I somras när vi var på 30-års festen (med makedonskt tema) så träffade vi en vän som vi inte hade träffat på flera år. Jag berättade lite om min cancerhistoria, hur jag fick min diagnos när Leah bara var 3 veckor gammal. Hur jag tvingade mig själv att inte somna om efter operationen så att jag kunde vara vaken och amma henne. Allt kretsade kring henne (så klart!) under året som jag gick igenom operation och behandlingar. Det fanns inget utrymme för mig att riktigt bearbeta det hela då, utan jag ville ju vara stark för barnen.
På sjukhuset, dagen efter operationen och jag ammar Leah
Jag märkte för ett år sen (ca två år efter cancerdiagnosen) hur jag började må dåligt och hade mycket mörka tankar. Som lärare i psykologi förstod jag direkt att så här ska man inte må och kopplade ihop det med cancern som jag aldrig riktigt bearbetade. Så jag kontaktade min läkare på Radiumhemmet och fick kontakt med en terapeut på cancerrehabiliteringen.
Jag kan tycka att man ska få prata med en terapeut utan att själv behöva fråga efter det när man har gått igenom nåt sånt men när jag väl frågade efter det så fick jag snabbt BRA hjälp.
Jag var sjukskriven 25% förra året för att kunna gå på rehabiliteringen och det hjälpte mycket att jag fick ta den tiden. Detta år ska jag jobba 100%, först kände jag "hjälp! hur ska detta gå?!" men jag mår mycket bättre. Jag har möjlighet att gå på rehabiliteringen 10 gånger per år på arbetstid, så jag tänker utnyttja det i år istället. Det känns bra att jag kan jobba 100% (för vi vill spara till hus nu) men samtidigt ha kontakt med min terapeut.
6 kommentar(er)
