28 April 2010 - 13:07
Jag har svårt att hitta en bekväm ställning och går upp och sätter mig i soffan (och bloggar lite) medans sambon fortsätter att vila lite i sängen.
Runt kl. 5 ringer jag förlossningen för att jag tycker att värkarna börjar göra så otroligt ont. Dom sprider sig ut till höfterna i en sån knivskarp smärta. Men barnmorskan jag pratar med tycker bara att jag ska ta alvedon och avvakta eftersom värkarna kommer så sällan (var 10:e minut). Vi ringer och förvarnar Zacks farmor att det kanske är på gång och hon säger att hon kommer över (det tar ca en timme för henne att åka).
Runt 08:30 kommer värkarna ungefär var 5:e minut. Dom har blivit lite mer hanterbara och jag andas igenom dom ganska bra. Vi ringer till förlossningen igen som säger att det finns plats åt oss och vi säger att vi kommer nog om ca en timme. Det känns pirrigt när vi har bestämt att vi ska åka in, vi ska verkligen åka in, det är dags!
En timme senare sätter vi oss i en taxi till SÖS. I taxin gissar jag och sambon på hur mycket jag har öppnat mig och vi tror på 4-5 cm. När vi kommer fram till förlossningen så sätter dom på en CTG-kurva på magen i en halvtimme. Jag tjatar lite om lustgas eftersom vissa värkar gör djävulskt ont. Barnmorskan undersöker mig först och säger förvånat "oj, här var det öppet" och berättar att jag är öppen 8 cm. Vi är förvånade och berättar att vi trodde på 5 cm och hon sa att det trodde hon också när hon såg mig (hon sa att man brukar nästan kunna se på mammorna hur öppna dom är när dom kommer in).
Jag blir sporrad av att höra att jag var så öppen och det känns bra. Jag sätter mig på sängkanten och tar lite lustgas med värkarna. Efter ett tag så börjar värkarna göra för ont igen så dom ökar på lustgasen.
Efter 1 timme och 40 minuter undersöker barnmorskan mig igen och säger att jag är fortfarande öppen 8 cm. Det var en STOR besvikelse. Här har jag legat och haft djävulskt ont i nästan 2 timmar och INGET har hänt! Hon föreslår att vi ska ta hål på hinnorna för att påskynda förlossningen men säger att då kommer nog värkarna bli mer intensiva. Jag säger att jag vill absolut inte ha MER ont än vad jag har nu, det klarar jag inte av. Jag klarar knappt av värkarna som dom är nu, kände jag.
Så barnmorskan föreslår epidural och att ta hål på hinnorna. Eftersom jag har så fruktansvärt ont så tackar jag ja till epidural. Hon går och hör när narkosen kan komma och ge mig epidural. Hon meddelar att narkosen är upptagen inne på operation, men är snart klar där och sen är det en annan mamma som är före mig... sen ska jag få den underbara epiduralen!
Så jag ligger där och plågar mig igenom värkarna och säger flera gånger att jag hoppas att jag får epidural snart. Jag förbannar mina onda höfter och säger att det är bullshit att det gör som mest ont att öppna sig till 7-8 cm.
En timme senare (medans jag fortfarande väntar på epiduralen) så känner jag plötsligt att på slutet av en värk så vill jag krysta. Jag säger till sambon att nu börjar krystvärkarna, ring efter barnmorskan. Snart kommer en till krystvärk och jag känner att det "knäpper till" och vattnet går. Sekunden efter kommer barnmorska, undersköterska och sjuksköterska in.
Det kommer en till krystvärk och barnmorskan säger att bebisen är på väg och att på nästa krystvärk är hon nog ute. Detta sporrar mig så jag vill fortsätta och krysta även fast jag inte har någon värk, men hon säger åt mig att vänta... så jag gör det och krystar ut henne när nästa värk kommer. När jag känner att hon är ute så utbrister jag "Åh, så skönt!" för jag känner direkt hur all smärta försvinner. Hon skriker direkt och jag känner en sån glädje och lättnad i hela kroppen.
Barnmorskan undersöker mig efteråt och säger "Inte en skråma! Du är som gjord för att föda barn!". Neee... verkligen inte tänker jag, för då skulle jag väl inte ha haft så fruktansvärt ont!
En stund efter moderkakan kommit ut så säger jag till barnmorskan att det känns som att jag blöder mycket. Hon kollar och trycker på min mage (masserar livmodern) och tycker också att jag blöder mycket. Så jag får dropp för att hjälpa livmodern att dra ihop sig. Senare får jag också en spruta i låret som också ska hjälpa livmodern på traven. Sammanlagt så blöder jag 1,1 liter innan det lugnar ner sig och min livmoder har dragit ihop sig bra.
Jag känner verkligen att denna förlossning var tusen gånger värre än den förra. Främst för att jag hade så otroligt mycket mer ont. Jag tror att det beror på min foglossning, för det var i bäckenet och höfterna som jag hade en så otrolig skarp smärta. Det var all tryck neråt som belastade hela bäckenet som var fruktansvärt och lustgasen hjälpte inte mot trycket.
Foglossningen gjorde också att jag hade svårt att röra på mig. Förra gången stod jag på knä en hel del, t.ex. Denna gång så satt jag på sängkanten en kort stund, annars låg jag på rygg i sängen. Att jag inte kunde röra på mig så mycket tror jag gjorde att förlossnignen drog ut lite på tiden och att det gjorde mer ont. Så den där dumma foglossningen förstörde verkligen mycket!
Jag är glad för att det gick så fort i allafall och att jag slapp sys denna gången också. Alla andra säger att det var ju bra att jag klarade mig utan epiduralen i allafall (hann ju aldrig få den), men jag känner att jag hade gärna tagit den då (om den nu hade hjälpt mot smärtan i bäckenet och höfterna).
Denna förlossning var verkligen helt annorlunda mot min förra förlossning! Du kan läsa om min förra förlossning i min gamla blogg, här.
31 kommentar(er)
