bambi

Frågan ställer verkligen värderingarna på sin spets. Rent spontant tycker jag absolut att pappan ska kunna vara med och bestämma om amning. Men precis som du själv skrivet vore det ju märkligt om man inte diskuterat igenom sina värdeingar innan ploppet. Jag skulle iofs tycka det var märkligt om pappor inte skulle vilja att deras barn blev ammade, förutsatt att amningen fungerade.

Min åsikt skiljer sig lite mot din.

Jag tycker inte att det är pappans rätt att bestämma om amning eller inte.

Det har inte ens varit en tanke hos mig när vårt lilla gryn tittar ut.

Det är min kropp och jag tycker att vill jag inte så vill jag inte, nu är det ngt som jag vill men jag kommer inte att höra med pappan vad han tycker.

Det är jag som har burit den i 9 månader och fått ta allt som det innebär, det var ingen som frågade mig om pappan ville bära på den ;o) med glimten i ögat.

Hos oss ska jag ta all ledighet, ska vara hemma i 1½ år vilket ska bli underbart!

Nu har vi kunnat göra så då sambon min jobbar en vecka och är ledig en så vi har alltid en hel varannan vecka tillsammans, själv jobbar jag Mån-Fre. Skönt att vi har kunnat lösa det såhär men mina bröst har han ingen talan om =)

Så om man vill amma och det fungerar så ska man ändå, bara för att, sluta för att pappan tycker det? Och tycker pappor det?



Finns det ens människor som diskuterar om de ska amma eller inte med sin partner, undrar jag? Vad är syftet?



Funkar det med amningen och om mamman vill amma så är ju det bara en fördel för barnet som får i sig den bra mjölken som är bevisat bättre än ersättning. Och pappan vill väl ha det bästa för sitt barn! Sen säger jag inte att man till varje pris ska amma för det är förjäkla jobbigt och det gör ont som f-n i början.



Det blir lite löjligt med hela den här jämställdhets-grejjen om precis allt ska vara jämställt bara för att. Skillnad med jämställdhet som handlar om att vi ska ha samma rättigheter och fördelar i samhället oavsett kvinna eller man.

Vilken pappa vill inte att sitt barn ska få det allra bästa? Och fungerar amningen så är den ju det allra bästa. Jag har svårt att tro att någon skulle vilja ta det ifrån barnet. Sen så verkar det rätt bökigt att amma på jobbet också i och med att barnet mår bra av att få hud mot hud kontakt när h*n äter, och så ligger man ju och ammar upp mot en timme per gång de första veckorna. Och tänk så mycket man blöder, och så känslig man är första tiden. :) Mig skulle då ingen arbetsgivare ta emot när jag är nyförlöst. Första tiden behöver mammans kropp läka, livmodern drar ihop sig naturligt vid amning, mjölken rinner (sprutar) och man blöder rätt så friskt. Man vill ligga i soffan och mysa med sin bebis, amma och ta igen sig! Man behöver det! Behöver verkligen pappan det?

Ett argument för att pappan kanske inte vill att man ska helamma är att han blir mindre delaktig. Man kan fortfarande pumpa så att bebisen bara får i sig bröstmjölk.



Jag pumpade en del förra graviditeten. Zack fick ungefär en flaska om dagen som sambon gav honom. Men det var nog mest på mitt intiativ eftersom jag kunde sova eller göra något annat under en lite längre tid då.



Milo Sist så hade jag nog kunnat gå tillbaka till jobbet efter 2 veckor. Slutade nog blöda helt efter 2-3 veckor och hade inte sytts, så jag var nog helt återställd då. Men man vet ju aldrig hur det kommer att bli innan, så det är ju så svårt att säga till arbetsgivaren när man kan komma tillbaka!



C Men dessa frågor handlar väl i högsta grad om samma rättigheter? Om pappan har samma rättigheter att bestämma över sitt barn som mamman? Oftast ses ju pappan som en andrahandsförälder och blir diskrimerade. Jämställdhet handlar inte bara om att kvinnor ska få samma rättigheter...

Det finns fullgoda alternativ till bröstmjölk om man inte har möjlighet att pumpa ur. Vill pappan ha den första delen av föräldraledigheten så tycker jag att det är en självklarhet att det ska diskuteras och starkt övervägas i familjen. Personligen skulle jag i det läget värdera min sambos närhet och anknytning till barnet mycket mer än hur och vad det äter. Vill kvinnor ha jämställdhet eller vill de inte liksom?

Har skrivit ett inlägg om det i min blogg här: http://nyarsmamman.blogspot.com/2010/04/amningen-ar-inte-bast-pa-bekostnad-av.html

Jag blir så arg på såna här diskussioner! Det är enligt mig absurt att ens fråga sig om pappan får bestämma om amningen, den kan han ju ändå inte göra något åt. Och alla mammor kan inte gå tillbaka till jobbet och amma - jag är städare på tåg nattetid - där får man inte ha bebisar. Och jag var så "illa däran" i fittan att jag inte kunde sitta ordentligt första veckorna. Det finns ingen mall för det här med föräldraledigheten, amning, blöjor, uppfostran etc - just för att det mesta är så indivuellt att alla har rätt att göra vad som blir bäst för dom.



Ingen vet vilken uppdelning, amningsritual eller liknande som blir bäst för vår familj än vi.



Känns som om det finns allt för många "rikspuckon" på FL (har själv aldrig varit inne där för att jag får min dos från div bloggar som bara tar upp konstigheter som skrivs där) som vill veta vad andra tycker, så de själva slipper ta egna beslut över sina liv.....

Självklart så ska man bestämma gemensamt om föräldraledigheten, och amningen tycker jag att pappan ska kunna vara med att säga sitt, även om sista ordet måste falla på kvinnan eftersom att det är hennes kropp.



Svammel som "jag har rätt för att jag har burit och fött" känns så grottmänniska att jag får rysningar.

Svår fråga, som lätt blir infekterad...

Amning: mamman har sista ordet eftersom det i slutänden är hon som ev. har ont, ska amma på nätter, kan få mjölkstockning etc etc. Men givetvis är det något som man diskuterar tillsammans.



Ang. föräldraledighet så tycker jag som jag alltid gjort: det är VI, barnets föräldrar, som bestämmer hur vi vill göra. Ingen förbenad regering eller f.-kassa. Det ÄR inte så enkelt som 50/50: klart. Det finns så många fler aspekter att ta hänsyn till som inte utomstående kan veta om/ska veta om. Min man har inte varit mycket hemma, men han tar jättebra ansvar, vi delar 50/50 på det. Som de ska vara. Inga problem! Nu jobbar vi båda och den tiden är över då det var fl som var aktuellt, så..



Sedan är det inte så lätt att bli sjukskriven efter en förlossning om den "var normal" , mest beroende på att läkare tar det som självklart att mamman är hemma direkt..men det är ju mamman OCH pappan de första 10 dagarna så..det är ju inte aktuellt förrän efter det. Där finns det mycket att tänka på för läkarkåren.



Men, jag vidhåller att det är upp till varje par/familj att bestämma över sin föräldraledighet. Ingen annan, oavsett vad man tycker. För varje familj är unik.

Bambi: Men jag kanske inte ska lägga mig i den här diskussionen, min yngsta dotter är 24 månader och jag ammar henne ännu på kvällen. För mig har det varit en ren självklarhet att amma, det har ingenting med jämställdhet att göra. Pappan kan ju inte amma, men han kan ju göra allt annat precis lika bra som mamman.

Haha blev lite fel, min dotter är bara 21 månader...

Jag förstår inte alls hur man om man lever i ett parförhållande inte ens kan vara intresserad av den andres åsikter. För vissa verkar inte kunna skilja på åsikter och bestämmande. Jag tycker att det är självklart att man diskuterar sådant som rör det gemensamma barnet, sen att mammans röst väger tyngre i just amningsfrågan känns också rätt givet.



Det tröttsamma i den diskussionen var de kvinnor som tyckte att de andra kvinnor som gick tillbaka till jobbet tidigt var känslokalla idioter eftersom man som mamma tydligen ska vilja ha ungen klistrad på sig dygnet runt det första året, annars är det något som står fel med anknytningen och då borde man enligt dem inte skaffa barn alls.

Milo: Du kanske ska byta ut "man" mot "jag" i ditt första inlägg, för man kan inte utgå från att alla kvinnor trivs med att ligga i soffan och amma timme ut och timme in.

Den dagen vi bestämmer oss för att skaffa syskon så kommer min gubbe att vara hemma, jag kanske inte alls tänker ta ut någon ledighet. Detta pga att jag har ett väldigt flexibelt jobb och därav kommer att vara hemma mycket ändå så vi kommer vara mycket tillsammans och dela bördan. När det gäller amning så kunde jag inte amma min dotter och detta verkar ligga i släkten så vi planerar inte ens för att det ska genomföras. Flaska och ersättning har fungerat hur bra som helst för oss!

intressant! jag kan tänka mig att ett vanligt argument är att barnet lättare förhåller sig till mamman den första tiden, än pappan.

Mother, Married & Twenty: Nä vissa kanske inte trivs med att ligga i soffan och knyta an till sin bebis, vad vet jag. Då är det ju bara ut och jobba istället. Men alla mammor jag känner har varit trötta första tiden efter förlossningen, och då passar det ju bra att vara hemma och gosa med bebisen medan kroppen får läka ihop lite.

Sedan är min spontana tanke även att bebisen främst behöver mamman allra första tiden, känner igen hennes hjärtslag och röst.

Jag kan ärligt talat inte se vad detta har med jämställdhet att göra?



Lika rättigheter vad gäller amningen? Pappan kan inte amma. Mamman kan det. Det är mammans kropp och inte pappans.



Scenario 1

Vill mamman inte amma så kan ju inte pappan komma och säga att jo det ska du visst för det är mitt barn med. Ska pappan då tvinga mamman även om hon tycker det gör för ont etc... (?) Bara för att hävda sina rättigheter som pappa?



Scenario 2

Och det andra scenariot är som sagt att mamman vill amma. Hon ska då alltså inte få göra det för att pappan inte vill det för han vill mata?



Sen visst, pappan kanske också vill ge maten och om man kan pumpa ur och ge bröstmjölk på flaska så är ju det kanon. (men alla barn är olika. Tex min son vägrar ta flaska och jag vet många fler som vägrar). Där föll ju den lika rättigheten av naturliga skäl, ha ha.



Finns nog ingen kvinna som vägrar låta pappan flaskmata något mål då o då för att vara delaktig, om det funkar rent praktiskt och om pappan vill det.



Tror helt enkelt det (amning eller inte) faller sig naturligt för majoriteten av dom som är föräldrar och att det inte är nått man måste "lagstadga" om..



Naturligtvis finns det områden i samhället där männen inte har samma rättigheter som kvinnor och det är lika fel som det motsatta. Men för mig handlar inte denna fråga om att ha samma rättigheter för det blir ju absurt hur man än vänder och vrider på frågeställningen.

Sen vem som ska vara hemma när, hur länge etc är ju nått man diskuterar tillsammans. För oss var det naturligt att jag tar största delen då... nr 1) jag vill det och pappan och jag har kommit överens om att göra så. nr 2) jag tjänar mindre än pappan och nr 3) man är rätt mör efter en förlossning och får inte sjukpeng eftersom detta anses naturligt, och nr 4) min lilla son vill ha mat varje till varannan timme dygnet runt. Skulle vara fysiskt omöjligt för mig att jobba om inte pappan och lilleman skulle bosätta sig på mitt jobb.



Detta är dock något man diskuterar tillsammans med mannen precis som allt annat som rör barnet ifråga. Men min kropp bestämmer jag själv över.

Milo Jag vet inte om du uttrycker dig klumpigt eller om du menar det som det låter, men "Nä vissa kanske inte trivs med att ligga i soffan och knyta an till sin bebis, vad vet jag" får det att låta som att de som inte vill ligga och dra sig på soffan inte är intresserade av att knyta an till sina barn och så är det ju inte, mammor kan knyta an till sina barn precis lika bra som pappor kan, på samma sätt. Jag har varit hemma med min son i 18 månader (om jag minns rätt) och jag har aldrig haft den där "ligga på soffan" perioden, jag har varit ute och hittat på saker, fikat, handlat och umgåtts med mina kompisar som vanligt och hemma har jag målat, skrivit, sett på film osv som vanligt, min son blev en del av mitt liv men jag ställde inte om hela livet till att ligga på soffan och mysa, vi knöt an prima ändå.

Om jag uppfattade frågan rätt, så var det om pappan kan "bestämma" att mamman inte ska amma för att han vill vara hemma i början. Om nu någon skulle få för sig att tycka det, så skulle jag vilja vända på frågan, kan pappan bestämma att mamman SKA amma?



Sen tycker jag att det är fel att prata om "bestämma" i ett förhållande, det är väl inte någon av parterna som ensidigt bestämmer över vissa områden, utan man diskuterar väl och får väl förhoppningsvis fram en gemensam värdegrund att utgå ifrån. Ex. så är det för oss som par viktigt med amningen men också viktigt att pappan ska ha en lika bra relation till dottern som "ammaren". För oss löste det sig genom att vi var hemma mycket paralellt när dottern var nyfödd, och maken gjorde allt förutom just amningen och vi lät aldrig henne ha någon favorit, utan båda skulle funka precis lika bra att tröstas/nattas/gullas med. Sen hade vi planerat att maken skulle stanna hemma på heltid när hon var 9 månader, och då planerade vi in smakportioner och tillvänjning till annan mat, nattning osv, inför det. Hade inte funkat om jag hade vägrat att ge henne annat än bröstmjölk till dagen innan jag skulle tillbaka till min utbildning.

Anna Kaagaard Kristensen: Jag kanske uttryckte mig lite klumpigt, men vad jag menade var att många nyblivna mammor har så himla bråttom överallt, känns som det för många är så viktigt att inte stanna upp för mycket, livet ska springa på som vanligt osv. Istället för att verkligen stanna upp och njuta av första tiden så ska man ut och iväg och allt ska vara precis som vanligt. Men nu blev det här lite utanför ämnet som Bambi bloggade om.

Jag tycker att det ska vara upp till barnet om det ska ammas eller inte. Det är ju faktiskt inte alla barn som vill ha bröstmjölk. Jag tycker att man ska ta ett par veckor och känna efter vad det är som barnet trivs bäst med, sen helt enkelt välja det bästa för barnet. jag anser att man i många frågor som rör barn fokuserar alldeles för mycket på vad föräldrarna vill och tycker, när man egentligen borde fokusera på att lära sig vad barnet vill och trivs bäst med.



Sen om barnet inte vill ammas, så kan man så klart börja diskutera vem som ska vara hemma. Men vill barnet ha bröstmjölk direkt från bröstet så självklart ska barnet ha det.



ja, det är i alla fall min åsikt.

Strumpan Nej, det handlade inte om att bestämma över den andra utan om pappan ska vara delaktig i beslutet. På Familjeliv var det vissa som tyckte att pappan inte ens har rätt till en åsikt om hans barn ska ammas eller inte, utan det är helt och hållt upp till mamman! Vilket jag tycker är helt fel! Jag tycker att det är något som ska diskuteras fram, men att mamman ändå har "veto-rätt" eftersom det är hennes kropp.

Svår fråga tycker jag!



På något sett tar jag för givet att det är kvinnan som ska vara hemma först men varför vet jag inte egentligen men det hör väl i grund och botten ihop med amning. Om kvinnan ammar tycker jag att hon ska vara hemma första tiden.

Jag tänker så här (några månader efter ditt inlägg, men det här är ju alltid aktuelllt, och jag behövde tycka...).



Hurra! för att allt fler fattar att mamma-är-ledig-först inte är ett obligatorium eller alltid det bästa.



Och joddå, jag tycker också att pappor ska få ha tyckanderätt om amning. Amning är ju två saker: närhet och mat. Närheten är pappan lika bra på.



Jag hörde om ett par som valde kejsarsnitt och ingen bröstmjölk alls. Pappan ledig först. I den mån jag får ha åsikter om deras situation (och det får man väl alltid...?) så tycker jag det var lite "synd" på mjölken, att inte testa. Annars bara grejt!



hepp.