Det är ord man aldrig vill höra när man ska träffa sin läkare... jag kommer aldrig glömma den känslan som gick igenom kroppen när jag hörde orden. Allt bara snurrade och det kändes så overkligt. Drömde jag? Sa hon verkligen så? Till mig?
Tankarna snurrade och gick fram och tillbaka. Hon måste ha tagit fel. Sagt det till fel patient. Hon hade ju glömt att säga det från första början och ringde till och med tillbaka, så hon kanske var lite virrig? Hoppades jag innerst inne... Men sen pendlade det till att jag var tvärsäker på att jag bara hade ett par veckor att leva. Jag skulle inte få se mina barn växa upp. Jag skulle inte lära känna lilla Leah som bara var en månad gammal.
Ovissheten var hemsk. Att inte veta varför jag behövde ta med mig en anhörig till läkaren. Men jag förstod ju att det fanns en anledning till det hela. Jag hoppades verkligen in i det sista att dom hade blandat ihop mig med en annan patient. Jag var ju inte en sån person som var sjuk och verkligen inte någon med någon allvarlig sjukdom. Det kändes så abstrakt, så långt ifrån mitt lyckliga liv där jag nyss hade blivit tvåbarnsmamma.
Jag är evigt tacksam att jag fick en cancerdiagnos med så god prognos. Jag hade verkligen tur i oturen och det kommer jag aldrig att glömma heller! Om ni vill läsa mitt inlägg från den första juni förra året (om hur det hela började) så hittar ni det här. Inlägget om mitt läkarbesök hittar ni här.
7 kommentar(er)
