ladda nu igen eftersom kilona har börjat krypa på igen! suck

Jaja ville bara säga att jag gillar din blogg och kommer fortsätta läsa! Lycka till med viktminskningen!

Jag tror att det är betydligt vanligare att man känner som du gjorde när man precis har fött och är omtumlad och trött efter förlossningen, än att det genast sprids ett rosaskimrande kärleksljus i hela rummet. För min del var det, särskilt med första barnet en stark beskyddarinstinkt som kom först medan kärleken växte fram precis som du skriver. Vid andra och tredje barnet var själva "bli-förälder-känslan" inte så överväldigande, så där var kanske kärleken lite mer direkt.



Man borde prata mer om detta på förldragrupper och dylikt. Jag hade dåligt samvete länge över att jag inte kände den där himlastormande kärleken redan i förlossningsrummet, och att jag inte grät som min man gjorde för att han var så berörd och fylld av känslor. Men det är givetvis helt annorlunda att stå brevid! Ändå hade jag absolut inte någon förlossningsdepression, utan helt normala känslor!

Jenny: Jag hade också lite skuldkänslor, speciellt över att jag inte heller grät när jag såg honom första gången. Jag som är en sån känslomänniska, jag var helt säker på att jag skulle gråta då!



Men jag tar igen det rätt mycket nu... får tårar i ögonen så fort Zack lär sig nåt nytt och när han är extra söt :)

Så sööööt !!

Vad heter du i förnamn? :)

För mig som är gravid i vecka 19 och har tusen tankar som virvlar var det väldigt bra att få höra sådana här berättelser också, inte bara de rosenskimrande där allt är vackert och perfekt... Även om din inte var det minsta ledsam, bara fin helt enkelt!

Anonym: Jag heter Rose-Marie :)

Jag har själv en förlossningsdeprission men är nu äntligen på väg ur den efter ca1½-2 års helvete... Förstår fortfarande inte att den där söta lilla varelsen är min son och jag ens varit gravid. Pga av allt detta har jag dessutom förlorat hela min sons första år..har inga som helst minnnen och det är hemskt! Har tyvärr inte heller de känslor jag vill ha för honom.. men jag bryr mig om honom och börjar tycka om honom och börjar bli kär så det går åt rätt håll. Men det tar tid.. Och för mig extra lång tid eftersom jag inte sökte hjälp "i tid". Inte trodde jag det var ngt fel på mig, "det går över.."

Tycker också det är hemskt att man inte pratar mer om det! För det är vanligare ön vad man tror. Och i början skäms man och vill inte prata om det eftersom det är ngt som "inte är bra". Men jag vägrar vara tyst längre så nu pratar jag så mkt jag kan om det och hoppas jag kan hjälpa ngn! Dessutom hjälper det mig att prata med andra också.

Brooke shields har skrivit an alldeles underbar bok, "när regnet faller" om jag inte minns fel, som jag rekommenderar alla att läsa! Jag kände igen mig i nästan hela boken..

Mitt råd, prata prata prata! Och sök hjälp, det behövs och det hjälper faktiskt.

Ta hand om varandra nu kram Katrin