Tre år efter diagnosen

I somras när vi var på 30-års festen (med makedonskt tema) så träffade vi en vän som vi inte hade träffat på flera år. Jag berättade lite om min cancerhistoria, hur jag fick min diagnos när Leah bara var 3 veckor gammal. Hur jag tvingade mig själv att inte somna om efter operationen så att jag kunde vara vaken och amma henne. Allt kretsade kring henne (så klart!) under året som jag gick igenom operation och behandlingar. Det fanns inget utrymme för mig att riktigt bearbeta det hela då, utan jag ville ju vara stark för barnen.
 
På sjukhuset, dagen efter operationen och jag ammar Leah
 
 
Jag märkte för ett år sen (ca två år efter cancerdiagnosen) hur jag började må dåligt och hade mycket mörka tankar. Som lärare i psykologi förstod jag direkt att så här ska man inte må och kopplade ihop det med cancern som jag aldrig riktigt bearbetade. Så jag kontaktade min läkare på Radiumhemmet och fick kontakt med en terapeut på cancerrehabiliteringen.
 
Jag kan tycka att man ska få prata med en terapeut utan att själv behöva fråga efter det när man har gått igenom nåt sånt men när jag väl frågade efter det så fick jag snabbt BRA hjälp.
 
Jag var sjukskriven 25% förra året för att kunna gå på rehabiliteringen och det hjälpte mycket att jag fick ta den tiden. Detta år ska jag jobba 100%, först kände jag "hjälp! hur ska detta gå?!" men jag mår mycket bättre. Jag har möjlighet att gå på rehabiliteringen 10 gånger per år på arbetstid, så jag tänker utnyttja det i år istället. Det känns bra att jag kan jobba 100% (för vi vill spara till hus nu) men samtidigt ha kontakt med min terapeut.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Kommentarer
LILITH - Boktokig mamma med borderline
2013-08-15 @ 09:02:31 Blogg: http://www.lilith.se

Det är skrämmande egentligen att sjukvården år 2013 inte insett att man behöver inte bara ta hand om kroppen, utan även själen.

Anna.Gbg
2013-08-15 @ 09:56:48

Vilken tur ändå att du hade så pass bra insikt att du insåg vikten av att prata med någon och reda ut de dystra tankarna. Men samtidgt trist att man som patient måste vara den som tar det steget, speciellt efter en så pass jobbig diagnos. Jag fick själv en förlossningsdepression efter andra barnet och insåg att jag var tvungen att prata med någon för att kunna gå vidare. Dock var det också jag själv som fick agera på detta, trots att jag haft två svåra graviditeter, prematurbarn, kolikbarn etc, det var aldrig någon som frågade hur JAG mådde, bara hur barnen mådde...

Charlotta
2013-08-15 @ 10:14:03

Hejja dej! Skönt att du mår bättre. Vill bara skicka lite värme såhär på morgonkvisten, ha en bra dag!

Julia - Nailart
2013-08-15 @ 12:52:59 Blogg: http://juliaaberglunds.blogg.se

Skönt att du mår bättre och fick bra hjälp av din terapeut. Du kommer klara jobbet galant, men se till att utnyttja möjligheten till rehabilitering under året. Det är verkligen skönt att prata och få rätsida på saker och ting med en professionell :)
Styrkekram!

Lina
2013-08-15 @ 14:12:13 Blogg: http://blogg.alltforforaldrar.se/liniz/

Kramar t dig!

Marie-Louise
2013-08-15 @ 15:02:56 Blogg: http://www.madredetres.blogg.se

Vad skönt iaf att du fick bra hjälp när du bad om det - trist dock att hjälpen inte automatiskt "ingår" i behandlingen. Men så är det nog ofta inom sjukvården, man behandlar det fysiska/sjukdomen och sen ska det liksom vara bra... Kram fina

Innan du kommenterar,glöm inte att prenumerera på min blogg! Du vill väl inte missa några inlägg? Nej, tänkte väl det. Klicka på ikonen!

bloglovin





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback










Beauty Planet