Allt för sitt barn

Jag såg en mycket gripande dokumentär igår kväll på SVT, Allt för Martin. Egentligen borde jag inte se på såna här dokumentärer när jag är gravid för jag satt och grät i en timme.

Den handlade om en mamma vars son blev svårt handikappad efter syrebrist vid födseln. Istället för att sätta honom i ett hem så blev hon vårdare för honom tills han dog när han var 17 år gammal.

Hon berättade att hennes största önskan var att höra Martin säga "mamma" och hur han aldrig sov längre än 4 timmar åt gången på natten. Hon hade verkligen offrat hela sitt liv för sin son. Hennes jobb var att ta hand om honom, hennes äktenskap gick i kras och hon fick aldrig sova mer än 4 timmar i sträck under 17 år. Så det blev otroligt tomt när han dog, förutom den otroliga sorgen att förlora sitt barn så hade hon heller inget jobb eller något liv att falla tillbaka på.

Ändå sa hon att hon var väldigt tacksam över den tiden som hon hade fått med Martin och att hon var stolt över hur mycket hon hade betytt för honom.

Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på hur jag skulle göra i en sån svår situation. Det är omöjligt att veta. Man känner verkligen som mamma att man skulle göra vad som helst för sitt barn, även offra hela sitt liv för honom/henne. Men när man har flera barn så blir det svårare, då drabbas dom andra barnen och det känns ju fel. Men samtidigt så skulle det vara så svårt att "överge" sitt barn.

Varken denna graviditet eller förra så har vi gjort KUB-test. Egentligen är det för att jag inte tycker att det känns viktigt, jag kommer att älska bebisen oavsett, och jag vill inte behöva ställas inför ett sånt svårt val och all oro som ett dåligt svar kan innebära.

Men en sak som dokumentären fick mig att inse var att kärleken till ens barn är verkligen villkorslös och jag är otroligt tacksam över att Zack är frisk och glad. Zacks små utbrott är ingenting mot vad Martins mamma fick utstå. Jag är verkligen imponerad över hur stark hon var trots sömnbrist och att situationen måste ha känts hopplös.

Är det någon mer som såg dokumentären igår? Vad tyckte ni? Även om ni inte såg dokumentären, vad har ni för tankar om detta?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Kommentarer
Jenny i Dalby (mamma till tre)
2010-02-05 @ 08:58:23

Jag såg också dokumentären och tycker precis som du att den var väldigt gripande. Vi har vänner till mina föräldrar som haft en mycket lik situation, men deras son levde i 30 år. Mamman i familjen hade ägnat hela sitt liv åt att sköta om sin son, dygnet runt. Har inte heller haft något arbete och det sociala livet har sakta men säkert avtagit. För henne blev tomheten också enorm (inte minst hade de ju förlorat sin son, men att sköta honom hade ju varit hela hennes liv i så många år).



Jag gjorde KUB nu med tredje barnet (eftersom jag hade åldern inne), men vi hade noga pratat igenom det och vad ett eventuellt dåligt besked skulle innebära för vår del. Till stor del handlar det faktiskt om att vi har två barn sen innan och deras liv skulle också förändras totalt om de fick ett svårt skadat syskon. Vi hade bestämt oss för att inte fullfölja en sådan graviditet. Om man inte vet vad man ska göra med ett dåligt besked eller har tänkt igenom vad de här testerna innebär så tycker jag att de är ganska onödiga. Vi hade kanske tänkt annorlunda om vi inte hade några barn innan, det vet jag inte. Mycket svårt att sätta sig in i en sådan situation och ett väldigt känsligt ämne.



Jag arbetar på en avdelning där vi bland annat har patienter som genomgår sena avbrytanden av graviditeter, och det är ju självklart en mycket stor sorg för föräldrarna när de fått besked om att barnet de bär på har ett svårt handikapp eller kanske inte ens kommer att klara sig utanför livmodern. Även om de är säkra på sitt val så är det ju mycket traumatiskt för de flesta. Som personal är det i såfall svårare att acceptera de fall där det enbart rör sig om sociala skäl för avbrytandet (nu talar jag om mycket sena aborter), även om man måste respektera det också. Nu halkade jag visst iväg lite från ämnet....:)

Johanna
2010-02-05 @ 09:45:30 Blogg: http://johanonnona.blogg.se/

Jag såg en del av den, och grät floder! Samtidigt som jag blir så otroligt imponerad av mammans styrka, så blir jag besviken på mig själv. Min son är snart 10 månader, och har inte börjat krypa eller visat intresse för att ta sig någonstans än. Han kan sitta och leka i timtal, men är liksom nöjd med det. När jag såg programmet igår, och hon sa "jag kommer aldrig få höra honom säga mamma", så fick jag sådana skuldkänslor! Här sitter jag med en frisk unge som säger mamma hela dagarna, pussas på begäran och tycker livet är kul - men inte är jag nöjd för det! Jag blev så ledsen för hennes skull, och lovade att sparka mig själv hårt nästa gång jag var otacksam mot Harry så att det inte ska hända igen.



Hennes styrka var beundransvärd tycker jag. Att gå igenom allt men ändå ha sådan stark kärlek till sitt barn! Det var en bra dokumentär , och jag hoppas att många såg den.

stina
2010-02-05 @ 09:49:45 Blogg: http://stinalindgren.blogspot.com/

Hej Rosa.



Såg den här på en blogg . Den tar väl upp det du skriver om men tycker tvärtom !



http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/02/04/arets-musikvideo-genusvaldet-drar-fram/#comment-6387



och denna:



http://tanjabergkvist.wordpress.com/2009/12/26/genus-hitler-och-genusvaldets-undergang/



Kram på dig!

Bodil
2010-02-05 @ 10:37:48 Blogg: http://enmynta.se

Oj, den dokumentären missade jag. Och det var nog tur det, tårarna hade garanterat sprutat här också, trots att jag inte är det minsta gravid.



Vilken fruktansvärt sits egentligen, men vad gör man? Man älskar ju sitt barn så villkorslöst. Skulle något hända Vilhelm NU skulle jag göra allt för att han skulle få ett så bra liv som möjligt, med en ny liten bebis tror jag att jag skulle resonerat likadant, men man vet inte. Även om man älskar sin nyfödda bebis också så har man ju ändå inte samma band som till ett barn man levt med en tid. Man har inget liv tillsammans när bebisen är helt ny, man skapar ju ett liv tillsammans.



Att ta på sig allt själv känns inte helt humant. Jag vet ju som sagt inte hur jag själv skulle reagera i en sådan situation, jag hoppas attt jag aldrig får veta det heller. Men att ta på sig allt själv är stort och jobbigt, både psykiskt och fysiskt.



Ja, flummigt blev det... Flumm-flumm...

Tanja Bergkvist
2010-02-05 @ 13:10:35 Blogg: http://tanjabergkvist.wordpress.com/

En länk på min blogg ledde mig hit. Stina, vad menar du med "tycker tvärtom"? Det finns väl ingen förälder som inte skulle offra sitt liv eller dö för sitt barn. Tur jag inte såg den där dokumentären - man klarar inte sånt när man har barn, även om det kan vara nyttigt att se sådant ibland för att få perspektiv på tillvaron och inse hur lyckligt lottad man är.

Sarah
2010-02-05 @ 13:55:54

Åh jag såg också dokumentären, tyckte dock att det var lite väl mycket när dom visade hans lik. Det var obehagligt. Jag tjöt som en gris och fick , som så många andra, ett annat perspektiv.



Jag jobbade för några år sedan på en gruppbostad för så gravt och sjuka barn och det var väldigt tungt på alla sätt, jag tänker på dom ibland. Hur de har det och om dom fortfarande finns kvar i livet... Usch vad deppig jag blir när jag tänker på det. Nu när jag själv fått barn skulle jag nog inte klara av att jobba med barn som har sånna multihandikapp.

Men iaf, jag beundrar alla starka mammor och pappor därute med liknande erfarenheter, som den här mamman i dokumentären.



Tack för ett bra inlägg!

stina
2010-02-05 @ 14:25:22 Blogg: http://stinalindgren.blogspot.com/

Fel av mig att lägga länken till din blogg Här!

Sorry!!

Snorkfröken
2010-02-05 @ 16:42:52 Blogg: http://www.snorkfrokensblogg.blogspot.com

Min son är 16 år och precis som pojken i filmen väldigt handikappad. Jag kunde relatera till allt Anette sa.

Jag har levt ganska precis som hon de sista 16 åren i mitt liv med vaknätter, i symbios med min son och han har varit hela mitt liv. Nu har han flyttat till eget boende och jag går fortfarande igenom den identitetskrisen som Anette talade om, vem är jag, vad ska jag nu göra med mitt liv.

Jag har skrivit mina tankar om filmen på min blogg.

Trevlig helg!

Innan du kommenterar,glöm inte att prenumerera på min blogg! Du vill väl inte missa några inlägg? Nej, tänkte väl det. Klicka på ikonen!

bloglovin





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback










Beauty Planet