Bambi - Läs min berättelse och två vinnare!

13 November 2013 - 16:12

Läs min berättelse och två vinnare!

Ni har väl inte missat att jag är en av Fnulans inspiratörer? Min fina vän, Fnulan, bad mig nämligen berätta om min cancerresa. Jag märker själv att berättelsen förändras allt eftersom tiden går, då menar jag att fokus läggs på olika saker allt eftersom. Läs gärna hela berättelsen här.

Sen så är det dags att ut se två vinnare som får gå på det trevliga barnbokseventet nästa onsdag! Det blev:

Jennie

2013-11-10 @ 22:01:48

Det skulle jag vilja gå på av olika anledningar! Vi läser för både Edvin 5 år och Olle 9 månader varje kväll, ibland var för sig och ibland tillsammans hela familjen, bland det mysigaste som finns är att sitta i sängen med båda barnen och lyssna när pappa läser! Böckerna börjar vi kunna utantill nu och det skulle vara roligt med nya och tips på nya.

Men helt ärligt skulle det vara jätte jätte roligt att få gå på ett event och se hur det är också :-)

Camilla Bergman

2013-11-11 @ 20:50:02 Blogg: http://www.madebycb.n.nu/

Författar drömmar, det har jag. Läser godnattsagor och ser fram imot när barnen har läslexa.
Jag mår bra av illustrationerna i barnböckerna, ritar ofta själv.
Skulle vara underbart att få vara omgiven av sagor, berättelser och bilderna.

Maila mig era fullständiga namn på [email protected] så skrivs ni upp på listan!

2 kommentar(er)

#1 - Jenny - mammaliv i Nashville 2013-11-14

Så himla modigt & fint av dig att dela med av din historia! Vill bara ge dig en STOR kram!

#2 - Sandra 2013-11-16

Tänkte bara passa på att berätta att det du skrivit i din blogg om din cancerresa har varit ett stort stöd för mig.

Jag upptäckte en knöl på halsen i mars. I april gick jag till läkare, dagen efter gjordes biopsi, och ganska snart därefter kom svaret att det var oklart vad som stod på. Ultraljudet visade många små cystor, och läkaren skrev remiss till operation eftersom det var lite för mycket knas och ovanligheter för att bara vara en "vanlig ofarlig knöl".

Jag opererades för fem veckor sedan, i diagnostiskt syfte. Kirurgen tyckte att det för ögat såg helt normalt ut, men patologens svar väntar jag fortfarande på.

Nu pekar ju nästan allt åt att det är godartade förändringar, men man hinner bygga upp ganska mycket oro på 8-9 månader. Små toppar av oro kan väckas av lite allt möjligt. Jag är sjuksköterska på canceravdelning dessutom, och när jag kom till jobbet i veckan satt skyltar uppe på en sal som varnar för strålning. Därinne låg en kvinna, lika gammal som jag, med thyroideacancer under pågående radiojodterapi. Det blev lite mycket och jag fick säga till om att jag inte kunde ta hand om henne. Jag har liksom precis börjat våga visa mitt eget ärr utan att täcka över det.

Jag är fortfarande orolig, även om jag förmodligen inte har cancer.

Att läsa om det du gick igenom, efter de där första telefonsamtalen från min läkare då tanken väcktes, fick mig att känna att vad det än må vara så kan jag ta mig igenom det. Jag var inte helt aningslös om vad som kunde vänta, och även om jag läst om det under mina studier och i mitt arbete så var det viktigt för mig att kunna ta del av den mänskliga biten också, att läsa om upplevelsen från ett annat perspektiv än det rent medicinska. Tack för att du orkade skriva om det!