Självplågeri

 
Igår kväll var maken iväg på bio med en kompis, så jag tänkte att jag skulle ta och se på en film själv här hemma. Först tänkte jag se My week with Marilyn men sen så blev det 50/50 istället. Som är en film om en ung kille som får cancer med 50% överlevnadschans.
 
Det var inte smart av mig att kolla på den filmen ensam, kan jag säga. Eller jag borde nog inte ha sett den överhuvudtaget. Det var en väldigt gripande film, en jättebra film. Men det var lite för mycket som påminde mig om jobbiga situationer som jag själv var med om under min cancer-resa.
 
Första och enda gången som jag har blivit sövd och opererad var när jag opererade bort min sköldkörtel och tumören i den. Jag var fruktansvärt nervös innan operationen, för att bli sövd och för att dom skulle skära i mig. Jag minns den dagen så tydligt, speciellt hur jag sa hejdå till maken och Leah (som bara var 2-3 månader gammal då) och jag blev rullad in i nån korridor där flera patienter låg och väntade på operation. Vi hade bara skärmar mellan oss och vi låg där och väntade. Och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Usch, det var en sån hemsk känsla och han i filmen upplevde samma ångest inför sin operation så då kom alla dom känslorna tillbaka.
 
Så, jag sov nästan ingenting under natten. Jag bar till och med in Zack till vår säng för jag ville inte vara ensam, Jag vet inte varför jag envisas med att se på filmer som handlar om cancer, jag ser på dokumentärer om det också och läser bloggar om det. Det blir någon slags självplågeri. Jätteknäppt att hålla på så, men nu har jag lovat maken att jag inte ska se på några fler cnacer-filmer.... på minst ett halvår....

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Kommentarer
idun
2012-11-25 @ 15:30:20 Blogg: http://idunrosen.blogg.se/

Min farbror fick lungcancer och märkte det alldeles för sent. Han gick bort i fjol och jag kände det med när jag började se filmen i vintras, det snörpte till i hela kroppen och jag kände allt han känt. Det gick bara inte. Jag har än idag inte sett klart filmen. Så fruktansvärt.

Luxxie - Kreativt kaos
2012-11-25 @ 15:58:48 Blogg: http://luxxie.blogg.se

Usch, vad jobbigt. Men jag känner också igen det där, efter mammas cancerbesked är det svårt att hålla sig borta från saker som handlar om cancer. Men jag mår hemskt dåligt när jag kollar på filmer, dokumentärer eller läser om det. Jag försöker inte kolla på sånt och kommer inte se den filmen eftersom det river upp så många jobbiga känslor.

Hoppas du känner dig bättre snart, det är ju när saker lugnar sig och går över som man börjar bearbeta vad som hänt. Det kan bli riktigt jobbigt då också ju. Känner med dig.

M
2012-11-25 @ 15:59:42

Upprepningstvång är väl en ganska god indikator på att det är just ett trauma man upplevt. Tur du valde att inte förringa din cancerupplevelse längre och istället började gå i terapi för att bearbeta händelsen. Annars hade du väl spenderat resten av livet med nosen i olika cancerhistorier ;)

Madelein Larsson Wollnik
2012-11-25 @ 18:01:43 Blogg: http://madelein.se/

Förstår tanken, det är dock en fantastiskt bra film.

Ulle
2012-11-25 @ 19:55:00 Blogg: http://julam.nu

Usch ja, varje gång jag sövs inför operationer får jag dödsångest. Precis när de kommer med masken över ansiktet är det riktigt hemskt... :O

Konstigt att man dras till sådana filmer. Jag förstår att du tyckte det var jobbigt att se den.

Kram!!!

Anna
2012-11-25 @ 23:26:11

Känner igen det där, har också opererats och behandlats för Sköldkörtelcancer och ramlar ofta in på bloggar och filmer och forskning om cancer. Tror för min egen del att jag måste sätta stopp för detta för att komma vidare. Kram

Jeanette
2012-11-27 @ 13:43:13 Blogg: http://gottnyttjag.blogspot.se

Hej!
Känner igen mig i din berättelse. Min mor gick bort i cancer för många år sedan men jag har bearbetat det först i vuxen ålder. Ett tag var jag därför som besatt av cancer- och sjukdomsbloggar samt av dokumentärer/sanna berättelser. Jag grät varje gång någon gick bort i en blogg jag följde...

För min del handlade det om att försöka få svar på frågan hur man känner sig när man vet att man ska lämna sina barn efter sig. Jag ville försöka veta hur min mamma kände när hon visste att hon skulle dö ifrån oss tre barn, min bror var inte ens tre år fyllda.

Med tiden har denna "besatthet" försvunnit och idag läser jag enbart ett fåtal bloggar som handlar om cancer och sjukdom. Nu känns det som att det var något jag var tvungen till att gå igenom. Och här står jag, på andra sidan!

Lycka till!

Innan du kommenterar,glöm inte att prenumerera på min blogg! Du vill väl inte missa några inlägg? Nej, tänkte väl det. Klicka på ikonen!

bloglovin





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback










Beauty Planet