Men som kloka Anna sa till mig så måste jag sluta att jämföra operationen med förlossningarna. En förlossning innebär ett glädjebesked medans en operation (speciellt denna) är inte lika glatt... Många har svårt att hantera någon som kanske är ledsen och till och med gråter och så vet man inte vad man ska säga eftersom man själv inte alls har varit med om något liknande och man vill inte göra personen ännu mer ledsen....
Jag läser själv bloggar som handlar om sorg och jobbiga saker och skriver nästan aldrig någon kommentar i dessa bloggar. Varför? Jo, för att jag är rädd för att skriva/säga "fel" saker och kanske göra personen ledsen... Så när jag tänker på allt ur den synvinkeln så förstår jag lite mer varför folk har svårt att höra av sig.
Sen så är detta något jag lever med varje dag och tänker på en hel del. Jag känner av såret på halsen hela tiden, en ständig påminnelse, jag tar min medicin varje morgon som är en påminnelse om vad som väntar mig resten av livet. Jag lever mitt i allt detta och man utgår ju alltid från sig själv... medans andra tänker på sitt. Dom är på semester, renoverar hus, nyss blivit gravida, mm och lever förstås mitt i det istället.
Sen så har nog jag förminskat detta med cancern en hel del för alla och sagt om och om igen att det inte är något fara...osv.. Och detta har förstås alla utgått ifrån. Men sen så blev allt så påtagligt för mig i och med operationen. Det blev så verkligt. Innan så var det så abstrakt. Jag är ju inte en sån som får cancer (så tänker väl alla?) så det var så overkligt... fram tills operationen....
Nästa steg är att höra vad dom hittade i dom körtlar dom tog bort. Jag hoppas att dom inte hittade något oväntat. Sen blir det strålbehandling.
17 kommentar(er)
