För någon vecka sen besökte jag min läkare för att kolla upp en liten knöl jag har haft på höger sida av halsen (läkaren bedömde att den var 1,5 x 2 cm). Jag har haft den i flera år, i allafall minst 2-3 år, kanske längre. Den har inte växt. Den har inte gjort ont. Jag har bara varit lat och inte orkat kolla upp den. Varför jag kollade upp den nu? Jo, jag hade ett frikort sen alla besök hos sjukgymnasten (ja, jag är lite snål..) och jag tänkte att nu har jag tid att göra sånt jag har skjutit upp.
Min läkare känner på den och ger mig en remiss att få den punkterad (sticka hål i den för att se vad som finns i den). Hon säger att jag åka och göra det när jag har tid eftersom dom har drop-in så det är bara att åka dit.
Jag åkte dit förra veckan, i onsdags. Läkaren sticker hål på den och jag hör ett "slurp". Sen så berättare läkaren att det bara var vätska i knölen och att nu är den borta. Det var vad dom kallade en väldigt godartad cysta och så skämtade han lite med mig. Men säger att jag kommer att höra från min läkare inom en vecka. Jag känner mig lättad och har knappt tänkt på det sen dess (fast egentligen var jag inte alls särskilt nervös innan heller..).
Sen så ringer en sjuksköterska idag straxt innan kl. 17 och säger att jag har fått tid för återbesök hos min läkare imorgon kl. 10. Jag säger "okej" och lägger på. Ett par minuter senare ringer samma sjuksköterska igen och säger "Jag glömde säga att du ska ta med dig en anhörig imorgon till ditt besök.". Jag blir helt ställd och säger bara "Ok. Tack. Hejdå."
Jag börjar prata med sambon om detta och frågor börjar snurra i mitt huvud. Varför ska jag ta med mig en anhörig? Sambon tycker att jag ska ringa upp dom och fråga varför, så jag gör det. Sjuksköterskan säger att det är vad läkaren har sagt åt henne. När jag frågar lite till så säger hon "Det kanske är för att du har småbarn så att du och läkaren ska kunna prata ifred.". Det är allt jag får veta.
Det lät som en dålig förklaring för att lugna mig från sjuksköterskans sida. Hon hörde kanske Leah i telefon för att jag gick och bar på henne då.
Så nu snurrar allt möjligt i mitt huvud, som ni kanske förstår. Varför ska jag behöva ta med en anhörig? Varför säger min läkare så om det inte är väldigt väldigt allvarligt? Varför skrämma upp någon om det inte är riktigt allvarligt? Men samtidigt så pekade allt innan samtalet idag på att det inte var något farligt. Så det går liksom inte ihop.
Tårarna har runnit ikväll och jag har tänkt hemska tankar. Om det är något allvarligt så kommer Zack och Leah inte ens minnas mig, dom är ju så små. Och jag tänker, jag visste väl att mitt liv var för bra för att vara sant... jag var för lycklig... Men jag tänker också, hellre mig än något av mina barn....
Hemska hemska tankar och hur ska jag kunna sova inatt?
49 kommentar(er)
