Ja, jag kan säga att det var tusen gånger värre att höra sjuksköterskan säga "ta med dig en anhörig" inför återbesöket hos läkaren. För då snurrade det verkligen runt i huvudet och man tänkte verkligen det värsta. Så att sedan höra att det "bara" var papilliär sköldkörtelcancer så var det nästan så att man drog en lättnadens suck. För vi hade ju redan suttit uppe hela natten och googlat allt vad det kunde va (vi visste ju att jag hade en knöl på halsen och utgick ifrån det) så vi visste ju direkt att papilliär sköldkörtelcancer var en väldigt "snäll" cancerform.
Men det var inte roligt att sitta där framför läkaren som tog ordentliga pauser emellan informationen för att invänta våra reaktioner och se hur hon studerade mitt ansikte för att se om hon skulle plocka fram näsdukarna. Sen när hon väl behövde ta fram näsdukarna så vände hon sig mot sambon och pratade mestadels till honom.
Det var många långa tysta stunder. Antagligen för att låta allt sjunka in men också för att låta oss tänka på om vi hade några frågor... men vi hade som sagt läst på om cancerformen på internet och hade inte alls många frågor.
Men att höra hur läkaren säger att man har cancer känns så overkligt. Man förstår inte allt vad det innebär egentligen. Man kan inte begripa hur det kommer att kännas att vakna upp på sjukhuset med ett stort sår på halsen eller hur det kommer att kännas att genomgå strålbehandlingen. Allt känns så långt borta och så främmande. Men det som är främmande är också skrämmande... och det läskigaste av allt med cancer är det främmande med det och att man aldrig vet vad som kommer att hända.
6 kommentar(er)
