bambi

Jag tycker att det är helt okej att skälla på sina barn. Men när de verkligen gjort något fel som verkligen är fel. Hur ska de annars lära sig att skilja på det som är riktigt riktigt fel? Nu menar inte jag att jag står och höjer rösten och blir arg för minsta lilla de gör. Men när det väl händer något "större" så har det hänt att jag skällt ut

Som när Elliott "med flit" försvann för mig när vi var och handlade i ett köpcenter en gång trots attjag sade åt honom att hålla sig nära mig och hålla sig tätt intill så sprang han iväg såfort jag tittade bort en sekund.Var då nervös och hade hjärtklappning och sprang runt och letade som en stressad , oroad gris efter honom. Men sedan ringde hans moster och sade att han var hos henne (hon jobbar i en butik våningen ovanför). Då skällde jag faktiskt ut honom lite, men höjde inte rösten...utan hade mer en besviken röst och försökte berätta för honom vad som kunde hänt då han trodde att det minsann inte var någon fara ned att han gått iväg själv del lille spjuvern ❤ det finns ju olika sätt att skälla.

Sedan tror jag faktiskt att det kan bara så att inland som du säger så kanske många som skäller kanske sovit dåligt, haft en kass jobbdag eller rentutav är stressade. Dettas oftast vardagen för den moderna småbarnsföräldern...man vill vara både här och där, hinna med allt och vara supermorsan.

Svårt det där. Men dom sagt- vissa gånger är lite skäll befogat. Inte ofta. Det ska finnas en bra balans däremellan så barn fortfarande vet vad som är rätt och fel ju. Barn är ju ändå barn dessutom.

Jag tycker inte om mig själv när jag skäller på mitt barn eller höjer rösten om det typ inte gäller livsfarliga grejer som springa ut på vägen. Jag känner att det inte är respektfullt att skrika och ge order, det är inget jag vill göra med vuxna heller. Att prata om saken fungerar bättre har jag märkt, ibland finns det dock inte tid till att resonera med en 3 åring och då känner jag mig som en kass morsa, men för det mesta generellt är jag en jäkligt bra morsa. Man ska inte döma folk utifrån enskilda situationer, att skriva att man tappar respekten för folk som skäller på barnen är ogenomtänkt. Jag tycker dock som du att barn som hela tiden blir utskällda och beordrade inte mår bra och att en sådan förälder brister i sitt föräldraskap och behöver stöd, stöd inte dömande blickar...

Det beror ju lite på hur man tolkar orden också. Att tappa fattningen, och att skälla, är i min värld två helt skilda saker. När jag tappar fattningen tappar jag även kontrollen över mitt beteende, medan om jag skäller fortfarande har full kontroll både på beteende och känslor. Jag skäller sällan på mina barn, däremot får de tillsägelser om de beter sig på ett sett de vet redan innan de gör det är oacceptabelt.

Mest av allt tror jag att det som fungerar bäst i längden är konsekvenser. När Maja hade ritat på sitt lakan blev ju den naturliga konsekvensen att tuschpennorna försvann in i ett skåp i en månad, och hon har heller aldrig gjort om det. Om jag däremot dragit in veckopeng eller något annat som inte har med handlingen att göra hade det säkert kunnat hända igen eftersom kopplingen mellan handling och konsekvens inte hör ihop och inte är logisk.

Med Leo har jag däremot fått köra på en helt annan taktik utifrån hans npf. Skulle jag ta bort pennorna om han ritat på ett lakan hade han ändå inte sett kopplingen, utan där får jag köra på samma konsekvens oavsett vad han gör. Han kan inte ta in att två olika handlingar ger två olika konsekvenser utan där får jag alltid ha samma konsekvens; att hans älvor plockas undan en vecka. Jag brukar ibland fnissa glatt över de blickar jag kan få i affären när Leo inte kan kontrollera sig. Deras tanke är säkert att han är sjukt ouppfostrad. Ibland kan jag inte hålla mig utan säger något i stil med att "jo, jag har uppfostrat honom, men han har även asperger vilket gör att ibland blir det så här". Gud så folk skäms då :)

Bra skrivet!

Jag brukar säga: Vi är bara människor!
Inte några robotar som bara går och går och går...

Sen är det ju upp till situationen som man ser också... Vad är det som händer och på vilket sätt korrigerar eller tillrättavisar föräldern barnet?

Men precis som du skriver så vet man ju inte vad som ligger bakom!!

Min Alice tex hon är en FENA på att försöka få något från affären när vi ska betala.. hon kan sätta sig på både tvären och längden för att få som hon vill...
Och det är inte alltid man orkar sig igenom den fighten med pedagogik... Utan man helt resolut säger: Nu får det vara bra! Du får INGENTING!
Och så känner man blickarna som värmer så gott i nacken.... ,)

Men som sagt var... det finns ETT fenomen.. och det är att alla som en gång haft små barn och varit med om alla dessa situationer..
De glömmer någonstans på vägen HUR det var att vara förälder till småbarn :)

Kram

jag tror det ör viktigt att barn får se alla känslor och att man visar att man även som vuxen kan bli arg. Det viktigaste är dock hur man blir arg och att man inte bara blir det av vana. Ilska är ingen tabu känsla utan det viktigaste är hur man visar sin ilska och detta tror jag är viktigt att visa till barnen.

Ja, alltså mycket skäll är ju inte bra, inte för någon vare sig barn eller vuxen. Det bryter ned en, och/eller så blir man skrikig själv. Däremot är det viktigt att man som vuxen får markera och visa att man blir arg när man blir det. Om jag blir arg på mitt barn för att hen inte lyssnar på mig t.ex. så handlar mitt skäll (ibland ganska högljutt) om att jag kräver respekt. Jag vill lära mina barn att säga ifrån själva när de blir dåligt behandlade eller när någon annan gör fel, och då är det bra att jag "föregår med gott exempel", eller kanske snarare "föregår med dåligt exempel " ;-). Så tänker jag.

Det viktiga är att man inte skäller hela tiden. Jag skäller främst när jag blir räddd, när de utsätter sig för fara. Jag kan komma på mig själv med att skälla när jag fått säga samma sak 15 gånger med. LLite dumt att skälla på samma sätt vid de olika tillfällena för hur tusan skall de förstå skillnaden då.

Ibland är jag väldigt trött och har ont och då kan tålamodet tryta och jag har då skällt på mitt barn. Men jag försöker ändra på det för jag har märkt att när jag skäller så blir det bara värre. Jag försöker numera istället att hålla rösten i normalt tonläge, men ändå visa känslorna. Ta ögonkontakt, vara intensiv och visa att man är arg och ledsen. Hittills har det funkat bättre.

att diskutera med en homronstinn tonåring är som att prata med en vägg. Så ja det blir lätt att man skriker på ungdj-ln efter att man diskuterat o sagt åt o frågat o tjatat. åh ja just nu efter sisådär 4 års aaaaaaaaahhhhhhhhhhjagblirgalenpåungen känsla så ser jag fram emot att han går ut gymnasiet om lite mer än 2 år nu och kan flytta hemifrån (annars gör nog jag det).

men ja jag har temparament och store sonen har exakt samma temparament som jag har.... är man FÖR lika kan det bli jobbigt.

Jag försöker att inte skälla på barnen. Men jag (precis som alla andra) är bara människa och ibland tappar man fattningen. Jag börjar alltid med att prata lugnt och sansat med dom. Frågar varför dom gör så och förklarar varför man inte ska göra så. Men oftast så lyssnar dom inte, gapar och skriker och springer iväg. Då måste jag höja rösten för att dom ska lyssna. Jag tycker inte om det, men jag gör det. Skriker gör jag däremot inte om det inte är något farligt som är på väg att hända. Även om jag många gånger vill skrika rakt ut...

tycker det är ok så länge det finns anledning, dvs om barnet gjort något väldigt fel. Man måste ju sätta gränser.

Men om man gör det till en vana så blir nog barnen lätt hämmade och ambivalenta. De kanske känner att vad de än gör så får de skäll..

Ja man får bli arg och då kan man ibland behöva skälla/säga till på skarpen. Men jag upplever att många har det som en vana att skälla för minsta lilla-varken särskilt trevligt eller effektivt tycker jag. Försöker spara arga rösten till tillfällen då hen utsätter sej själv eller någon annan för fara- springer ut i vägen tex eller om hen skulle kasta något eller vara hårdhänt mot småsyskonet typ. Sen tycker jag det är viktigt som vuxen att kunna be om ursäkt om man blivit arg "i onödan", föregå med gott exempel och visa att man kan göra fel. Man får lov att bli arg men det är inte schysst att låta det gå ut över andra... blir jag arg på mitt barn när hen springer ut i vägen för att jag är rädd att hen ska bli påkörd kan jag ju förklara det sen när faran är över.

jag tror att det är viktigast att man är medveten om hur och varför man höjer rösten i sin barnuppfostran. vissa som påstår att det endast är dåliga föräldrar som blir direkt arga på sina barn tror jag är helt ute och cyklar. barn behöver regler, rutiner och kontinuitet också, varför det kan vara adekvat att säga ifrån på skarpen - dock kan man förklara varför man gör det och samtidigt göra det av kärlek.

så tänker jag.

kika gärna in på min blogg om du har tid och lust.

må väl!