Men jag har bantat en hel del genom tiderna. Det har varit viktväktarna, Cambridgekuren (pulverdiet), olika soppor som man skulle koka ihop och bara äta, LCHF, GI, mm. Egentligen så har det bara varit för att bli av med 3-5 kilo... inte mycket egentligen. Varför inte acceptera dom där 5 extra kilona egentligen? Varför ödsla så mycket energi och ångest på vad man ska stoppa i sig, när kroppen ändå kommer tillbaka till dom där +5 kilona (fast för kroppen så är det nog idealvikten)?
Och alltid ska det vara något på kroppen som ska fixas. För när man väl går ner till sin idealvikt så är det något annat man är missnöjd med. Varför inte bara acceptera sin kropp som den är?
Innan bröllopet så hade jag en liten tanke på att jag måste gå ner lite inför bröllopet, men sen orkade jag inte riktigt ödsla energi på det och förkastade ganska snabbt den idén. Jag tycker faktiskt att bröllopsbilderna blev bra ändå och trots att jag inte var det smalaste jag har varit i mitt liv så kände jag mig vacker.
Det känns ganska så befriande att inte vara besatt av sin vikt. Jag har inte vägt mig sen innan vi åkte iväg till Thailand. Jag mår ännu bättre nu när jag har börjat med yoga också. En hel timme tillägnat min kropp och för att den ska må bra. Jag får träningsvärk dagen efter och jag känner att min kropp har fått röra på sig. Sen så har jag denna fråga i bakhuvudet när jag handlar mat "Om du älskade din kropp, vad skulle du stoppa i den då?".
18 kommentar(er)
