bambi

Ett jobbigt telefonsamtal
Igår på jobbet, precis innan vi ska personalmöte, så ringer maken på min mobil. Han säger direkt att något har hänt när Zack var på utflykt med förskolan. Dom ringde honom därifrån. Jag hinner tänka många tankar innan han får fram vad som egentligen har hänt. Jag ser framför mig en blodig, kanske avsvimmad liten Zack på akuten.

Men till slut så berättar maken att Zack har sprungit bort under utflykten. Dom var på ett museum och han var borta i ett par minuter, sen hittade dom honom gråtandes i ett annat rum.

Jag fick genast ont i magen och frågorna snurrade runt i mitt huvud. Men hur kunde detta hända? Dom skulle ju vara tre vuxna med fyra barn?!? Zack är inte sån som springer runt en massa?!?! Vad hände egentligen?!?!

Nu kanske det inte var så farligt egentligen men den första känslan jag fick var PANIK. Men sen fick jag höra från personalen att Zack hade nog velat titta på något i ett annat rum och helt plötsligt var han borta.

Zack sa själv på kvällen att han hade ropat efter en av pedagogerna en massa men det var ingen som hörde.

Det fick mig att tänka lite på min uppväxt. I USA så pratas det jättemycket om Stranger Danger, vilket innebär att man absolut inte ska prata med främlingar. Och jag växte upp med att till frukosten sitta och läsa om alla kidnappade barn som fanns på mjölkpaketet. Så med det i ryggraden så tänker jag direkt på hur lätt något hade kunnat hänt under dom där få minuterna som han var borta.
#1 - Anonym

Vad obehagligt. Man ska inte tro att vi är så trygga i Sverige, samhället blir kallare o kallare

#2 - Amanda

Min första tanke är att det skulle jag ALDRIG acceptera, förstår din rädsla... Sen tänker jag lite till och blir medveten om hur lätt hänt det är - och att dagis faktiskt berättade är ju betryggande! Då tar de det på allvar och inser misstaget.. Skönt att det gick bra!

#3 - Glamourwannabe - med huset fullt av grabbar.

Usch vad obehagligt! Förstår din känsla.

När jag jobbade som AuPair i USA blev jag utskälld av en dam i glasskön för att jag tillät min lille kille (som jag tog hand om) att prata med henne. Man är ju lite ovan vid det där i Sverige, men efter att ha bott "over there" ett år tyckte jag hennes utskällning inte var så obefogad längre.... :).

#4 - Caroline Andersson - 18år & mamma till Elias

Förstår din känsla, när jag hade arbetsplats förlagd utbildning på förskolan var vi ut flera gånger, vi var tre vuxna med 12 barn, ändå har ingen kommit bort.

#5 - Ewa (mamma till 6 döttrar)

Åh det där är min stora skräck!!!

Man vet ju vad som kan hända och hur snabbt det kan gå.. fy!!

Kram