Igår kväll var maken iväg på bio med en kompis, så jag tänkte att jag skulle ta och se på en film själv här hemma. Först tänkte jag se My week with Marilyn men sen så blev det 50/50 istället. Som är en film om en ung kille som får cancer med 50% överlevnadschans.
Det var inte smart av mig att kolla på den filmen ensam, kan jag säga. Eller jag borde nog inte ha sett den överhuvudtaget. Det var en väldigt gripande film, en jättebra film. Men det var lite för mycket som påminde mig om jobbiga situationer som jag själv var med om under min cancer-resa.
Första och enda gången som jag har blivit sövd och opererad var när jag opererade bort min sköldkörtel och tumören i den. Jag var fruktansvärt nervös innan operationen, för att bli sövd och för att dom skulle skära i mig. Jag minns den dagen så tydligt, speciellt hur jag sa hejdå till maken och Leah (som bara var 2-3 månader gammal då) och jag blev rullad in i nån korridor där flera patienter låg och väntade på operation. Vi hade bara skärmar mellan oss och vi låg där och väntade. Och jag kände mig så fruktansvärt ensam. Usch, det var en sån hemsk känsla och han i filmen upplevde samma ångest inför sin operation så då kom alla dom känslorna tillbaka.
Så, jag sov nästan ingenting under natten. Jag bar till och med in Zack till vår säng för jag ville inte vara ensam, Jag vet inte varför jag envisas med att se på filmer som handlar om cancer, jag ser på dokumentärer om det också och läser bloggar om det. Det blir någon slags självplågeri. Jätteknäppt att hålla på så, men nu har jag lovat maken att jag inte ska se på några fler cnacer-filmer.... på minst ett halvår....
7 kommentar(er)
